Posts tagged tiden

Jag har varit sjukt bekväm av mig den senaste tiden. Efter att ha slitit i så många år med studier, examen, jobb, inkomst, boende, sig själv osv osv så har det varit jävligt skönt att liksom bara få vara vuxen och ta igen. Att få en lön, slippa plugg- eller räkningsångest och bara ha mig att tänka på. Äntligen vara trygg i sig själv, trygg i en relation och trygg på en och samma adress. Bo och jobba på stan, äta ute, skämma bort sig med hämtmat och shoppa inredning och skor åt bara mig. Jag har inga barn, inga djur, inga lån, äger inget hem och är liksom inte fast någonstans. Detta har jag verkligen tagit vara på de senaste åren och passat på att vara lite extra bekväm när möjligheten funnits. Haft det lugnt och skönt men samtidigt varit spontan när jag känt för det. Men jag börjar känna mig mättad nu. Och lite tom. Bekvämligheten varken utmanar eller lockar och jag längtar efter något annat, något nytt. Något mer är det nog ordet jag söker. Det är ganska överskattat att vara bekväm när man tänker på att man skulle kunna ha en stor trädgård som växer över. Och ett hus att aldrig hinna städa klart. En bilskatt att svära över, en katt som lägger ekorrhuvuden i soffan och brist på bovärd när frysen går sönder. Jag längtar dit. Längtar efter semesterbilen full med ungar som skriker eller semesterbilen full med ungar som kräks efter att man gett upp och mutat dem med för mycket glass. Jag vill oroa mig för dagisplats, missförstå försäkringskassan och skriva på Facebook hur frustrerande det är med vab. Igen. Precis som förra februari och februari året innan dess. Samtidigt uppskattar jag det här. Jag, tekoppen och tystnaden med mörka stan utanför fönstret. Sambo som kommer hem om en timme och lördagsfrukosten vi ska äta bara vi och täcket i soffan i morgon. Ingen att anpassa sig efter och ingen som är beroende av oss. Det är också skönt. Och bekvämt. Fast.. jag tror allt det där andra är roligare. Är ganska övertygad faktiskt.

Annonser

Jaha, 30 år och vilse igen. Begreppet jobb saknar knappast nyanser år 2014. Förra veckan stämplade jag ut från min säsongsanställning och denna vecka har jag ingenstans att stämpla in. Arbetsförmedlingen har jag inte varit på. Jag har ju nämligen skaffat mig en F-skattesedel och öppnat upp en webbutik, och för fjärde dagen i rad sitter jag och filar på diverse specialbeställningar. Och det är så himla kul att få jobba med det jag tycker är allra roligast, och för första gången.. någonsin?.. ha tid. Men jag vill inte ha all tid i världen, jag vill ju ha rutiner och kollegor. Att få förfrågningar och betalt för min fantasi är overkligt fantastiskt, men att vara egenföretagare har aldrig varit min ambition. Jag har faktiskt varit orolig för det, att behöva fixa jobben själv. Jag får kassa rutiner och saknar arbetskamrater. Jag är ingen ensamjobbare, och dessutom blir jag rädd för att kväva kreativiteten med ekonomiska krav. Tänk om skapandet blir framtvingat och ångestladdat, en krävande kamp för att betala räkningarna? Nej jag vill inte det. Jag vill inte ha den här osäkerheten. Jag vill ha en arbetsplats att trivas och utvecklas på, en mer eller mindre kreativ sådan, men där det finns rum för tankar och idéer. En plats som utvecklar mig, och en plats jag får vara med att utveckla. Skapandet kommer jag alltid ha, på jobbet eller efteråt, det jag först och främst söker nu är jobbet att skratta på och anstränga mig för.

Trettio känns som en bra anledning att sluta säsonga och flänga runt. Så jag tänkte försöka mig på det nu. Jag har ju liksom gjort allt jag ville göra med mina ungdomsår, och mer därtill. Herregud vilken resa de senaste 10 åren har varit. Det började med flytten till ett okänt Karlstad och sedan har det bara rullat på. Jag har pluggat och jobbat skitmycket. Slitit som fan och plockat på mig både erfarenheter och utbildning. Hunnit göra fel, göra om och göra rätt flera gånger om, och samlat sjukt mycket glädje och minnen längs vägen. Älskat, blivit älskad, byggt hem med någon och byggt isär både hemmet och oss. Testat olika yrken i olika branscher, jobbat utomlands, rest, vågat vara spontan och naiv. Kastat mig ut och kämpat. Varit dum och ångrat mig, och är otroligt tacksam för det också. Bytt både land och landskap flera gånger om för att slutligen landa där jag började, i Karlstad. Och här är jag nu, i hemmet jag byggt med han jag vill fortsätta bygga ihop med. Bygga hus, familj, drömmar och resten av livet. Vilken jäkla resa det varit – och då har det roligaste inte ens börjat.

Jag tänkte försöka börja i den mest logiska änden i alla fall: ett stabilt arbete. (Finns sådana fortfarande?) Missförstå mig rätt, jag har inga som helst problem med varierande arbetsuppgifter, rörliga titlar eller att resa i jobbet (ett körkort har jag också btw). Och kanske kommer jag aldrig bli typen som arbetar på samma ställe två OS i rad. Men just nu längtar jag så efter ett kontor som inte byter plats två gånger om året, dit jag kan ta en så kallad odödlig växt och sakta se den avlida. Jag tycker inte att ett jobb att trivas på är ett galet krav här i livet? Å andra sidan är väl varken livet eller människorna som lever det riktigt kloka ibland. Så vi får se helt enkelt. Jag har i alla fall en rejäl hög med hopp här intill mig, så det är bara att börja gräva!

 

 

Det är fina tider nu, och jag är så glad att jag är medveten om det. Jag kan se tillbaka på gamla bilder och minnas hur jag istället för att uppskatta livet lade energin på att längta efter annat. Den där ständiga strävan efter förändring och förbättring. Bli bättre på det ena, bäst på det andra, bli snyggare, mer vältränad, smalare, mer lagom smal, åtråvärd, rolig osv. Det var det som var livet. Och samtidigt försökte jag hela tiden bry mig mindre om såna saker. Jag försökte lägga mindre energi på utsida och prestationer, samtidigt som jag jagade dem. Livets paradox.

Jag skulle aldrig kalla mig olycklig. I det stora hela har jag mått bra och gillat läget i stort sett hela mitt liv. Men det är verkligen sant att man blir lyckligare med åren. Jag visste att de som det till mig när jag var 20 ljög. Alltså jag visste, bergssäkert. Jag trodde inte att livet tog slut vid 25, men jag visste att det som kom aldrig skulle kunna mäta sig med ungdomens paradis. När livet gick som fortast, när man var som snyggast, när man ägde världen. Alla som sa annat ljög. Eller levde i en inbillningsvärld dit de rymt för att slippa åldrandets smärta. Tänk att jag som visste allt om världen kunde ha så fel.

Med åren kommer en helt annat prioriteringsförmåga, och det är skönt. Jag hör många jubla över denna upptäckt när de skaffar barn, och delvis köper jag deras teori, men samtidigt inte alls. Jag tror det i botten handlar om mognad. En mognad som har med personlig utveckling att göra. Jag kan inte räkna gångerna jag hört ”Ah men när du skaffar barn får du heeelt andra prioriteringar”. Jag tror bildandet av familj skyndar på processen, helt plötsligt har man satt ett liv till världen som gör det hela mer uppenbart: att vardagens små ting och relationer och band människor emellan är viktigare än karriär, konsumtion och utseendehets. Att universum inte kretsar runt endast dig. Men denna insikt nås även utan barn. Med tiden. På samma sätt som att vissa skaffar barn utan att någonsin prioritera om.

Visst längtar jag och visst strävar jag. Men jag lever samtidigt i nuet. Uppskattar dagarna och att kunna vara mig själv med människor i min närhet. Får energi av andras välmående och drivs av tanken på hur mitt agerande påverkar andra. Känner ett allt mindre behov av att se ut på ett visst sätt för någon annans skulle än min egen, och har lärt mig gilla min kropp och dess skavanker. Jag ser skönhet på ett helt annat sätt än innan, och kommer knappt ihåg den där mallen för att klassas som snygg längre. Det fina i en människa lyser ju inifrån, och förstärks av någons stil och uttryckssätt. För 10 år sedan kunde jag se anonyma personer på bild och sätta skala 1 – 10. Jag är så förbaskat glad att jag tappat den förmågan. Att jag inte längre kan se om en människa är ”snygg”, utan att det istället har blivit något som växer fram. Det är en befrielse.

Så kom regnet igen. Det gör mig ingenting. Min brända hud och trötta söndagsögon är helnöjda med ett öppet fönster och lite syre. Jag vaknade klockan åtta av fönstersmatter, inte alarm. Så fantastiskt att kliva upp när man inte måste. Sedan bredde tant två Lingongrova och kröp tillbaka till sängen igen. Nyheter på teven, läsa ikapp bloggar på datorn och lite kattverkstad i Illustrator vid sidan av. Min favorit jobbar så jag tänker njuta av egentid och pyssel i flera timmar framöver. Det har fortfarande inte sjunkit in riktigt att jag är ledig i morgon. Istället för att kliva in på kontoret så ska jag promenixa en sväng på stan och kika efter ny bikini till nästa vecka då vi pyser neråt i landet. Kanske borde jag klippa mig också. Och färga håret. Eller köpa jordgubbar, lägga mig vid Klarälven och börja på en ny bok. Åh jisses, det här är ju alldeles för bra för att vara sant?

kattenockså

Och så kom även denna söndag. De har ju en tendens att göra det. Jag sitter i största sovtröjan och trasselhår och väntar på att Simons klocka ska ringa från rummet intill. Hungrig som en jag vet inte vad, men hamnade efter tvätt och köksstädning i en sån där dum mitt-emellan-tid. Skulle ha ätit frukost när jag vaknade men tiden svischade förbi och nu kan jag ju lika gärna vänta en kvart och slippa ensamätandet. Det är ganska mysigt att gå upp, låta bli att klä på sig och stöka runt här hemma när man vet att han ligger och snarkar där inne. Inte minst när regnet vräker ner utanför. Det har varit några såna dagar nu, gråa, vilket egentligen inte gör mig särskilt mycket men till min semester önskar jag mig en något torrare himmel. En man kan ligga och läsa under.

Annars har midsommar börjat lägga sig tillrätta i minnet, och dagarna känns allt mer bra och okej igen. Det är på riktigt jobbigt det där, att trivas så mycket att man får ångest när det är dags att säga hejdå. För visst ses vi snart igen och visst kommer det alltid vara vi, men det är ju i vardagen ni saknas allra mest. Vuxenlivet är knepigt ibland. En sak man missade som barn med hela den här växa upp-grejen var hur mycket mer krävande det är ändå. Själva existerandet. Det är så mycket som ska klaffa och ibland gör det inte det. Och ibland kräver saker energi som man inte har, men det måste ändå göras. Min råromantiserade bild som barn var att tiden man är på sitt arbete är en droppe i havet, bästa vänner och systrar bor i samma kvarter, tiden är oändlig och middagsmotivation växer på träd. Sen trodde jag i och för sig att jag skulle hitta drömprinsen, vandra runt på moln och vara sådär magiskt kär som i sagorna mest hela dagarna också, så alla fel hade jag ju faktiskt inte.

Photo 2012-11-03 14 29 41

Helt sinnes vad dagarna går. Det känns lite som att tiden och snöbollseffekten har en del gemensamt. Ju större (äldre) man blir desto fortare rullar det på. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.  I alla fall så åkte jag raka vägen från kontoret till Gbg i fredags. Eller.. så var planen i alla fall. Efter en timmes ”det är strömlöst i tråden, vi vet inget mer” kom det istället en förvirrad ersättningsbuss. Den planerade kvällsmiddagen i Kinna blev därmed midnattsgrill istället. Men med en jäkla massa ljus och pannlampa funkar det mesta!

Photo 2013-05-25 00 11 37

Lördagen var överpackad med trevligheter. Promenera genom byn, lösa melodikryss med svärisarna, äta lördagsgodis på uteplatsen, dricka lunchchampagne, skölja ner med släktkalas-drinkar, ut och äta middag med tillhörande rödvin och slutligen hem för skvaller, öl och whisky tills vi somnade igen. Galet mycket alkohol för en nutida rookie som mig, men när man sprider ut det i lagom mängder över hela dagen blir det liksom inte så farligt.

Photo 2013-05-25 12 11 50

Photo 2013-05-25 12 41 00

Photo 2013-05-27 19 36 14

Photo 2013-05-25 19 38 36

Photo 2013-05-25 17 28 45

Firade denna fantastiskt fina 100-åring!

Photo 2013-05-25 17 39 56

På söndagen (igår) var vi något slitna men det var bara att pallra sig upp och i form igen. Mors-dag-lunch på Senior Club (yes, ni läste rätt) med sötaste farmor (Simons alltså) och resten av familjen Bengtsson. Lite kaffe och tårta på det så var vi redo att både snubbla över sommarens första orm och utmana uppfriskande 10 grader i vattnet.

Photo 2013-05-26 11 56 54

Photo 2013-05-26 16 17 44

Photo 2013-05-26 17 15 17

Hann skaka lite ytterligare tass och fnissa åt sötunge innan det var dags att pallra sig mot Gbg och vidare hemåt igen. Så himla nöjda med helgen men lite ledsna över hur lite tid vi hade på oss och hur tråkigt det kändes att behöva åka hem.

Photo 2013-05-26 20 37 11

Summan av det hela: En helt underbar men alldeles för kort helg där vi hann med tokmycket både folk och festligheter på minimalt med tid. Inte idealiskt men skittrevligt. Längtar så himla mycket till nästa gång, då vi förhoppningsvis slipper vara så stressade. Inte nog med att jag håvat in världens bästa kille, med följde en underbar familj också. Ibland lyckas man minsann.

Idag har jag gjort ett alldeles för långt pass på jobbet och i morgon redan är sista normala dagen för denna vecka. Resten av arbetsveckan ska nämligen spenderas i Sthlm. Filip och Fredrik ska tydligen praktisera på mitt jobb (hehe), det ska minglas, jag ska försöka vara cool och icke kändiskåt (ofta!) och sedan väntar konvent på Lidingö. Kommer hem på fredag kväll bara för att packa om väskan och resa ut i skogen med mitt saknade gäng från plugg-tiden! Hur grymt blir inte det då?

Så tack för uppdateringen (eller varsågod kanske man säger) så hörs vi om en vecka!

🙂

Satan vad dagarna springer på. Nyss måndag, imorgon fredag, jag hinner inte med! Denna vecka har jag dessutom gått längre dagar med fullt upp på jobbet vilket inte direkt gör så tiden går saktare. Bara en långfredag kvar nu sedan blir det direkt från kontoret till stationen. Kinna på schemat! Mys och häng hos svärisarna, guuu så gött!

Jag står nu inför utmaningen att packa allt inför helgen INNAN jag går och sover (vilket enligt mina beräkningar ska ske om två timmar). Inom denna tidsram ska jag även duscha, hårinpacka, raka kroppen benen (låter trevligare) och plocka ögonbryn. Dessa hårbestyr alltså. Eftersom jag ska från jobbet direkt till tåget så får Simon uppdraget att transportera min (jättefärdigpackade) väska ner på stan i morgon eftermiddag. Den förväntas då, förutom skapligt lämpliga kläder, även innehålla smink, duschgrejer, ansiktsgrejer, krämer,.. ja men ni vet, sånt man inte ska glömma om man vill känna sig hyfsat hel och fräsch helt enkelt.

Summan av det hela är väl att jag borde sluta hänga vid datorn och sätta igång. Jag ska. Snart. Jag ska bara..

Måste flika in hur jävla mycket jag tycker om min kille också. Han är verkligen fantastisk. En sådan klippa. Ställer alltid upp. Fixar och ordnar. Peppar och piggar upp. Snällast och finast i världen (yeah, något partisk). Men seriöst, den människan är verkligen helt otrolig!

Photo 2013-05-23 16 16 18

Här sitter jag i t-shirt i soffan på balkongen. Med barfotafötter i kors och kikar ut över oändligt massa grönt under en gråmulen himmel. Det är solfritt, småstormigt och klockan är åtta på kvällen, men det är ändå tjugo grader utomhus. Så äckligt behagligt. Ni vet när temperaturen är så perfekt så luften knappt känns. Då och då kittlar en vindpust till i nacken eller mellan tårna. Fast ljummen. Fåglarna kvittrar och humlorna surrar. Annars är det tyst. Ja, förutom bladen som prasslar i träden. Det hänger nog lite regn i de där molnen också, av färgen av döma. Ett sånt där ögonblick man skulle vilja frysa och rama in.

Jag älskar de här små stunderna då man känner att man inte behöver göra någonting alls, men inte blir rastlös över det. Eller får ångest över att man bara är. När man faktiskt inte har några måsten och heller inte fyller på bakhuvudet med framtida. De små unika stunderna då man är i nuet och mår så himla bra. Jag har oftast (alltid) huvudet fullt med saker som varit, saker som ska bli och uppmålade scenarion om både förr och framtid. Det är så jäkla sällan jag klarar av att bara vara och känna att jag tar vara på just precis nu. Men idag gör jag det. Här ute i friska luften, med bara mig själv, utan en hjärna på högvarv. Filosoferar harmoniskt om oviktigheter och massa nonsens. Fyller på energiförråd och tålamod för att i morgon möta vardagen igen. En vardag som också är fin många gånger, men ack så stressig och hetsig. Lite mer vardagsharmoni skulle sitta fint, men hur tusan gör man?

Photo 2013-05-19 18 16 352