Det ekar så tomt här, så jag loggar in för att härja runt lite snabbt, men inser att orden sitter långt där inne. Jag är ovant begränsad av form i min nya tjänst, och det finns för tillfället inte så mycket rum för eget skrivande, tänkande och idéer. Det smittar av sig och jag hittar inte riktigt kreativiteten efter arbetet heller. Jag hoppas och tror att detta kommer ändras med tiden, när allt det nya sjunkit in och vi fått lite mer rutin.
Det har varit mycket livskvalité den senaste tiden. Jag har lyckats undvika stress (hyfsat i alla fall) och tagit vara på dagarna, en i taget. Jag har besökt vänner och vänner har besökt mig. Den senaste månaden har familj och fina människor avlöst varandra på madrassen i vardagsrummet. Jag älskar att ha folk på sova-över-besök, så att umgänget sträcker sig över flera dygn. Samtidigt vill jag inte behöva bädda ner nattgästerna i ett hörn av teverummet så jag längtar om möjligt mer än någonsin efter flytt, gästrum och allmänt mycket plats.
Nu blev datorn 22 och insikten om detta får mig att gäspa käkarna ur led. Jag har utvecklat någon form av mental mat-och-sovklocka. När jag blir hungrig blir jag panikhungrig och när jag blir trött blir jag paniktrött. Är det åldersrelaterat? gissningsvis. Jag är ju ändå 31 nu. Jisses.
