Posts tagged kärlek

Choose another tag?

Dan före dan före dan. Och här sitter jag ensam hemma i soffan. Jag älskar allt med julen, allt utom det faktum att min sambo inte är här, det här året heller. Det är logiskt, självklart vill han vara med sin familj på jul och självklart vill jag inte att han ska vara utan dem. Men den egoistiska delen av mig skrek så högt det bara går att göra tyst i morse när han gick till tåget. Aldrig känns hemma tomt att komma hem till som när det lyser i adventsstaken men ingen finns där att julfilmsmysa med.

En stor del av tråkighetskänslan beror nog även på jobbet. Jag har jobbat hela helgen och jag jobbar i morgon. Alla statusuppdateringar om godistillverkning och släktmiddagar får min bittra underläpp att hänga ner till naveln. Att arbeta på en skidanläggning när vädret lovat 10 + under julhelgen är inte direkt stämningshöjande det heller. Men jag håller hårt i tanken att i morgon eftermiddag bär det av ut i skogen, till fina familjen och saknade syskonen. Och det väntas massa fantastisk ledighet mellan jul och nyår. Inga måsten, bara äta och umgås. Å jisses vad jag längtar.

Annars har jag julklappar som ska slås in ikväll. Och rimmas på. Jag tänker äta vörtbröd till middag och dillchips till dessert. Bara så ni vet. Kanske dillchips till förrätt också, nu när jag tänker efter. GOD JUL!

Photo 2013-12-20 23 05 42

 

Det är fina tider nu, och jag är så glad att jag är medveten om det. Jag kan se tillbaka på gamla bilder och minnas hur jag istället för att uppskatta livet lade energin på att längta efter annat. Den där ständiga strävan efter förändring och förbättring. Bli bättre på det ena, bäst på det andra, bli snyggare, mer vältränad, smalare, mer lagom smal, åtråvärd, rolig osv. Det var det som var livet. Och samtidigt försökte jag hela tiden bry mig mindre om såna saker. Jag försökte lägga mindre energi på utsida och prestationer, samtidigt som jag jagade dem. Livets paradox.

Jag skulle aldrig kalla mig olycklig. I det stora hela har jag mått bra och gillat läget i stort sett hela mitt liv. Men det är verkligen sant att man blir lyckligare med åren. Jag visste att de som det till mig när jag var 20 ljög. Alltså jag visste, bergssäkert. Jag trodde inte att livet tog slut vid 25, men jag visste att det som kom aldrig skulle kunna mäta sig med ungdomens paradis. När livet gick som fortast, när man var som snyggast, när man ägde världen. Alla som sa annat ljög. Eller levde i en inbillningsvärld dit de rymt för att slippa åldrandets smärta. Tänk att jag som visste allt om världen kunde ha så fel.

Med åren kommer en helt annat prioriteringsförmåga, och det är skönt. Jag hör många jubla över denna upptäckt när de skaffar barn, och delvis köper jag deras teori, men samtidigt inte alls. Jag tror det i botten handlar om mognad. En mognad som har med personlig utveckling att göra. Jag kan inte räkna gångerna jag hört ”Ah men när du skaffar barn får du heeelt andra prioriteringar”. Jag tror bildandet av familj skyndar på processen, helt plötsligt har man satt ett liv till världen som gör det hela mer uppenbart: att vardagens små ting och relationer och band människor emellan är viktigare än karriär, konsumtion och utseendehets. Att universum inte kretsar runt endast dig. Men denna insikt nås även utan barn. Med tiden. På samma sätt som att vissa skaffar barn utan att någonsin prioritera om.

Visst längtar jag och visst strävar jag. Men jag lever samtidigt i nuet. Uppskattar dagarna och att kunna vara mig själv med människor i min närhet. Får energi av andras välmående och drivs av tanken på hur mitt agerande påverkar andra. Känner ett allt mindre behov av att se ut på ett visst sätt för någon annans skulle än min egen, och har lärt mig gilla min kropp och dess skavanker. Jag ser skönhet på ett helt annat sätt än innan, och kommer knappt ihåg den där mallen för att klassas som snygg längre. Det fina i en människa lyser ju inifrån, och förstärks av någons stil och uttryckssätt. För 10 år sedan kunde jag se anonyma personer på bild och sätta skala 1 – 10. Jag är så förbaskat glad att jag tappat den förmågan. Att jag inte längre kan se om en människa är ”snygg”, utan att det istället har blivit något som växer fram. Det är en befrielse.

En av mina mest använda taggar i den här bloggen, i min blogg, är Håkan. Jag lyssnar på Håkan när jag är glad. Och när jag är ledsen.  Ibland vet jag inte riktigt hur jag mår, och kanske är det det då jag lyssnar jag på Håkan Hellström allra mest. Igår bokade jag äntligen biljetten och tog mig till biografen. Alla recensioner jag läst, alla twitterflöden och förvirrade facebookdiskussioner.  Är det en film om Håkan? Handlar den om Håkan? Kanske bara lite? Vissa älskar den, andra fattar ingenting. Ingen fara, det liksom reder ut sig direkt den kör igång!

Känn ingen sorg är alltså en film inspirerad av Håkans texter och musik. Den innehåller personer, miljö och små känsloladdade detaljer hämtade ur hans låtar. Sammanflätade till ett manus som blev en film. Och vilken film! Känn ingen sorg är en saga om ett punkigt Göteborg som glittrar och aldrig sover. Där verkligheten är fantastisk och lite magisk men ändå så förbaskat jävlig och svart. Precis som den är helt enkelt. Jag kan inte uttala mig om hur filmen funkar för den som inte kan Håkans texter utan och innan. Eller för den som inte kommit hem från sommarfesten kl 05 och istället för att sova låtit det bränna i bröstet och lyssnat på En midsommarnattsdröm till soluppgången.

När Johnny målar ett svart moln på väggen och sätter sig under gick min darrande läpp över i forsande floder. Det blev inte direkt bättre av den äldre damen bredvid som hulkade sig och torkade kinderna på koftan tills den gick att vrida ur. För mig var den tårar, kärlek och gåshud rakt igenom. En påminnelse om livet då det känts som mest. En rolig men mörk film som gjorde ont men ändå lämnade en fin känsla i kroppen. När jag gick ur salongen och ut på Karlstads festliga fredagsgator låg det liksom ett vackert och stilla täcke över hela staden. En film som lämnar spår helt enkelt. Och något av det bästa jag sett hittills i år, fyra solklara Janetar!

4 tummar upp

Han sover, jag gör inte. För ibland fyller pirret mig ända ner i tårna och trots övertröttheten är jag för berusad för att sova. Det härjar för mycket i bröstet helt enkelt. Och snurrar för mycket i huvudet. Jag kan sitta här och lyssna på hans andetag tills det nästan brister i hjärtat. Inte så det går sönder, utan det liksom växer sig ur sitt skal. Ibland tänker jag att det skulle räcka med mindre. Att jag skulle kunna trappa ner på känslorna några steg och ändå älska honom vansinnigt och villkorslöst. Som att man skulle kunna bestämma över det. Jag antar att det är mänskligt. Det är ju läskigt, stora känslor, seriösa planer och den där magkänslan man är så rädd om. Rädd för. Tänk om det en dag inte känns som det alltid skulle kännas. Men samtidigt som det skrämmer mig så har jag aldrig känt mig så hemma, eller logisk.

Både han och jag klarade ju oss finfint utan varandra förut, så alltså borde vi klara oss finfint utan varandra även sedan, om ett sådant sedan skulle komma. Det låter kanske som att jag föreställer mig det värsta, men det är egentligen inte vad det handlar om. Jag har varit den som lämnat med allt vad det innebar, och den situationen kan fortfarande göra ont i mig. Flera år senare spökar det fortfarande i mig att det kunde varit så mycket lättare bara vi hade hållit varandra uppdaterade hela vägen. Vågat dela med oss av känslor och tankar istället för att trycka undan och försöker styra och ta beslut på egen hand.

Det är skönt att kunna tänka sig in i situationen man minst av allt vill hamna i och känna sig oegoistisk. Veta att jag alltid kommer vilja hans bästa, även om det skulle exkludera mig och göra ont som fan. Och våga lita på att han känner likadant. Veta att vi kommer vara ärliga mot varandra genom både vått och torrt under den tid som är vår. För att vi är värda att satsa på. Och att man måste just det, satsa lite, kämpa lite, och inte bara ta kärleken för givet för att man älskar varandra. Med det utrett är det liksom inte så mycket att oroa sig över.  Jag är så glad över det som varit, det andra fått oss att känna och de som gjort oss lyckliga (och ledsna) innan tiden och livet var rätt för oss. Vår tid är nu. Och med lite skicklighet kan vi nog segla det här skeppet tills det är dags att gå i land. Det skulle vara nåt det.

Vi tar vid där vi lämnade; den brutala bakisonsdagen. Tror ni inte jag var på’t igen dagen därpå? Mötte upp fint folk, som precis som mig inte hade semester, för en lugn quizkväll på Koriander. Beställde en öl. Beställde två. Fyra glas senare vore det inte jäkligt gött med en cider? Jag vet inte var detta festsug och energi kommer ifrån? Men hur som har jag haft det grymt kul den senaste tiden. Kalaset slutade med klassisk Burger-King och slumra till på bussen hem. Och så kom fredagen. Oförskämt pigg och på strålande humör gjorde jag min sista arbetsdag för en månad framåt. EN MÅNAD. Firade in semestern med lyxmat, min älskade man och att somna med både kläder och TV på. Bara för att liksom. Vaknade och tog en skitviktig färgstark promenad med plakat och sång genom Solstaden, och har sedan haft det förjäkla bra med förjäkla fina människor. Fångat en och ett annat trettiotal fräknar under dagen, och har nu bränd och belåten krupit upp med lördagsgodispåsen framför tecknat med min klippa till kille. Veckans applåder går till min bästa Anna & alla andra fantastiska eldsjälar som färglägger Karlstad och gör det ännu vackrare. Satan så bra ni är!

rosa3

rosa2

rosa1

Photo 2013-07-13 15 03 50

Photo 2013-07-12 15 06 19

Avslutar denna omgång vardagar med att stämpla ut och springa milen. Har ingen aning om vad den fredagsenergin kom ifrån, men tackar och tar gladeligen emot! Det har varit en skitgrym vecka på alla sätt. Det har gått finfint på jobbet, vi har lagat nyttig och bra mat och träningen har inte ens varit jobbigt. Dessutom har jag och Simon haft det bättre än någonsin. Eller, grejen är ju den att vi har det så jäkla bra jämt, vilket är helt underbart! Men det har liksom legat någon sorts nyförälskelse i luften de här dagarna. Sådär så man suttit och skickat fnissiga sms på kontoret. Haha jag vet, skittöntigt, men inte mindre fantastiskt för det. Det enda som saknas nu är den där lilla detaljen ett hem, men jag orkar inte ens gå in på det idag. Istället ska jag öppna en flaska rött och krypa ner med mig själv framför brittiska historieprogram. Min bästa slutar jobbet lagom till i natt så jag ska passa på att vila fötterna och grotta ner mig ordentligt i 1700-talets mat- och levnadsvanor.

Photo 2013-07-05 18 00 26

X:e dagen på raken som jag packar med ombyte till kontoret och knyter på träningsskorna innan jag stämplar ut. Så grymt skönt att efter ett jobbpass få jobba kroppen lika trött som hjärnan. Fick träningssällskap av den bästa jag vet idag också, fantastiskt! Samma han som skämmer bort mig med mat, efterrätt och annat diverse ätbart mest hela tiden, så motionen behövs om man säger så. Annars är det alltså 2 dagar + 1 vecka till S E M E S T E R. Fyra fantastiska veckor ledig svensk sommar. Förstår ni hur många sovmornar och utomhusfrukostar det är? Det gör i alla fall inte jag. Jag hade typ tusen saker att skriva om men har glömt dem allihop. Nu ska jag fortsätta kolla TV om Siamesiska Tvillingar. Glöm! Repris på Historieätarna ju, sicken lycka! PUSS!

img_1625_153722220