Posts tagged prioriteringar

Det är fina tider nu, och jag är så glad att jag är medveten om det. Jag kan se tillbaka på gamla bilder och minnas hur jag istället för att uppskatta livet lade energin på att längta efter annat. Den där ständiga strävan efter förändring och förbättring. Bli bättre på det ena, bäst på det andra, bli snyggare, mer vältränad, smalare, mer lagom smal, åtråvärd, rolig osv. Det var det som var livet. Och samtidigt försökte jag hela tiden bry mig mindre om såna saker. Jag försökte lägga mindre energi på utsida och prestationer, samtidigt som jag jagade dem. Livets paradox.

Jag skulle aldrig kalla mig olycklig. I det stora hela har jag mått bra och gillat läget i stort sett hela mitt liv. Men det är verkligen sant att man blir lyckligare med åren. Jag visste att de som det till mig när jag var 20 ljög. Alltså jag visste, bergssäkert. Jag trodde inte att livet tog slut vid 25, men jag visste att det som kom aldrig skulle kunna mäta sig med ungdomens paradis. När livet gick som fortast, när man var som snyggast, när man ägde världen. Alla som sa annat ljög. Eller levde i en inbillningsvärld dit de rymt för att slippa åldrandets smärta. Tänk att jag som visste allt om världen kunde ha så fel.

Med åren kommer en helt annat prioriteringsförmåga, och det är skönt. Jag hör många jubla över denna upptäckt när de skaffar barn, och delvis köper jag deras teori, men samtidigt inte alls. Jag tror det i botten handlar om mognad. En mognad som har med personlig utveckling att göra. Jag kan inte räkna gångerna jag hört ”Ah men när du skaffar barn får du heeelt andra prioriteringar”. Jag tror bildandet av familj skyndar på processen, helt plötsligt har man satt ett liv till världen som gör det hela mer uppenbart: att vardagens små ting och relationer och band människor emellan är viktigare än karriär, konsumtion och utseendehets. Att universum inte kretsar runt endast dig. Men denna insikt nås även utan barn. Med tiden. På samma sätt som att vissa skaffar barn utan att någonsin prioritera om.

Visst längtar jag och visst strävar jag. Men jag lever samtidigt i nuet. Uppskattar dagarna och att kunna vara mig själv med människor i min närhet. Får energi av andras välmående och drivs av tanken på hur mitt agerande påverkar andra. Känner ett allt mindre behov av att se ut på ett visst sätt för någon annans skulle än min egen, och har lärt mig gilla min kropp och dess skavanker. Jag ser skönhet på ett helt annat sätt än innan, och kommer knappt ihåg den där mallen för att klassas som snygg längre. Det fina i en människa lyser ju inifrån, och förstärks av någons stil och uttryckssätt. För 10 år sedan kunde jag se anonyma personer på bild och sätta skala 1 – 10. Jag är så förbaskat glad att jag tappat den förmågan. Att jag inte längre kan se om en människa är ”snygg”, utan att det istället har blivit något som växer fram. Det är en befrielse.

Jag har slutat gå på fest. Eller ja, slutat dricka alkohol i festsyfte är det väl jag menar. Jag älskar att gå på kalas när någon fyller eller firar något, men tiden då man samlades för att festa är verkligen över. Ett glas rött till matlagningen och glas två till middagen är gott och trevligt, men fylla ger mig verkligen ingenting längre. Jag förstår inte varför jag så länge tyckt att det varit så kul att vara full? Eller tyckte jag någonsin det? Jag kommer inte ihåg.

Ja, jo, jag kan nog fortfarande uppskatta en öl för mycket en fnissig sommarkväll med vänner. Eller en lite snurrig släktkväll med gitarrerna. Men den där fyllan ni vet, festen liksom! Snurret, virrvarret, ljudnivån, borttappade omdömen, fylleflirtande, glappande munnar och söndagsångest. Nope, inte ett sug i världen! Och det är inte att jag känner mig tråkig heller (vilket jag ofta gjort till och från de senaste åren när kalashumöret sviktat). Jag är glad över att ha blivit så klok (haha allt är relativt). Men vilken jäkla lättnad liksom! Att faktiskt vilja göra annat än fest, istället för fan jag missar saker och är tråkig-känslan som jag har dragits med i en massa år.

Anledningen till det här inlägget är lördagen som kom och gick. En riktigt bra kväll. Vi hade finfolk över på mellokväll, lagom lugnt och festligt. Åt kex och ost, stödde radiohjälpen och bestämde oss för att dra till stan. Efter min flaska vitt + varannan vatten utspritt på sex timmar begav vi oss ut till skönaste puben där jag fortsatte på vattenspåret. Köpte mat och drog hem nöjd och glad kl 01. Och vaknade med världens mest obefogade ångest och idiotisk huvudvärk!

Slutsats: En halv flaska vin hade räckt. För att två glas vin är gott och sedan är jag ju egentligen nöjd. Cola är också gott. Men jag sögs liksom med. Eller så är det vanan. Jag vet faktiskt inte, jag vet bara att jag med glädje kommer fortsätta följa denna allt mer nyktra stig! Har förresten typ helt slutat feströka också. Säger typ eftersom jag de få gånger jag dricker brukar ta en cigg (vana? ren dumhet?) men efter några bloss ångra mig. Det smakar ju äckligt och gör inte direkt något för dagen-efter-huvudet heller.

Haha satan så helylle jag känner mig nu. Sådär jobbigt predikande. Det är inte alls så jag menar. Men jag började, tragiskt nog, festa innan jag fyllt 14 och var säkert packad i snitt varje helg de kommande 10 åren efter det. Och det känns så himla skönt att se tillbaka på det och tänka, då var då, jag visste inte bättre. Idag har jag samlat på mig så många erfarenheter att jag vill prioritera annat, vilken lyx!

Avslutar med ett illustrerande före-efter-exempel på en av alkoholens alla classy effekter:

Photo 2013-03-04 16 20 37

Photo 2013-03-02 19 37 47

PUSS!