Posts tagged längtan

Idag är det den 1 januari 2015. Jag började för tredje och sista? gången det nya året med att jobba. Jag behöver inte gå in på hur fantastiskt kul det var. Gårdagen: jisses sicken fullträff! Har ett gäng fina nyår i bagaget men igår toppade de flesta. Vi träffade vänner över lunch och vid 00-slaget, och lade tiden där emellan på att laga lyxmat och dricka findricka bara vi fyra. Resultatet blev trerätters perfektion varvat med kissa-ner-sig-skratt. Ingen stress, ingen press. Bara hur lyckat som helst. Vinlistan var en liten tripp till himlen och tillbaka. Det första som ströks från onödighetslistan när vi började spara till hus förra året var rödvinet. Jag köpte för ofta och jag köpte för dyrt. Nu när det blir mer sällan är de både roligare och godare att dricka, så det var ett riktigt win-win-beslut.

Jag har varit bortskämd med mycket familjetid denna jul och nyår, så det känns tomt när favoriterna nyss packat väskan och ska resa hem till Englandet igen. Men jag är sjukt tacksam för att ha haft dem snarkandes på golvet i några dagar. 2015 bjuder på en hel del sammanstrålningar och jag är jättepepp på dem alla. Är laddad för att ta tag i mig själv också. Värsta sjukdomsåret i min livshistoria har resulterat i viktuppgång och allmän ohälsa. Jag är så trött, så trött, så trött. Och tung liksom. Det må låta som ett klyschigt nyårslöfte men det är inte klokt vad jag längtar efter att samla ihop mig själv och komma igång med träningen igen. Det är alltså inget slit på gymmet det handlar om, utan små små steg mot friskheten, mer muskler och kraft igen. Ska skaffa mig kort på badhuset och hoppas ryggen blir gladare av det. Snälla kropp, håll bättre 2015 är du snäll? Jag tror verkligen på förbättring nu.

Summering av året är på gång, men dagens energikonto är tömt så det får bli en annan dag. Gott nytt på er!

Hejsan lördag! Här sitter jag och funderar på att klä på mig sedan tre timmar tillbaka. Det är grått busväder utanför, S jobbar och nattgästerna har gett sig ut på äventyr. Igår trillade lillasyster med sambo in, och vi körde nacho- och ölkväll deluxe innan de slocknade framför teven. Skönt att hitta sin syster på en madrass på golvet när jag vaknade. Nästan som hemma, nästan.

Det har varit fem ganska hårda vardagar. Kollegor- och kontorsbyte mitt i veckan och lite stressigt både att packa ihop sig och att komma tillrätta. Pinades av två dagars migrän (gissningsvis pga strejkande hjärna som inte hann med i omväxlingstakten) och är fortfarande småhängig efter senaste förkylningen. Har annars haft en riktigt bra vecka. Träffat fina vänner, snosat bäbis, pysslat här hemma och testat att göra fransförlängning! Jag har verkligen tröttnat totalt på att sminka mig. Jag har orkat få tummen ur ett fåtal gånger senaste åren, och det blir verkligen bara jobbigare och jobbigare. Det tar en massa onödig jäkla tid och är opraktiskt. Men likt förbaskad kan jag känna mig liksom grå och tråkig osminkad. Önskar jag inte brydde mig, men vafan, en är väl mänsklig antar jag. Blev i alla fall toknöjd och är rädd för att detta snabbt blir ett beroende.

Annars har jag längtat efter Gästrikland helt galet den sista tiden. Drömt att jag flyttat hem, morgonspringer favoritrundan och hänger i skogen mest hela tiden. Att vi saknar ett hem där uppe börjar kännas på riktigt nu. Det var alldeles för länge sedan jag åkte norrut för att andas ut, lyssna på träden och vakna i ett hav av katt och syskon. Alldeles för länge sedan jag fick ladda batterierna på det där unika sättet som endast Storvik lyckas med. Jag saknar lugnet och tystnaden. Landet. Jag gillar stan men inte att bo i. Asfalten och stressen är ångestframkallande, jag vill ha mer livskvalité än såhär. Livskvalité för mig är närhet till naturen, djur och frisk luft. Det är helt sjukt hur mycket jag längtar efter det, så mycket att jag måste kväva det för att inte deppa ihop. Snart så.. så ska vi dit. Tills dess får jag göra det bästa av att bo på stan; fixa ögonfransar och promenera till sushin t.ex.

ögonfransar

Efter måndagens ångestutlägg har det minst sagt lättat. Precis som det alltid gör med veckodagarna. I morgon är det torsdag och det är veckans sista heldag för mig. På fredagar stämplar jag ut vid lunch och det är så jäkla fantastiskt. Att alltid få lite extrahelg sådär. Idag är en riktigt bra dag. Jag hade snabba och lätta timmar på kontoret och kom hem till en sambo som inte jobbar kväll. Det betyder att istället för att knappt hinna säga god att och god morgon så hinner vi med middag, soffa och TV tillsammans. Vardag när den är som bäst. Kl 21 börjar Morden i Midsomer och jag vet inget som känns mer sommar för mig. Under åren då alla vi syskon fortfarande reste hem till byn om somrarna så var onsdagar och brittiska mordgåtor heliga. Vi trängdes hela familjen framför Detective Chief Inspector Barnaby och moffade kex med balkongdörren på vid gavel. Ibland begav vi oss på en långpromenad längs grusvägarna, över ängarna och genom får- och hästhagar för att inta mormors soffa och golv. Samma kex och samma dörr på glänt. Åh det var verkligen sådana fantastiskt fina tider. Jag saknar mina syskon varje dag, saknar att ha den där okrävande vardagen ihop. Vi pratar ofta och ses så ofta vi kan, men jag längtar efter tiden då vi kan ha någon sorts vanlig vardag ihop igen. Äta middag, dricka vin, gå promenad och sova över utan att ha planerat det. Det spontana hänget. Min ena syster har förresten precis landat i Bangkok. Hon ska jobba där i sommar, jag är en så jäkla stolt storasyster. Och min största lillasyster besöker jag faktiskt i London nästa vecka redan. Längtar så mycket så jag knappt kan sova om nätterna. Men nu ska jag hoppa i pyjamaströjan, hämta täcket och ladda inför TV-dejt, PUSS!

Det blev ett snabbt återbesök på jobbet igår. En skum fredag som efter ledighet kändes som måndag. Ynka fyra timmars arbetsdag, sedan hem till helg igen. Här sitter jag och täcket i soffan sedan några timmar tillbaka. Jag förflyttade mig från sängen vid 8, och har scrollat internet sedan dess. Magen skriker efter frukost, men bekvämligheten har tagit över. En lite molnig himmel och balkongdörren på glänt. Luften som strömmar in är sval och luktar lite höst. Jag har virat in mig och sitter som en boll här i kuddhavet. Plöjer Hemnet precis som tusen gånger förr och drömmar mig till lördagar då stadsbruset sagt sitt och tystnaden tagit över. Längtan efter att slippa se asfalten. Och grannarna. Höra dunsen av äpplen som faller till marken och att byxlös kunna plocka in både post och rabarber. Jag föddes och växte upp på landet, och det är grusvägar, djur och natur jag ständigt längtar tillbaka till. Jag saknar utsikten från en häst och rådjur som tuggar i sig trädgårdslandet. Jag saknar att arbeta med kroppen och smutsa ner mig. Jag har trivs i all bekvämlighet och närhet som en stad ger, men jag börjar bli mättad nu. Det är ljudet jag saknar allra mest, ljudet av tystnad. Och skogen och sjöarna. Det vackraste ljudet som finns. Det bor ändå himla mycket Norrland i den här flängiga lilla stresskroppen. Med åren hälsar längtan på igen, längtan efter ett helt annat tempo och närheten till det som växer. Att kunna cykla mitt i vägen och gå en promenadslinga som väcker liv i en. Att öppna dörren på morgonen och andas in livet. Inte asfalten. Jag börjar bli så trött på bilarna och bruset. På allt som låter, snurrar och surrar. Naturen är det bästa jag vet, och nu när jag inte längre har ett hus i norr att resa hem till, inser jag hur viktigt det är för mig att hitta mitt eget hemma på landet någon annan stans.

524277_10152034545785654_710089215_n

Första maj och jag är inte på stan och tycker till. Istället tycker jag massa här hemma vid datorn, och använder översvämmad jobbmejl som ursäkt till innesittande. Det svåraste med att styra över sig egen arbetstid är ju att just arbeta på en viss tid. Det är svårt åt båda hållen det där, dels motivationen att arbeta när man inte måste, dels att vara ledig vissa specifika dagar när man egentligen kan vara ledig när man vill. Men det håller ju inte att göra precis som man känner för, typ vara ledig när det är sol och jobba när solen försvinner. Låter himla fint, men njee.. inte jättemotiverande eller någon mirakelmedicin för rutiner och effektivitet. Så jag försöker bortse från väder, happenings, jobbsug osv och helt enkelt jobba när det är vardag och (för mig) normal arbetstid. Och sedan vara ledig på helgen och återuppta jobb som inte är klart på måndagen igen. Lättare sagt en gjort, men en bra grundregel i alla fall.

Annars så är första maj ett ypperligt tillfälle att påminna mig själv om att det är en FA-skattesedel jag har. Det är en månad sedan nu, som jag stämplade ut från kontoret, fyllde 30 och kickade igång min illustrationsverkstad. Det är fantastiskt roligt och det hade aldrig blivit lika bra om jag samtidigt hade försökt jobba i april. Men idag är det maj, och lika gärna som jag vill fortsätta utveckla mitt lilla företag lika gärna vill och behöver jag ha en arbetsplats att gå till. Kollegor. Kalkbeklädd kaffemaskin och glömd matlåda. Så är det bara. Jag har sökt två jobb vars ansökningstid går ut denna vecka. Två jobb må låta himla lite för er som sökt hundra, men jag har jobbat så jäkla mycket och på så många ställen i mitt liv. Jag har varit där så många gånger redan: där ett jobb alltid är ett jobb. Där jobbet inte är vad jag vill men funkar tillsvidare. Och där jobbet är ett ställe jag knappt ens trivs på men man ska ju vara glad för att man haaar ett jobb. Ja, vi har hört det tusen gånger. Verklighetens röst. Men jag har verkligen varit allt annat än okräsen. Alltid testat, provat och gett mitt bästa på alla arbetsplatser jag haft. Och kanske kommer jag tvingas tillbaka dit, kanske står jag snart där igen, i det där hörnet där den enda väg som erbjuds är en jag egentligen inte lockas av, men i brist på alternativ ändå måste börja knata på. Ja, jag är medveten om det. För det pågår ett krig där ute.

Men just nu känner jag ändå hopp om att drömkontoret finns och att jag inte helt omöjligt hittar fram till dörren. Så låt mig leva lite till på det hoppet. Det ligger en jäkla massa jobb och passion i de två ansökningarna jag skickat, och jag laddar batterierna för att kunna lägga detsamma på en tredje. Att sprida ut denna tid och energi på att söka tjugo arbeten jag inte brinner för skulle fälla mig som en bowlingkägla just nu. Så istället satsar jag 102 % på det jag vill mest. Så hoppas vi för allt i världen att det räcker.

 

Hej på er! Vecka nr två utan arbetsplats och jag klarar mig ganska fint ändå. Saknar kollegor och saknar ett kontor att knata till, men jag har hittills lyckats göra det bästa av tiden. Har att göra och så. Förra veckan skeppade jag iväg doppresenter och denna betar jag av beställningar. Det är kul och jag känner mig väldigt tacksam och ödmjuk just nu. Även om det är hårt jobb, och jag verkligen slitit hårt, så är det svårt att vara kaxig. Det finns så många duktiga illustratörer där ute, och att kunna få sig en liten bit av det kreativa tårtkalaset känns fantastiskt kul.

Det är roligt att känna hur jag utvecklas också. Inte minst inför framtiden. I och med att jag lärt mig mer och mer av illustrator har jag även bekantat mig med nya funktioner i Photoshop. Från att bilder ska in där, få en bakgrund och sparas i olika format för olika ändamål, till att faktiskt använda mig av filer, lager och effekter. Alla dessa idéer som varit instängda i huvudet så länge börjar äntligen hitta sina vägar ut.

Det är motiverande och spännande, och jag lägger verkligen ner så mycket kärlek i skapandet, vilket i sin tur kommer tillbaka i form av välmående. Gör det du älskar och den biten. Samtidigt saknar jag en arbetsgivare och arbetskamrater. Det kommer jag göra tills jag hittat mitt nya jobb. Det går ganska segt just nu, jag har faktiskt inte hittat ett endaste arbete att söka i platsannonsdjungeln, men jag har däremot hört mig för en del. En av trådarna jag ryckte i ledde till en intervju. Nu passade den tjänsten dåligt geografiskt, men det var precis den peppen och motivationen jag behövde för att söka vidare, vilket jag ska ägna kvällen åt. Jag är hoppfull. Jag älskar ju att jobba vilket betyder att jag är en jäkla bra tillgång. Nu ska jag bara hitta en arbetsgivare att övertyga! Lättare sagt än gjort, det pågår ett krig där ute, jag vet. Men håll en tumme eller tre är ni söta!

kaninmeddiamant

 

Tänk vad fort det går ibland. Från ångest att lämna mitt hemma till längtan härifrån. Jag är så redo för nya promenadmarker. Ser fram emot livet 2.0 med allt vad det innebär. Få gå vilse igen. Upptäcka nya platser. Och nya människor. Lära mig hitta i en ny stad och prova mig fram till länets bästa sushi. Ja, det är nog dags nu.

Photo 2013-07-08 16 30 21