Posts tagged winnerbäck

Choose another tag?

Så var en riktigt slapp och lat lördag slut och jag har krupit ner under täcket och upp mot min provisoriska kuddfotölj. Googlar chokladtårtor (hey jag fyller år nästa vecka) och saknar hans frenetiska knappande från vardagsrummet. Han är borta, eller ja.. hemma, över helgen.

Vi har det bra ihop jag och han. Anledningen till att jag inte direkt skriver något om vårt förhållande är nog dels för att jag känner mig naken. Att blotta känslorna för han och oss är lite som att ställa dörren till självaste själen på vid gavel. Jag har tidigare i livet aldrig haft svårt för att vara privat i mitt skrivande (det vet ni som hängt med ett tag) men kanske har det att göra med att jag helt enkelt aldrig varit här förut.

Men det sagt vill jag inte på något sätt förminska varken någon eller något jag upplevt tidigare. Jag har känt kärlek och jag har älskat. Jag har svävat runt toppar bland molnen och gråtit floder i dalarna. Jag har varit kär i någon förut. Men aldrig tidigare varit kär i ett oss. I vi:et. Jag är så förälskad i det som är han och jag. Och i mig själv för hur han får mig att känna och må. Som att vi är finast i världen och att framtiden är vår.

Och jag trivs så med även den vardagligaste av vardagar. När vi tjatar ut varandra med vad ska vi äta idag och osynkade dygnsrytmer. Bortglömd tvätt och köpte du mjölk? Vill du ha mer kaffe? Ja, svarar jag, tittar upp på honom och känner benen försvinna under mig. De där ögonen kan få mig att ifrågasätta både fysikens lagar och livets vetenskapliga ramar. För det jag ser i honom är magi. Om ordet älska räcker ens halvvägs så älskar jag honom till slutet av universum och tillbaka.

Vi tar god natt på det tycker jag. Innan midnatten och saknaden vänder ut och in på mig helt och hållet. Sov gott!

Photo 2013-01-24 10 44 43

Föreställer mig själv resa tillbaka i tiden och säga till Janet nyss fyllda 18: – Om 10 år kommer du mejla Valio och be dem behålla sin tillfälliga vaniljbananyoghurt. Den nervöst frågande blick som möter mig. Är det runt vaniljbananyoghurt framtiden kretsar. Räds ej du unga dam, svarar jag, med livet och tiden kommer lugn, förstånd och prioriteringsförmåga förstår du. Och jag förstår självklart ingenting alls.

Dagar som dessa, då termometern visar minus diverse åldersgränser på krogen, då längtar jag efter sommaren. Jag gillar vintern, och övriga årstider med för den delen, men när vi knatar in i slutet av januari börjar det kännas tjatigt. Pyssel, pynt och självaste julen är sedan länge förbi. Snöbollar har kastats, huvuden rullats, telefonfingrar förfrusit och oändliga storpack värmeljus från Lagerhaus har brunnit. Igår var jag nere på bottenlagret igen, och lusten att köpa nya är rätt så obefintlig. Mörkermyset har minsann nått sitt bäst-före-datum. Nu vill jag bara ha vår. Och dagsljus. Det går redan att ana en mer morgonpigg sol, men isvindarna som tuggar i lår och kinder punkterar vilken vårbubbla som helst.

Annars är jag på bättringsvägen men långt ifrån pigg. Febern verkar ha gett med sig men huvudet är fortfarande tungt och hjärnan arg och ilsken. Jag vaknade fler gånger än vad jag kan räkna till i natt, en gång för att såga ner en tall i trädgården vi inte har, och en annan för att försöka lirka fram disk som Simon sov på. Men ikväll håller jag några tummar för feber- och diskfri skönhetssömn. Nu: veckans första kaffekopp och bläddra genom Internet.

Photo 2012-08-04 21 48 03

Denna cykeltur hemma i byn känns som igår, nu räknar vi ner till barbent igen!

Gästrikland välkomnar mig likt så många gånger förr med fjäsk. Solen kastar glitter på vägarna, drivorna är höga, fåglarna kvittrar och temperaturen skryter med 1 perfekt grad kallt. Morgonrundan kunde lika gärna ha promenerats av Gandalf själv, så magiskt vackert är det här i byn. Självklart står det rådjur i trädgården och nafsar i sig äppelträd när man kommer hem också. Storvik har alltid varit en jävel på att måla upp idyller. Inte ett uns av vardag och verklighet så långt ögat kan nå.

I morse vaknade jag hemma efter tre dagar och två nätter fantastisk jul i Kristinehamnsskogen. Det har firats både svenskt och engelskt, och skålats likaså. Vi har sjungit allsång, diktat, spelat spel, ritat, lekt i snön, promenerat och haft det ungefär så bra man kan ha det. Idyllernas idyll-julfirande helt enkelt. Och nu är jag alltså i Storvik. Jag har inte varit här sedan jag och pickochpacket flyttade i somras, men i morse vaknade jag av syskonfnitter från köket och spinnande katt i ansiktet. Det finns inga ord för hur efterlängad denna tid har varit. Lugnet liksom. Energiförrådet fylls på och rinner över kanten för att räcka fram till nästa lediga vecka i sommar någon gång.

Inte helt otippat vandrar tankarna iväg. Precis som vanligt. Kanske skulle man trivas här ändå. Snart tio år senare är det kanske på tiden att flytta hemåt? Men samtidigt vet jag ju hur det känns när jag stannar några dagar för länge. Som att vara i ett rum där väggarna sluter sig och tillslut slukar en. Det blir snurrigt ibland, den här hatkärleken till mina rötter, och den fina linjen mellan fantastiskt och bara frustrerande. Det är så himla lätt att göra världen större men minsann helt omöjligt att krympa ihop den igen. På gott och ont. Samtidigt så förändras ju både synen på livet och prioriteringar med den dära tiden, åt alla möjliga håll och kanter. En dag kanske jag hittar tillbaka hit på riktigt, när tiden och hjärtat hunnit ifatt liksom.

Nu blev det många tankar och långa meningar. Jag förvånar mig själv! Att det i segaste bloggtorkan plötsligt bara rinner ord ur fingrarna på mig. Men som sagt, det är väl denna lömska lilla håla som lägger ut lockbete och bygger fällor. Det lär krävas mer än flyt för att jag ska hitta hem igen, men i ärlighetens namn finns tanken för första gången på kartan igen. Vad det betyder lämnar vi åt vår käre vän framtiden att visa. Och på tal på framtid så går jag efter nio simonlösa dagar snart i bitar. Det finns inga ord för hur mycket jag älskar den människan. Han är verkligen den människan. Jag skulle tjata om honom och oss varenda dag i bloggen om det inte vore för att känslorna sedan länge växt ifrån språket. Vad säger man då liksom? Gott nytt!

IMG_9086

Tja tja bloggen! Har haft världens bästa långhelg och som vanligt uppdaterat kukdåligt. Dokumenterat som satan dock, så ska ta tag i det i morgon och ladda upp lite bilder. Ja, jo, vi har hört den förr. Annars går det bra, livet flyter på, träningen rullar och jag låter bli. Jeansen visar nästan målvikt igen. Tror dock min röv stannat i växten. Ni vet, resten smalnar av med kilona man kutar bort, men baken liksom.. består. En konstant form. Ingen pjåkig pjäs heller direkt. Nu ska jag dricka mitt kvällskaffe (hej hallå pucko) och krypa till kojs. Ps. I helgen lyckades jag med den smått fantastiska bedriften att kasta ett popcorn, försöka fånga det i munnen, missa och fastna med det i smilgropen. Ingen dåligt partytrick det inte, man borde kanske öva! Natti natt!

Idag har jag varit utomhus hela dagen. Jagat blåbär, sprungit ifrån mygg, druckit kaffe på stubbar i skogen och diskuterat livet. Var inne en snabbis då jag rensade, märkte tejp med blåbär -2012 och stoppade i frysen, men sedan ut i igen. Har plockat lite svamp, burit in ved, fångat hallon, myst i stallet och nu precis avslutat med sen promenix med mamman och bäbisen runt byn. Mörkt och lite kallt och så jävla skönt. Klockan är snart i morgon och mina ben är sådär fantastiskt möra. Kommer sova som ett barn i natt. I morgon är det helg och den startar vi med finbesök och kräftskiva, guud så gött, puss!

Ja, jag veeet att jag har smutsigt hår, inget smink och ser helt färdig ut. Men himla lycklig 🙂

Jajamen, vi ritar vidare. Tömmer hjärtat rakt ner på papper och funderar inte så mycket mer på det. Ju mindre jag tänker desto bättre går det, har jag inbillat mig. Att bestämma först och rita sedan är alldeles för avancerat för en rookie som mig, så jag kör tvärtom. På så sätt lyckas jag ju undvika det där att det inte blir som man tänkt sig. Jaag veeet, smart! 😉

Fin dag igår. Hann med både filmer, lördagsgodis, träning och att fynda en ny bok innan Pernilla bjöd på trädgårdsmat. Bäbisen bjöd på fniss, sötaste små sprattelfötterna och som vanligt.. kittel i mammatarmen. Jag har alltid älskat barn men inte riktigt haft det där suget. Det har helt enkelt aldrig känts som en stor grej för mig. Mer nåt som bara händer eller inte händer och sedan är det inte mer med det. Livets gång osv. Men nu, för första gången i mitt liv, kan jag känna den där längtan ibland. Inte jättestark, men den finns där och skrapar lite på axeln. Den där påminnelsen om att jag vill skjutsa till träningar, läsa all världens sagor och hänga fula streckgubbar på kylskåpet. Det är den skönaste känslan, att man har så otroligt fina och roliga år bakom sig och att de som väntar bara kommer bli ännu bättre.