Posts tagged hus

Åh jag vill inte bo här. Det är hemskt att säga eftersom vår lägenhet är så himla fin. Vi har lagt så mycket tid och kärlek på att göra den till vår, och jag är förälskad i varenda litet hörn vi har skapat tillsammans, men längtan efter något annat har fullständigt tagit över. Jag vill bara ut på landet. Till skogen, ängarna, grusvägarna och tystnaden. Jag behöver inte bo öde flera mil från grannarna, men det måste ändå finnas runt knuten och helst synligt från köksfönstret: naturen. Att kunna välja att åka in till centrum, eller cykla åt andra hållet och komma till hästhagar och svampskog. Slippa dela gata med efterfestfolk och coola kids med diverse illalåtande fordon (jag veeet hur gammal är jag!?!)

Men ja, jag är så trött på det, jag vill inte bo i stan längre. Jag vantrivs. Men husköp är minst ett år bort och jag förstår inte hur jag ska stå ut? Att flytta ännu en tillfällig gång när vi jobbat så hårt med att få ordning här hemma och dessutom har sjukt bra hyra känns bara idiotiskt. Det blir dyrare och mer omständligt. Dyrare går inte, eftersom vi sparar allt vi kan för att komma närmare huset. Idag surfade jag hembyn och övriga Norrland i ren panik. Där har vi råd med ett hus. I morgon. Tusan också, att jag skulle flytta ifrån och växa ur en håla det kostar noll att bo i. Ja, det är bittert idag.

S jobbar eftermiddag denna vecka och vi ser inte varandra om dagarna. Lever om varandra. Inga pengar i världen är egentligen värda att inte ha vardagen ihop, det är ju den som är livet. Egentid är skönt, men inte att leva ihop endast varannan vecka. Men just nu är det så det ser ut, och lön är ju ett måste. Arbetssituationen står dock också på förändringsschemat. Senare. Alla dessa senare någon gång. Vad hände med mitt leva i nuet? Men det är skapligt jäkla tråkigt att leva i nuet utan den jag valt att dela allt med.

Sätter punkt här. Bara en massa jäkla gnäll. Trivs fint på kontoret i alla fall, skönt att hänga med saknade vinterkollegor igen.

Hejsan lördag! Här sitter jag och funderar på att klä på mig sedan tre timmar tillbaka. Det är grått busväder utanför, S jobbar och nattgästerna har gett sig ut på äventyr. Igår trillade lillasyster med sambo in, och vi körde nacho- och ölkväll deluxe innan de slocknade framför teven. Skönt att hitta sin syster på en madrass på golvet när jag vaknade. Nästan som hemma, nästan.

Det har varit fem ganska hårda vardagar. Kollegor- och kontorsbyte mitt i veckan och lite stressigt både att packa ihop sig och att komma tillrätta. Pinades av två dagars migrän (gissningsvis pga strejkande hjärna som inte hann med i omväxlingstakten) och är fortfarande småhängig efter senaste förkylningen. Har annars haft en riktigt bra vecka. Träffat fina vänner, snosat bäbis, pysslat här hemma och testat att göra fransförlängning! Jag har verkligen tröttnat totalt på att sminka mig. Jag har orkat få tummen ur ett fåtal gånger senaste åren, och det blir verkligen bara jobbigare och jobbigare. Det tar en massa onödig jäkla tid och är opraktiskt. Men likt förbaskad kan jag känna mig liksom grå och tråkig osminkad. Önskar jag inte brydde mig, men vafan, en är väl mänsklig antar jag. Blev i alla fall toknöjd och är rädd för att detta snabbt blir ett beroende.

Annars har jag längtat efter Gästrikland helt galet den sista tiden. Drömt att jag flyttat hem, morgonspringer favoritrundan och hänger i skogen mest hela tiden. Att vi saknar ett hem där uppe börjar kännas på riktigt nu. Det var alldeles för länge sedan jag åkte norrut för att andas ut, lyssna på träden och vakna i ett hav av katt och syskon. Alldeles för länge sedan jag fick ladda batterierna på det där unika sättet som endast Storvik lyckas med. Jag saknar lugnet och tystnaden. Landet. Jag gillar stan men inte att bo i. Asfalten och stressen är ångestframkallande, jag vill ha mer livskvalité än såhär. Livskvalité för mig är närhet till naturen, djur och frisk luft. Det är helt sjukt hur mycket jag längtar efter det, så mycket att jag måste kväva det för att inte deppa ihop. Snart så.. så ska vi dit. Tills dess får jag göra det bästa av att bo på stan; fixa ögonfransar och promenera till sushin t.ex.

ögonfransar

Dessa måndagar, de är så ogillade oavsett utgång, bara för att de är just måndagar. Lite hopplösa sådär. Ingen ledighet i sikte, bara en oändlighet av jobb. Jag kan inte se förbi måndagsmuren. Hur många gånger jag än säger till mig själv att det kommer en tisdag som följs av en onsdag som alltid blir torsdag osv så kan inte min måndagshjärna hantera den informationen. Jag stänger av och går in i måndagsmode: överleva dagen. Det gäller att överleva dagen. Längtan efter hemmets trygga väggar följer mig från morgon till eftermiddag. Fokus är enbart på hemma, inte på jobbet. Jag måste bara överleva så att jag får gå hem igen.

Jag har haft en bra veckostart på kontoret. Dagen gick fort, inget särskilt som strulade eller var tungt, ingen direkt stress och saker och ting flöt på. Men ändå lyckas jag inte rymma från den där ångesten, ångesten över att fortfarande känna ledighetens bittra eftersmak. Att ena dagen göra som man vill eller ingenting alls och dagen därpå plötsligt måste igen. Jag måste sluta snooza, måste gå till jobbet, måste sitta där tills klockan är 16. Kanske är det inte så farligt, kanske är det skitkul på jobbet, men oavsett så måste jag. Och det där måndagsmåstet förgör mig lite varje gång.

På tisdagen kan jag känna livet komma tillbaka till mig igen. Då kan jag både se framåt och uppskatta nuet samt de rutiner som jobbet ger. Jag behöver vardag och den skjuts som ett dagjobb ger. När man väl sysselsätter sig är det lika bra att köra på. Städa, tvätta, mejla, träna, handla, you name it efter jobbet går av bara farten. Till skillnad från på helgen då jag har all tid i världen och knappt tar mig utanför dörren. Jag behöver göra saker för att få något gjort helt enkelt. Så därför uppskattar jag verkligen att ha ett jobb även trötta och stressiga dagar. Med undantag måndag. Måndag är min ovän och jag förstår inte hur vi ska kunna bli kompisar. Tips på försoningsmetoder mottages tacksamt!

Kom förresten hem för tre timmar sedan men fortsatte att jobba även i TV-soffan. Har skördat frukt från senaste månadens designjobb. Ja, jag har alltså fakturerat. Yay! I lagom tid för min Londonweekend, bra tajming tycker jag. Min vanliga lön får jag nämligen inte röra. Det sparas så snålt som det bara går just nu. Hemnet skriker efter kontantinsats flera gånger i veckan, så det är planen. Att köpa hus. Ja.. en annan dag alltså.

Det blev ett snabbt återbesök på jobbet igår. En skum fredag som efter ledighet kändes som måndag. Ynka fyra timmars arbetsdag, sedan hem till helg igen. Här sitter jag och täcket i soffan sedan några timmar tillbaka. Jag förflyttade mig från sängen vid 8, och har scrollat internet sedan dess. Magen skriker efter frukost, men bekvämligheten har tagit över. En lite molnig himmel och balkongdörren på glänt. Luften som strömmar in är sval och luktar lite höst. Jag har virat in mig och sitter som en boll här i kuddhavet. Plöjer Hemnet precis som tusen gånger förr och drömmar mig till lördagar då stadsbruset sagt sitt och tystnaden tagit över. Längtan efter att slippa se asfalten. Och grannarna. Höra dunsen av äpplen som faller till marken och att byxlös kunna plocka in både post och rabarber. Jag föddes och växte upp på landet, och det är grusvägar, djur och natur jag ständigt längtar tillbaka till. Jag saknar utsikten från en häst och rådjur som tuggar i sig trädgårdslandet. Jag saknar att arbeta med kroppen och smutsa ner mig. Jag har trivs i all bekvämlighet och närhet som en stad ger, men jag börjar bli mättad nu. Det är ljudet jag saknar allra mest, ljudet av tystnad. Och skogen och sjöarna. Det vackraste ljudet som finns. Det bor ändå himla mycket Norrland i den här flängiga lilla stresskroppen. Med åren hälsar längtan på igen, längtan efter ett helt annat tempo och närheten till det som växer. Att kunna cykla mitt i vägen och gå en promenadslinga som väcker liv i en. Att öppna dörren på morgonen och andas in livet. Inte asfalten. Jag börjar bli så trött på bilarna och bruset. På allt som låter, snurrar och surrar. Naturen är det bästa jag vet, och nu när jag inte längre har ett hus i norr att resa hem till, inser jag hur viktigt det är för mig att hitta mitt eget hemma på landet någon annan stans.

524277_10152034545785654_710089215_n

Jag har varit sjukt bekväm av mig den senaste tiden. Efter att ha slitit i så många år med studier, examen, jobb, inkomst, boende, sig själv osv osv så har det varit jävligt skönt att liksom bara få vara vuxen och ta igen. Att få en lön, slippa plugg- eller räkningsångest och bara ha mig att tänka på. Äntligen vara trygg i sig själv, trygg i en relation och trygg på en och samma adress. Bo och jobba på stan, äta ute, skämma bort sig med hämtmat och shoppa inredning och skor åt bara mig. Jag har inga barn, inga djur, inga lån, äger inget hem och är liksom inte fast någonstans. Detta har jag verkligen tagit vara på de senaste åren och passat på att vara lite extra bekväm när möjligheten funnits. Haft det lugnt och skönt men samtidigt varit spontan när jag känt för det. Men jag börjar känna mig mättad nu. Och lite tom. Bekvämligheten varken utmanar eller lockar och jag längtar efter något annat, något nytt. Något mer är det nog ordet jag söker. Det är ganska överskattat att vara bekväm när man tänker på att man skulle kunna ha en stor trädgård som växer över. Och ett hus att aldrig hinna städa klart. En bilskatt att svära över, en katt som lägger ekorrhuvuden i soffan och brist på bovärd när frysen går sönder. Jag längtar dit. Längtar efter semesterbilen full med ungar som skriker eller semesterbilen full med ungar som kräks efter att man gett upp och mutat dem med för mycket glass. Jag vill oroa mig för dagisplats, missförstå försäkringskassan och skriva på Facebook hur frustrerande det är med vab. Igen. Precis som förra februari och februari året innan dess. Samtidigt uppskattar jag det här. Jag, tekoppen och tystnaden med mörka stan utanför fönstret. Sambo som kommer hem om en timme och lördagsfrukosten vi ska äta bara vi och täcket i soffan i morgon. Ingen att anpassa sig efter och ingen som är beroende av oss. Det är också skönt. Och bekvämt. Fast.. jag tror allt det där andra är roligare. Är ganska övertygad faktiskt.