Posts tagged måsten

Choose another tag?

Igår kröp söndagsångesten sig på. Ganska obefogat eftersom jag var ledig idag. Men jag har skjutit en del framför mig sista veckorna. Inte hunnit, inte orkat, inte haft lust. Tjafsat med en liten förkylning, haft ont i ryggen och varit allmänt opepp. Det mesta har liksom stannat upp. Och mycket riktigt, i morse segade jag kvar i sängen till efter 10. Lite snorig, lite gnällig och med inställningen att idag ska jag fasen inte göra ett skit för det är synd om mig! Fixade frukost och placerade mitt feta hår och trötta röv i TV-soffan. Tuggade knäckemackor och försökte zappa bort gnagandet på axlarna.

När jag efter en timme eller två ställde mig upp för att akutkissa (efter att ha vridit mig i kissblåsesmärtor under i stort sett hela frukosten) knastrade det på trasmattan under fötterna. När jag stod där på smulorna av uppskattningsvis en hel Wasa Sport fick jag nog. Den här förskjutna söndagsångesten skulle fan inte få behålla greppet om mig.

Slängde mig över disken och direkt på dammsugaren efter det. Sprang runt som en grinig unge, stampande i golvet och muttrade över knöliga mattor, för höga trösklar, kort sladd, för mycket skit på golvet osv osv. Surade mig sedan in i duschen och i andra kläder än sovtröja. Här började det släppa lite, men det enda jag egentligen ville göra var att hämta täcket och rymma igen. Men nej! Ner på stan, handla allt på listan. Hem och städa och fixa i ordning arbetsplatsen – äntligen!

Ungefär här insåg jag att jag själv är min enda fiende. Ångesten är ju oftast självförvållad. Jag skjuter och skjuter på saker vilket lämnar en olustkänsla över tillvaron. Ibland glömmer jag nästan helt bort den, men den finns ändå alltid där. Och den smittar. Så. jävla. onödigt.

Betalade alla räkningar. Svarade på alla mejl. Ringde samtalen jag egentligen tycker om men förvandlat till måsten, och la en timme på att bara lyfta telefonen och säga hej till folk jag tycker om.

Resultatet? Hela jäkla måndagen borta. Ångesten likaså. Här sitter jag i ett städat hem med en tom inkorg och blickar bort mot min nya arbetsplats. Dricker sista glaset rött från helgens baginbox och har det bra. Jag förväntar mig inte att ni ska klappa händerna. Kanske har ni inte ens det här skjutaupp-problemet jag har. Oavsett så har jag inte släckt en eldsvåda idag. Jag har gjort vanliga måsten och kanske är det inget att hurra för. Men ibland är det lättaste det som faktiskt är svårast. Att motivera sig en grå vardag. Att göra sakerna som egentligen inte spelar någon roll. Att orka göra sånt som bara ska göras. Vardagen.

I morgon är det kontoret som gäller igen. Tre långa arbetsdagar som avslutas med en privat jobbig fredag. Jag är så jäkla glad för att jag städat upp i måste-ryggsäcken innan jag går och sover idag.

Så kom regnet igen. Det gör mig ingenting. Min brända hud och trötta söndagsögon är helnöjda med ett öppet fönster och lite syre. Jag vaknade klockan åtta av fönstersmatter, inte alarm. Så fantastiskt att kliva upp när man inte måste. Sedan bredde tant två Lingongrova och kröp tillbaka till sängen igen. Nyheter på teven, läsa ikapp bloggar på datorn och lite kattverkstad i Illustrator vid sidan av. Min favorit jobbar så jag tänker njuta av egentid och pyssel i flera timmar framöver. Det har fortfarande inte sjunkit in riktigt att jag är ledig i morgon. Istället för att kliva in på kontoret så ska jag promenixa en sväng på stan och kika efter ny bikini till nästa vecka då vi pyser neråt i landet. Kanske borde jag klippa mig också. Och färga håret. Eller köpa jordgubbar, lägga mig vid Klarälven och börja på en ny bok. Åh jisses, det här är ju alldeles för bra för att vara sant?

kattenockså

Och så kom även denna söndag. De har ju en tendens att göra det. Jag sitter i största sovtröjan och trasselhår och väntar på att Simons klocka ska ringa från rummet intill. Hungrig som en jag vet inte vad, men hamnade efter tvätt och köksstädning i en sån där dum mitt-emellan-tid. Skulle ha ätit frukost när jag vaknade men tiden svischade förbi och nu kan jag ju lika gärna vänta en kvart och slippa ensamätandet. Det är ganska mysigt att gå upp, låta bli att klä på sig och stöka runt här hemma när man vet att han ligger och snarkar där inne. Inte minst när regnet vräker ner utanför. Det har varit några såna dagar nu, gråa, vilket egentligen inte gör mig särskilt mycket men till min semester önskar jag mig en något torrare himmel. En man kan ligga och läsa under.

Annars har midsommar börjat lägga sig tillrätta i minnet, och dagarna känns allt mer bra och okej igen. Det är på riktigt jobbigt det där, att trivas så mycket att man får ångest när det är dags att säga hejdå. För visst ses vi snart igen och visst kommer det alltid vara vi, men det är ju i vardagen ni saknas allra mest. Vuxenlivet är knepigt ibland. En sak man missade som barn med hela den här växa upp-grejen var hur mycket mer krävande det är ändå. Själva existerandet. Det är så mycket som ska klaffa och ibland gör det inte det. Och ibland kräver saker energi som man inte har, men det måste ändå göras. Min råromantiserade bild som barn var att tiden man är på sitt arbete är en droppe i havet, bästa vänner och systrar bor i samma kvarter, tiden är oändlig och middagsmotivation växer på träd. Sen trodde jag i och för sig att jag skulle hitta drömprinsen, vandra runt på moln och vara sådär magiskt kär som i sagorna mest hela dagarna också, så alla fel hade jag ju faktiskt inte.

Photo 2012-11-03 14 29 41