Posts tagged rättvisa

Vi tar vid där vi lämnade; den brutala bakisonsdagen. Tror ni inte jag var på’t igen dagen därpå? Mötte upp fint folk, som precis som mig inte hade semester, för en lugn quizkväll på Koriander. Beställde en öl. Beställde två. Fyra glas senare vore det inte jäkligt gött med en cider? Jag vet inte var detta festsug och energi kommer ifrån? Men hur som har jag haft det grymt kul den senaste tiden. Kalaset slutade med klassisk Burger-King och slumra till på bussen hem. Och så kom fredagen. Oförskämt pigg och på strålande humör gjorde jag min sista arbetsdag för en månad framåt. EN MÅNAD. Firade in semestern med lyxmat, min älskade man och att somna med både kläder och TV på. Bara för att liksom. Vaknade och tog en skitviktig färgstark promenad med plakat och sång genom Solstaden, och har sedan haft det förjäkla bra med förjäkla fina människor. Fångat en och ett annat trettiotal fräknar under dagen, och har nu bränd och belåten krupit upp med lördagsgodispåsen framför tecknat med min klippa till kille. Veckans applåder går till min bästa Anna & alla andra fantastiska eldsjälar som färglägger Karlstad och gör det ännu vackrare. Satan så bra ni är!

rosa3

rosa2

rosa1

Photo 2013-07-13 15 03 50

Photo 2013-07-12 15 06 19

Annonser

Idag vill jag säga tack till er. Vilka fantastiska läsare ni är! Den här veckan har ni delat, gillat, kommenterat och tom skickat mejl. Det gör mig varm i själen. Till att börja med är det självklart jättekul att få positiv respons, men minst lika roligt är det att få ett namn och ett språk på er. Dessutom gör det mig lycklig när fina människor med sunda åsikter ger sig till känna. Det är skönt att veta att ni finns, det ger hopp om världen. Och det peppar mig att fortsätta.

Jag har tidigare i livet haft ganska svårt för att engagera mig i mindre trevliga saker som ligger mig varmt om hjärtat. Jag balanserat direkt så farligt nära kanten till den genomledsna avgrunden. Ni vet när man bryr sig så mycket om något att man inte klarar av att ta in eländet eftersom det bara gör en deprimerad? Jag har blundat rätt hårt för mycket för att, ja, för att jag inte orkar gå runt och vara skitledsen över allt som är fel och orättvist här i världen. När jag försökt mig på att driva frågor jag känner är viktiga, skänka pengar, engagera mig i hjälporganisationer, läsa på om djurhållning, transporter, miljön osv osv så har jag börjat gråta och känt mig otillräcklig. Känt att jag ändå inte gör någon skillnad, att jag ändå inte kan hjälpa alla, att det ändå går åt skogen med alltihopa och på köpet ska jag vara ledsen och se världen i svart? Nej jag orkar inte!!! Så därför jag har blundat bäst jag kan och fokuserat på glada ämnen istället.

Men med åren har tryggheten i mig själv växt. Hjärtat är starkare och hjärnan mer välsorterad (nåja, vi kan diskutera det vidare en annan gång). Helt plötsligt inser jag att jag inte alls varit lyckligt ovetande. Det har alltid legat där bakom och skavt, viljan att göra mer och att hjälpa. Men för att kunna det måste man ha sig själv, och det tog ganska lång tid för mig att bli vuxen och hitta mig själv. Men nu är jag här och då faller det sig naturligt att jag börjar engagera mig. Och istället för att trilla ner totalt i hur orättvis världen är försöker jag fokusera på den sköna känslan att bry sig. Jag menar, hur mycket hjälp är jag om jag ligger hemma och gråter över livets alla hemskheter? Jag gör ju mycket större nytta när jag är glad och mår bra, vilket jag gör av vänner, festligheter, träning, vardagens små ting osv. Jag måste vårda mig själv så att jag mår bra och har den energi som behövs för att förhoppningsvis göra lite skillnad.

Man måste även komma ihåg att ingen kan göra allt. Vissa gör skitmycket och jag är så imponerad av dem. Men alla kan inte det och man måste utgå från sig själv. Kan man lägga skramlet i fickan i en bössa på stan någon gång ibland så ska man vara nöjd med det. Köper man kött från lokala bönder och cyklar till jobbet ska man känna sig stolt över det. Orkar man ta en diskussion när någon uttrycker sig främlingsfientligt eller kränkande så är man grym. Många bäckar små och man måste alltid börja någonstans. Ibland snubblar jag över tråkiga uttalanden som: ”Men varför källsorterar du, du som tar bilen överallt?” ”Varför köper du ekologisk mat, du som handlar på HM som har slavarbetare?”. Jag förstår inte alls det tänket och tycker det är jäkligt onödigt. Och dumt! Kan man göra något ska man självklart göra det och må bra av detta. Det är klart det är bättre att köra mycket bil och källsortera än att köra lika mycket bil och låta bli.

Ni är ju annars allmänt skitkassa på att kommentera, vilket egentligen inte gör någonting. Jag ser ju att ni finns och vänder man på det hela kommenterar jag i snitt aldrig de bloggar jag läser. Dock fick jag mig en tankeställare nu när ni gjorde mig så glad, och jag ska nog faktiskt passa på att skriva några peppande ord tillbaka.