Posts tagged magi

Choose another tag?

+ high-res version

musiken

Annonser

En av mina mest använda taggar i den här bloggen, i min blogg, är Håkan. Jag lyssnar på Håkan när jag är glad. Och när jag är ledsen.  Ibland vet jag inte riktigt hur jag mår, och kanske är det det då jag lyssnar jag på Håkan Hellström allra mest. Igår bokade jag äntligen biljetten och tog mig till biografen. Alla recensioner jag läst, alla twitterflöden och förvirrade facebookdiskussioner.  Är det en film om Håkan? Handlar den om Håkan? Kanske bara lite? Vissa älskar den, andra fattar ingenting. Ingen fara, det liksom reder ut sig direkt den kör igång!

Känn ingen sorg är alltså en film inspirerad av Håkans texter och musik. Den innehåller personer, miljö och små känsloladdade detaljer hämtade ur hans låtar. Sammanflätade till ett manus som blev en film. Och vilken film! Känn ingen sorg är en saga om ett punkigt Göteborg som glittrar och aldrig sover. Där verkligheten är fantastisk och lite magisk men ändå så förbaskat jävlig och svart. Precis som den är helt enkelt. Jag kan inte uttala mig om hur filmen funkar för den som inte kan Håkans texter utan och innan. Eller för den som inte kommit hem från sommarfesten kl 05 och istället för att sova låtit det bränna i bröstet och lyssnat på En midsommarnattsdröm till soluppgången.

När Johnny målar ett svart moln på väggen och sätter sig under gick min darrande läpp över i forsande floder. Det blev inte direkt bättre av den äldre damen bredvid som hulkade sig och torkade kinderna på koftan tills den gick att vrida ur. För mig var den tårar, kärlek och gåshud rakt igenom. En påminnelse om livet då det känts som mest. En rolig men mörk film som gjorde ont men ändå lämnade en fin känsla i kroppen. När jag gick ur salongen och ut på Karlstads festliga fredagsgator låg det liksom ett vackert och stilla täcke över hela staden. En film som lämnar spår helt enkelt. Och något av det bästa jag sett hittills i år, fyra solklara Janetar!

4 tummar upp

Och så kom även denna söndag. De har ju en tendens att göra det. Jag sitter i största sovtröjan och trasselhår och väntar på att Simons klocka ska ringa från rummet intill. Hungrig som en jag vet inte vad, men hamnade efter tvätt och köksstädning i en sån där dum mitt-emellan-tid. Skulle ha ätit frukost när jag vaknade men tiden svischade förbi och nu kan jag ju lika gärna vänta en kvart och slippa ensamätandet. Det är ganska mysigt att gå upp, låta bli att klä på sig och stöka runt här hemma när man vet att han ligger och snarkar där inne. Inte minst när regnet vräker ner utanför. Det har varit några såna dagar nu, gråa, vilket egentligen inte gör mig särskilt mycket men till min semester önskar jag mig en något torrare himmel. En man kan ligga och läsa under.

Annars har midsommar börjat lägga sig tillrätta i minnet, och dagarna känns allt mer bra och okej igen. Det är på riktigt jobbigt det där, att trivas så mycket att man får ångest när det är dags att säga hejdå. För visst ses vi snart igen och visst kommer det alltid vara vi, men det är ju i vardagen ni saknas allra mest. Vuxenlivet är knepigt ibland. En sak man missade som barn med hela den här växa upp-grejen var hur mycket mer krävande det är ändå. Själva existerandet. Det är så mycket som ska klaffa och ibland gör det inte det. Och ibland kräver saker energi som man inte har, men det måste ändå göras. Min råromantiserade bild som barn var att tiden man är på sitt arbete är en droppe i havet, bästa vänner och systrar bor i samma kvarter, tiden är oändlig och middagsmotivation växer på träd. Sen trodde jag i och för sig att jag skulle hitta drömprinsen, vandra runt på moln och vara sådär magiskt kär som i sagorna mest hela dagarna också, så alla fel hade jag ju faktiskt inte.

Photo 2012-11-03 14 29 41

Den där jäkla tiden, den fortsätter glida mig ur händerna. Livet, hallå, var tar du vägen? Jag är glad över min tro på att det inte tar slut med döden. Jag tycker allt går för fort och tanken på att vi har ett liv och that’s it skulle ge mig panik. Jag tycker jag hittills i livet har lyckats med en skön mix av att följa drömmar och infall samt ta det lugnt och uppskatta nuet. Men ju äldre man blir, desto fortare går det, och jag börjar mer och mer känna att jag inte alls har hela livet på mig. 

Ännu en jobbvecka gjord, jag är mitt uppe i lördagen och godiset åts upp igår. Vi pallrade oss bättre sent än aldrig iväg till SF för att kika på Leo. Helt klart värd att hinna se på bio, lika mycket konst som film i den där fantastiska Baz ju. Och musiken.. gosh!

Idag jag har jag som sagt en sjuhelsikes måste-lista. Förra helgens packning har börjat krypa ut över golvet och jag är inne på reservtrosorna med häng. Konstigt nog känner jag bara för att chilla här med en kaffekopp och öppen balkongdörr resten av dygnet. Lyssna på regnsmatter och Cornelis. Himla märkligt.

För övrigt är det idag exakt nio månader tills jag fyller 30. Det snurrar minst sagt en hel del i huvudet. Biologiska bäst-före-datum. Framtiden. De där åren som försvann utan förvarning. Nåja, en födelsedag här och en födelsedag där, vem håller koll liksom? Vad vill jag? Är jag lycklig? Jo, visst är jag. Men är jag tillräckligt lycklig? Vad är tillräckligt? Kan jag bli lyckligare? Bör man ta det lugnt och uppskatta det man har eller kämpa vidare i livet? Går det ens att vara nöjd? När börjar The walking dead igen? Vem orkar. Jag orkar inte ens gå och fylla tvättmaskinen, och då befinner den sig alltså i badrummet 10 meter bort.

Jag funderar på att börja spela piano igen. Det är en sån där grej som alltid gjorde mig förbaskat tillfreds med livet, varför slutade jag med det?

Denna grymt slappa bakissöndag har jag plöjt två nya filmer. En av den bättre sorten och en av den sämre. Vi kör den dåliga nyheten först;

Oz the great and powerful. En minst sagt opassande titel på denna soppa till film. Den som hoppas på snurrig magi och vackra vyer blir snabbt besviken, hela filmen känns mer som en småtöntig teaterpjäs framför en kuliss med kontrasten uppdragen på max. Ögonen gör nästan ont av skrikiga färgskalor och effekter. Dessutom brister både handling och tempo flera gånger om. Väldigt mycket Tim Burton och Alice in wonderland över det hela: Det vill säga ett överdrivet animerat kommersiellt jippo. Barnfilm på crack. Ja, jag totalsågar denna film, för är det något jag verkligen ogillar så är det när man roffar åt sig magiska klassiker och misshandlar dem på det här viset. Den får en janet-tumme upp enbart för en snygg inledning. BU!

1 tumme uppMen efter besvikelse kommer zombies. När jag första gången läste om Warm Bodies var jag minst sagt skeptisk. De levande döda ligger mig, som ni vet, varmt om hjärtat. Och trots att Shaun of the dead är en gammal favorit så envisas jag ändå med att zombies hör ihop med ångest, inte feel-good. Men.. jag får helt enkelt se mig besegrad. Warm bodies framkallar både fniss och skön magkänsla. Dessutom är den skitsnygg. En uppfriskande Romeo&Julia-saga med hoppa till-inslag och träffsäker humor av den svarta sorten. Och några plus i kanten för sköna detaljer och bra musik. Tre och en halv tumme upp (för att Shaun of the dead faktiskt redan finns och är bättre).

3,5 tummar upp

old

Det är frustrerande när man vill ge både sig själv och någon annan hela världen men världen liksom har.. skrumpnat ihop. Jag har glidit runt på samma gamla tåg en stund nu. Jag styr fantastiskt dåligt, jag mest bara åker med. Kikar ut på årstiderna och funderar över hur dagarna kan gå så sakta samtidigt som åren går så fort. Önskar mig mer kontroll och bättre självdisciplin, men vet inte vad jag ska göra åt det. Saknar energi och den där gnistan. Har ingen direkt lust med något. Kreativitetslös. Orkeslös. Kommer ut på morgonrundan varje dag, under mentalt pistolhot. Låter bli pizzan och äter sallad till tonerna av mitt inre gnäll. Jag försöker säga till mig själv att det är logiskt. Jag badar i frågetecken gällande det mesta (utom den bästa) och ovisshet kan klä sig i vilka skepnader som helst. Dessutom är jag sjuk. Jag står och trampar i en liten grop och så småningom kommer jag kliva upp och iväg igen. Mot lyckan och vidare! Men just nu, här nere i tystnaden, står livet på paus. Ibland fyller det bröstet och ångesten strålar i kroppen. Just nu i armarna, ner i fingrarna och ut i ord. Den bästa vägen. Jag hinner knappt sätta punkt innan det känns lite lättare. Instängd ångest har ju en förmåga att tugga sig utåt. Liksom äta upp en inifrån. Jag släpper den fri och jagar den jäveln. Nåja, jag sitter med kaffekoppen och ser ilsken ut i alla fall.