Posts tagged vardag

Choose another tag?

Tja tja bloggen. Tänk att jag är 31 år och fortfarande sitter här och skriver. Det hade nog inte Janet 15 år trott om jag sagt det till henne. Det har varit många svängar, och långa. Från flera års tonårsdagbok på Lunarstorm till intensiva ungdomstider på blogg.se följt av en jobbsväng hos Aftonbladet för att slutligen landa i en sporadisk vanlig vardag här. Jag är tillbaka där jag började kan en säga, då en kikar in bara för att säga hej, prata av sig och säga hejdå. Ingen press på att skriva något viktigt, roligt eller intressant. Bara en helt vanlig jäkla blogg. Skönt tycker jag.

Det är två månader sedan sist. Sedan dess har min lillasyster gift sig och jag har varit i London och firat midsommar. Två fantastiska långhelger, och fler väntar. Jag har tre evighetslååånga veckor kvar till semester och guuuud vad jag längtar. Och behöver. Det var några år sedan sist (på riktigt). Jag förtjänar denna betalda ledighet, har slitit så hårt för den och ser så overkligt mycket fram emot den. För första gången sedan någonsin? har jag ett fast jobb jag trivs med och känner mig nöjd med. Jag är ganska kräsen, och har alltid krävt mycket eller mer av livet. Det är ju mitt liv och vem ska forma det om inte jag? Denna inställningar har många gånger tagit mig precis dit jag vill, men även stressat mig en hel del längs vägen. Nu har jag äntligen slutat jaga (jaja, nästan i alla fall) och är mer harmonisk. Denna underbara känsla inför semestern är inte bara semestern i sig, utan även vetskapen om att efter semestern har jag en fantastisk arbetsplats att gå tillbaka till och fortsätta utvecklas på. Samt allt runtikring; en stad jag trivs i, ett drömhem att hitta, en trädgård att anlägga, en bok att skriva klart osv.

Efter en intensiv vecka på kontoret stämplade jag ut till tidig helg och ett glas vin. Utanför fönstret är det höst och hade jag inte packat undan vantarna skulle jag ha använt dem i morse. Men det gör ingenting. I väntan på ledigheten plöjer jag serier, planterar om i växthusen och illustrerar figurer till historier jag inte fått ner på papper än.

Vi hörs hyfsat snart igen!

Livet har varit så himla fint den senaste tiden, och det verkar (ta i trä) hålla i sig. Tiden må springa lite väl fort ibland, men aldrig hade jag kunnat ana hur fantastiskt det kunde vara att bli äldre. All erfarenhet, all tid som gått, alla gropar, svackor, utmaningar och kamper gör en så satans stabil. Nu skulle jag inte påstå att jag är något harmoniskt orubbligt berg, men det finns ett inre lugn som växer sig starkare. Något helt annat än 20+-bergochdalbanan jag så många år susat fram i. Det spelar mindre och mindre roll med yta, samtidigt som jag trivs bättre och bättre med mig själv. Jag känner mig trygg med vem jag är och jag vet att jag duger. Vad jag vill och vart jag är på väg är fortfarande ett mysterium till och från, men vägen dit är inte längre lika stressig och hetsig, den känns mer spännande. Och det gör så himla mycket. Jag har fortfarande tusentals mål och drömmar som inte alls samspelar med varandra, men varje litet steg är en seger i sig. Jag har hittat någon form av ro i själen.

Välmåendet har gett mig mycket energi, vilket lett till ett allmänt skitkul liv senaste månaderna. Jag reser bort, vänner reser hit. Jag har varit ute mycket i naturen och sugit i mig många liter frisk luft. Det leder i sin tur till bättre sömn, bra matvanor och större träningssug. Vilket gjort att min kropp skött sig bra och att jag knappt tagit en värktablett senaste tiden. Det är helt overkligt skönt att för en stund glömma bort att en är sjuk. Jag håller alla tummar i världen för att detta håller i sig.

På tal om något helt annat köpte jag en bil igår. En ny. Efter 12 bilfria år och tusentals mil på cykel tyckte jag att jag förtjänade den. Den är ju knappast något ekonomiskt hurra, men jag hade sedan länge bestämt mig för att den dagen jag köper en bil så ska det vara en ny bil, som drar lite och är hyfsat ”miljöklassad” ändå. Annars kommer det bara bli att jag får dåligt samvete och låter den stå. Det ska den självklart få göra nu också, mestadels stå. Men den ska storhandlas med, äventyras med och resas med. Som ett brev på posten kom även ett lånelöfte igår, inte på drömhuset, men på något annat tillsvidare. Om vi hittar något.

Nu ska jag umgås med mig själv. Helgbesöket är ute på vift och sambo jobbar, det betyder några timmar bara jag. Fantastiskt.

have

Då var det maj. Igen. Det känns som ett aprilskämt, huuuur kan tiden gå sååå fooort? Jag tycker nyss jag satt här och taggade inför sommarvikariatet med start 2 maj. Sommaren som kom, var varmast i mannaminne och sedan försvann helt utan förvarning, eller semester. Det var antagligen därför jag knappt hann uppfatta sommaren 2014 innan den var över, jag hade som så många gånger förr ingen semester. Den sista september stämplade jag ut och den första oktober satt jag vid min skrivbord på Drottninggatan igen, fjärde gången gillt. Min sista säsong på min kära gamla skidort, jag visste det redan när jag började. Jag var klar, slutsäsongad och färdigflängd. 30 år och trött på tillfälliga anställningar och halvtaskiga löner. Sedan examen från universitetet hade jag haft nio stycken anställningar, n i o. Och det jag längtade efter mest av allt var en traditionell 40-timmarsvecka med friskvårdsbidrag och arbetsfri semester. (Och att kunna betala tillbaka CSN, inom parentes, knappast något en går runt och längtar ihjäl sig efter.)

Men nu i efterhand är det lätt att romantisera. Jag är så glad över allt jag fått se, uppleva och lära mig under den tiden i livet. Att resa ensam, träffa nya människor, leva fjälldrömmarna, arbeta fysiskt och i naturen. Att befinna sig i ingenstans. Det går ju inte att kombinera att leva i ingenstans med att ha nära och kära runt hörnet. Eller ett vidöppet fjällandskap med lokalt sushiställe och stadsträdgård. Och då får en kompromissa med sig själv helt enkelt.

Hej förresten. Planen var att kika in, säga hallå, sedvanligt be om ursäkt för dålig uppdatering och skriva tre rader om kaffe och Netflix. Men ni ser ju, det gick överstyr med tänkandet.

Det är alltså maj idag och det betyder tre hela månader på nya jobbet gjorda. Det känns som fler, det känns som hemma. Min arbetsplats liksom, inga konstigheter. Det är fortfarande klurigt ibland, men tur är väl det. Utmaningen gör det kul. Och ja, jag har njutit av lediga helger. Varje helg har jag konstaterat högt för mig själv att guuuuuud vad skönt att vara leeedig. Samma visa idag igen. Studsar upp ur sängen och dansar segerdans. Minnet av helgjobb sitter som cement i bakhuvudet, det kommer ta en bra stund innan detta blir vardag för mig.

Det är bara fredag idag, lyxigt långledigt alltså. Firar detta med att (håll i er, nu kommer det) dricka kaffe, titta på Netflix och dricka kaffe igen. Ska försöka pallra mig ner på stan och köpa en kalasig tröja att ha på kvällens vindejt. Gamla kollegorna och en nyhet från roséhyllan – inte alls tokigt.

Lyckades förresten med bedriften att färga mitt hår knallrosa förra veckan. Sådär rosa-rosa att en går tveksamma steg till kontoret och morgonmötet. Tajmade in det perfekt med oväntat besök från generaldirektören som hade en hälsning från ministern. Och där sitter jag i min kavaj och ser ut som My little pony.

Mer kaffe tror jag minsann.

bloggisch

Solglasögon på kl 07.15 och pang rakt in i en lyktstolpe. Ingen som såg mig, det är viktigast ändå. Tredje koppen automatkaffe strax innan 09. Spänningshuvudvärk, en Ipren, bita ihop, sortera, en sak i taget, beta av och göra klart. Tänka sicka fina kollegor en skaffat sig och borde jag försöka mig på gröt till frukost igen? Med hallon kanske? Stämpla ut, slowmotion-strosa genom stan, köpa dinosauriehalsband och jeans som röven egentligen inte får plats i. Äta nyttig lax, googla gift i fisk och förargas över dyra hus på Hemnet. Äsch, har inte insats till ett billigt hus heller för den delen. Två mackor till efterrätt. Ok, tre.

Puss då!

MjAxMy1jNjNkNWU3NzNjYjBhMGMy

Det ekar så tomt här, så jag loggar in för att härja runt lite snabbt, men inser att orden sitter långt där inne. Jag är ovant begränsad av form i min nya tjänst, och det finns för tillfället inte så mycket rum för eget skrivande, tänkande och idéer. Det smittar av sig och jag hittar inte riktigt kreativiteten efter arbetet heller. Jag hoppas och tror att detta kommer ändras med tiden, när allt det nya sjunkit in och vi fått lite mer rutin.

Det har varit mycket livskvalité den senaste tiden. Jag har lyckats undvika stress (hyfsat i alla fall) och tagit vara på dagarna, en i taget. Jag har besökt vänner och vänner har besökt mig. Den senaste månaden har familj och fina människor avlöst varandra på madrassen i vardagsrummet. Jag älskar att ha folk på sova-över-besök, så att umgänget sträcker sig över flera dygn. Samtidigt vill jag inte behöva bädda ner nattgästerna i ett hörn av teverummet så jag längtar om möjligt mer än någonsin efter flytt, gästrum och allmänt mycket plats.

Nu blev datorn 22 och insikten om detta får mig att gäspa käkarna ur led. Jag har utvecklat någon form av mental mat-och-sovklocka. När jag blir hungrig blir jag panikhungrig och när jag blir trött blir jag paniktrött. Är det åldersrelaterat? gissningsvis. Jag är ju ändå 31 nu. Jisses.

unnamed

Hej hej hej, jag är här nu! Jag hann bara lägga nervösa huvudet på kudden och plötsligt hade första jobbdagen, två månaders utbildning, en franskakurs, en födelsedag och hela jäkla lanseringen passerat. God morgon, Bonjour, liksom. I morse presenterades tjänsten i båda morronsofforna och i första sändningen av Rapport. Hallååå jag såg dig på teeveen sa mobilen, som jag inte hann titta på förrän jag gick hem ungefär. Ja, det blev succé! Ja, första dagen blev ganska intensiv. Ja, det är jättekul.

Oron i mitt senaste inlägg känns så overklig nu. Den där ångesten över att inte veta vad någon heter, inte hitta, inte känna sig hemma osv. Nu både känner jag och känner för mina kollegor. En del av dem har redan blivit sådana jag kallar vänner. Vi har haft skitkul tillsammans och vi kommer ha fantastiskt roligt ihop framöver. De känns hemma, kontoret känns hemma, arbetsplatsen känns mer och mer hemma och arbetsuppgifterna – kommer troligtvis göra det med tiden.

Ja det är kul, men det är svårt. Jag känner att jag har en ganska lång väg kvar till någon sorts hyfsad bekvämlighet i mitt nya yrke, men eftersom det är lika kul som det är svårt så funkar det. Engagemanget finns där, utvecklingsmöjligheterna är just nu oändliga och jag känner en stolthet när jag stämplar ut och knatar hem. Jag har planerat och ansökt om helt vanlig semester och jag ska ÄNTLIGEN vara ledig när det är helg. Det är stort för någon som har jobbat helg och röda dagar ungefär heeela sitt liiiv. Mm det känns bra, men nu behöver tant sin sömn. Bonne nuit!

Här sitter jag och räknar ner till deadline för sömn. Ni vet..? den där absoluta gränsen för när sovandet måste påbörjas för att det ska vara möjligt att vakna hyfsat mänsklig dagen därpå. Det bådar inte gott. Det bådar aldrig gott. Sova bör göras utan vidare eftertanke. Så fort jag börjar leka plus och minus med klockan och inser att ett visst mått sömn behövs så går det åt helvete. Det betyder med 99% säkerhet att jag kommer bomma deadline med minst en timme eller tre. Och vakna omänsklig.

Nu har jag i alla fall ställt in mig på det, då kan det bara bli bättre.

Klockan är för övrigt 18.30. Ingen legitim sovtid direkt. Men det är söndag och inte vilken söndag som helst: jag börjar mitt nya jobb i morgon! Tänk er tivolit i min redan snurriga skalle. Jag är överladdad och skittrött på samma gång. Jättepepp men minst lika nervös. Förväntansfull och glad, men samtidigt full med ångest över diverse nytt och främmande. Jag är en person som trivs när jag har koll. Koll på folk, koll på rutiner, koll på antal minuters gångsträcka till sushin kl 12.05. Nu vet jag ingenting.

Jag vet inte vad mina kollegor heter eller om de gillar zombies. (Gillar de zombies?) Jag vet inte hur mitt kontor ser ut, när jag slutar om dagarna eller hur min arbetsdag ser ut i morgon eller om två månader. Jag är så glad, tacksam och ofattbart lycklig över detta nya kapitel i mitt liv, men att veta så lite som jag gör idag är inte kompatibelt med mitt kontrollbehov. Jag vill bara ha första veckan gjord, grunden kartlagd, geografin och människorna analyserade, göra några hastiga fördomsprofiler och kunna slappna av och koncentrera mig på det väsentliga: att lära mig mitt nya arbete.

Nu ska jag ta en dusch och packa in hår, ansikte, kropp osv. Peela bort det yttersta lagret stress och vinterdepp. Skrapa bor gammalt damm, lägga grunden för lite nytt. Piffa till och slappna av. Varva ner och spendera kvällen i soffan med magisk film, mjukisbyxor och te.

Kanske hörs vi i morgon, kanske somnar jag på vägen hem. Vi får se.

Jobbmigrän i vanlig ordning. Jag måste vara allergisk mot helgarbete. Alternativt allergisk mot 6 timmar framför en gammal flimrande skärm. Nu är jag värd hämtmat! (Jag är alltid värd hämtmat.) Proppmätt och annalkande söndagsångest. Lite Homeland, lite för mycket kaffe. Koffeinstudsar upp och ned på datorstolen. Betalar räkningarna i kliande kemikaliemössa. Aldrig mer hemmablekning sa en klok tjej förra året. Och året där innan. Och året innan det. Hon sa det redan under 90-talet men å andra sidan drack hon hembränt och vandrade runt utan byxor på den tiden, så vem är hon att lita på egentligen.

Om det ändå kunde dyka upp några hus på marknaden. Det är verkligen stendött. Kommer vi någonsin flytta från vår gatan i stan? Jag har börjat kika på sommarställen i Gästrikland istället. Det är också en dröm. Och något att inspireras av i väntan på vårt drömobjekt.

Jag ska förresten börja läsa franska i februari. Jag har en Paris-resa inbokad i oktober och därmed även en fantastisk morot för denna kvällskurs. Ja, jag inser att min hjärna kommer vara mosig som det är med utbildning på nya jobbet parallellt, men jag har drömt om denna kurs ett bra tag nu så det får gå helt enkelt. Au revoir!

Hej januari, det är inte klokt vad du har brått. Nyss nyår, snart februari. Jag har fyra, F Y R A, arbetsdagar kvar på kontoret. Ynka kortveckan sedan stämplar jag ut för gott. Jag hade räknat med blandade känslor inför detta, men det känns bara skönt. Jag vill inte gå in på detaljer (och dessutom skrumpnar jag ihop som ett bittert lite russin om jag tänker på det) men mycket har varit rent ut sagt skitjobbigt på kontoret den senaste tiden. Saker jag och kollegor inte kan styra över. Och det vilar tungt på axlarna, även på hemmaplan. Det är ett tråkigt avslut på fyra skrattfyllda år. Men samtidigt blir det extra tydligt att det är tid att gå vidare. Jag längtar efter att få lägga energin på det jag är bra på igen. Vända blad och hitta motivationen.

Jag hade massa saker att berätta men jag skriver som en snigel och sängen lockar mer än detta just nu. Klockan är över 00 och det är starkt jobbat för tant som ska upp till kontoret i morgon. Nästa gång jag skriver har jag antagligen bytt jobb. Hurra och håll en tumme för första veckan är ni söta!