Posts tagged tankar

Då var det maj. Igen. Det känns som ett aprilskämt, huuuur kan tiden gå sååå fooort? Jag tycker nyss jag satt här och taggade inför sommarvikariatet med start 2 maj. Sommaren som kom, var varmast i mannaminne och sedan försvann helt utan förvarning, eller semester. Det var antagligen därför jag knappt hann uppfatta sommaren 2014 innan den var över, jag hade som så många gånger förr ingen semester. Den sista september stämplade jag ut och den första oktober satt jag vid min skrivbord på Drottninggatan igen, fjärde gången gillt. Min sista säsong på min kära gamla skidort, jag visste det redan när jag började. Jag var klar, slutsäsongad och färdigflängd. 30 år och trött på tillfälliga anställningar och halvtaskiga löner. Sedan examen från universitetet hade jag haft nio stycken anställningar, n i o. Och det jag längtade efter mest av allt var en traditionell 40-timmarsvecka med friskvårdsbidrag och arbetsfri semester. (Och att kunna betala tillbaka CSN, inom parentes, knappast något en går runt och längtar ihjäl sig efter.)

Men nu i efterhand är det lätt att romantisera. Jag är så glad över allt jag fått se, uppleva och lära mig under den tiden i livet. Att resa ensam, träffa nya människor, leva fjälldrömmarna, arbeta fysiskt och i naturen. Att befinna sig i ingenstans. Det går ju inte att kombinera att leva i ingenstans med att ha nära och kära runt hörnet. Eller ett vidöppet fjällandskap med lokalt sushiställe och stadsträdgård. Och då får en kompromissa med sig själv helt enkelt.

Hej förresten. Planen var att kika in, säga hallå, sedvanligt be om ursäkt för dålig uppdatering och skriva tre rader om kaffe och Netflix. Men ni ser ju, det gick överstyr med tänkandet.

Det är alltså maj idag och det betyder tre hela månader på nya jobbet gjorda. Det känns som fler, det känns som hemma. Min arbetsplats liksom, inga konstigheter. Det är fortfarande klurigt ibland, men tur är väl det. Utmaningen gör det kul. Och ja, jag har njutit av lediga helger. Varje helg har jag konstaterat högt för mig själv att guuuuuud vad skönt att vara leeedig. Samma visa idag igen. Studsar upp ur sängen och dansar segerdans. Minnet av helgjobb sitter som cement i bakhuvudet, det kommer ta en bra stund innan detta blir vardag för mig.

Det är bara fredag idag, lyxigt långledigt alltså. Firar detta med att (håll i er, nu kommer det) dricka kaffe, titta på Netflix och dricka kaffe igen. Ska försöka pallra mig ner på stan och köpa en kalasig tröja att ha på kvällens vindejt. Gamla kollegorna och en nyhet från roséhyllan – inte alls tokigt.

Lyckades förresten med bedriften att färga mitt hår knallrosa förra veckan. Sådär rosa-rosa att en går tveksamma steg till kontoret och morgonmötet. Tajmade in det perfekt med oväntat besök från generaldirektören som hade en hälsning från ministern. Och där sitter jag i min kavaj och ser ut som My little pony.

Mer kaffe tror jag minsann.

bloggisch

Annonser

Idag är det den 1 januari 2015. Jag började för tredje och sista? gången det nya året med att jobba. Jag behöver inte gå in på hur fantastiskt kul det var. Gårdagen: jisses sicken fullträff! Har ett gäng fina nyår i bagaget men igår toppade de flesta. Vi träffade vänner över lunch och vid 00-slaget, och lade tiden där emellan på att laga lyxmat och dricka findricka bara vi fyra. Resultatet blev trerätters perfektion varvat med kissa-ner-sig-skratt. Ingen stress, ingen press. Bara hur lyckat som helst. Vinlistan var en liten tripp till himlen och tillbaka. Det första som ströks från onödighetslistan när vi började spara till hus förra året var rödvinet. Jag köpte för ofta och jag köpte för dyrt. Nu när det blir mer sällan är de både roligare och godare att dricka, så det var ett riktigt win-win-beslut.

Jag har varit bortskämd med mycket familjetid denna jul och nyår, så det känns tomt när favoriterna nyss packat väskan och ska resa hem till Englandet igen. Men jag är sjukt tacksam för att ha haft dem snarkandes på golvet i några dagar. 2015 bjuder på en hel del sammanstrålningar och jag är jättepepp på dem alla. Är laddad för att ta tag i mig själv också. Värsta sjukdomsåret i min livshistoria har resulterat i viktuppgång och allmän ohälsa. Jag är så trött, så trött, så trött. Och tung liksom. Det må låta som ett klyschigt nyårslöfte men det är inte klokt vad jag längtar efter att samla ihop mig själv och komma igång med träningen igen. Det är alltså inget slit på gymmet det handlar om, utan små små steg mot friskheten, mer muskler och kraft igen. Ska skaffa mig kort på badhuset och hoppas ryggen blir gladare av det. Snälla kropp, håll bättre 2015 är du snäll? Jag tror verkligen på förbättring nu.

Summering av året är på gång, men dagens energikonto är tömt så det får bli en annan dag. Gott nytt på er!

Idag har jag haft en extra bra dag utan speciell anledning. En helt vanlig torsdag som började med att klockan ringde alldeles för tidigt utvecklades till en ovanligt grym dag helt enkelt. Jag har skrattat tårar i ögonen flera gånger om på kontoret, fikat ikapp med en fantastisk tjej från universitetsåren, svullat hemmagjorda hamburgare, sorterat tvätt och skvallrat med finfolk hemma i norr. Känt mig lycklig och harmonisk med livet, fokuserat på det lilla och njutit av det vardagliga. En torsdag som garanterat snart försvinner ur minnet tillsammans med resten av alla vardagar man glömmer. Det känns bra, att känna att man faktiskt lever för och i stunden och inte bara jagar framtiden eller minnen att samla på.

wpid-photo-jul-30-2012-1059-pm

Det är fina tider nu, och jag är så glad att jag är medveten om det. Jag kan se tillbaka på gamla bilder och minnas hur jag istället för att uppskatta livet lade energin på att längta efter annat. Den där ständiga strävan efter förändring och förbättring. Bli bättre på det ena, bäst på det andra, bli snyggare, mer vältränad, smalare, mer lagom smal, åtråvärd, rolig osv. Det var det som var livet. Och samtidigt försökte jag hela tiden bry mig mindre om såna saker. Jag försökte lägga mindre energi på utsida och prestationer, samtidigt som jag jagade dem. Livets paradox.

Jag skulle aldrig kalla mig olycklig. I det stora hela har jag mått bra och gillat läget i stort sett hela mitt liv. Men det är verkligen sant att man blir lyckligare med åren. Jag visste att de som det till mig när jag var 20 ljög. Alltså jag visste, bergssäkert. Jag trodde inte att livet tog slut vid 25, men jag visste att det som kom aldrig skulle kunna mäta sig med ungdomens paradis. När livet gick som fortast, när man var som snyggast, när man ägde världen. Alla som sa annat ljög. Eller levde i en inbillningsvärld dit de rymt för att slippa åldrandets smärta. Tänk att jag som visste allt om världen kunde ha så fel.

Med åren kommer en helt annat prioriteringsförmåga, och det är skönt. Jag hör många jubla över denna upptäckt när de skaffar barn, och delvis köper jag deras teori, men samtidigt inte alls. Jag tror det i botten handlar om mognad. En mognad som har med personlig utveckling att göra. Jag kan inte räkna gångerna jag hört ”Ah men när du skaffar barn får du heeelt andra prioriteringar”. Jag tror bildandet av familj skyndar på processen, helt plötsligt har man satt ett liv till världen som gör det hela mer uppenbart: att vardagens små ting och relationer och band människor emellan är viktigare än karriär, konsumtion och utseendehets. Att universum inte kretsar runt endast dig. Men denna insikt nås även utan barn. Med tiden. På samma sätt som att vissa skaffar barn utan att någonsin prioritera om.

Visst längtar jag och visst strävar jag. Men jag lever samtidigt i nuet. Uppskattar dagarna och att kunna vara mig själv med människor i min närhet. Får energi av andras välmående och drivs av tanken på hur mitt agerande påverkar andra. Känner ett allt mindre behov av att se ut på ett visst sätt för någon annans skulle än min egen, och har lärt mig gilla min kropp och dess skavanker. Jag ser skönhet på ett helt annat sätt än innan, och kommer knappt ihåg den där mallen för att klassas som snygg längre. Det fina i en människa lyser ju inifrån, och förstärks av någons stil och uttryckssätt. För 10 år sedan kunde jag se anonyma personer på bild och sätta skala 1 – 10. Jag är så förbaskat glad att jag tappat den förmågan. Att jag inte längre kan se om en människa är ”snygg”, utan att det istället har blivit något som växer fram. Det är en befrielse.

Att hålla denna skuta flytande går sisådär. Eller ja, flyter gör den väl, men det är lite dåligt med vind i seglen. Söndagar har blivit vår dag, min och bloggens. Det beror dels på att söndagar är den dagen då jag inte behöver ta mig tid, den bara finns där ändå. Och dels på att livets funderingar har tendens att krypa upp på mina axlar denna veckodag. Det råder bra bloggförhållanden helt enkelt.

Veckorna som gått har varit fantastiskt fina. Jag har samlat på mig fler designuppdrag, framtiden känns spännande och mitt Storvik har hälsat på och påmint om hur mycket jag saknar mitt förflutna. Jag vet att vi alltid kommer vara bästa vänner, vi har ju liksom klarat allt, men ibland svider insikten att vi inte längre kommer ha en vardag ihop. Det som varit mitt hem är snart borta. Huset är tömt på alla de som varit min familj, julen är flyttad och midsommar 2013 kan ha varit den sista gången vi samlades på stället där minnena bor. Jag vet ju att livet har sin gång, och att saker förändras, men att bli utan adress där jag växt upp. Att aldrig mer kunna åka hem. Det är sorgligt, på så många sätt. 

Och här sitter jag 30 mil bort i staden jag gjort till min. Tänk om jag hade vetat för 10 år sedan hur hemma jag skulle bli här. Hur rätt Värmland skulle kännas, på alla sätt. Tills en ruskig höstdag i november, då jag inser att det inte finns någon mening med att hålla sig hyfsat nära familjen i Gästrikland när familjen och hemmet inte längre finns kvar. Med en sambo som också befinner sig 30 mil åt fel håll, och saknar både rötter och vänner här. Han däremot, har en familj där nere. Som ju kommit att bli även min familj. Och det känns plötsligt viktigare än det mesta, att ta vara på det. Tanken på att lämna Karlstad är svår att greppa, men kanske är det dags att släppa taget nu.

merahus

Karlagatan – min gata. Illustration 2013.

Han sover, jag gör inte. För ibland fyller pirret mig ända ner i tårna och trots övertröttheten är jag för berusad för att sova. Det härjar för mycket i bröstet helt enkelt. Och snurrar för mycket i huvudet. Jag kan sitta här och lyssna på hans andetag tills det nästan brister i hjärtat. Inte så det går sönder, utan det liksom växer sig ur sitt skal. Ibland tänker jag att det skulle räcka med mindre. Att jag skulle kunna trappa ner på känslorna några steg och ändå älska honom vansinnigt och villkorslöst. Som att man skulle kunna bestämma över det. Jag antar att det är mänskligt. Det är ju läskigt, stora känslor, seriösa planer och den där magkänslan man är så rädd om. Rädd för. Tänk om det en dag inte känns som det alltid skulle kännas. Men samtidigt som det skrämmer mig så har jag aldrig känt mig så hemma, eller logisk.

Både han och jag klarade ju oss finfint utan varandra förut, så alltså borde vi klara oss finfint utan varandra även sedan, om ett sådant sedan skulle komma. Det låter kanske som att jag föreställer mig det värsta, men det är egentligen inte vad det handlar om. Jag har varit den som lämnat med allt vad det innebar, och den situationen kan fortfarande göra ont i mig. Flera år senare spökar det fortfarande i mig att det kunde varit så mycket lättare bara vi hade hållit varandra uppdaterade hela vägen. Vågat dela med oss av känslor och tankar istället för att trycka undan och försöker styra och ta beslut på egen hand.

Det är skönt att kunna tänka sig in i situationen man minst av allt vill hamna i och känna sig oegoistisk. Veta att jag alltid kommer vilja hans bästa, även om det skulle exkludera mig och göra ont som fan. Och våga lita på att han känner likadant. Veta att vi kommer vara ärliga mot varandra genom både vått och torrt under den tid som är vår. För att vi är värda att satsa på. Och att man måste just det, satsa lite, kämpa lite, och inte bara ta kärleken för givet för att man älskar varandra. Med det utrett är det liksom inte så mycket att oroa sig över.  Jag är så glad över det som varit, det andra fått oss att känna och de som gjort oss lyckliga (och ledsna) innan tiden och livet var rätt för oss. Vår tid är nu. Och med lite skicklighet kan vi nog segla det här skeppet tills det är dags att gå i land. Det skulle vara nåt det.

Jajamen, vi ritar vidare. Tömmer hjärtat rakt ner på papper och funderar inte så mycket mer på det. Ju mindre jag tänker desto bättre går det, har jag inbillat mig. Att bestämma först och rita sedan är alldeles för avancerat för en rookie som mig, så jag kör tvärtom. På så sätt lyckas jag ju undvika det där att det inte blir som man tänkt sig. Jaag veeet, smart! 😉