Posts tagged hopp

Ja jisses, det är nästan så jag skäms över att dela med mig av helgens så kallade aktivitet. Min bastanta röv och jag har suttit fastklistrade i soffan med Netflix på teven, Hemnet på iPaden och pinsamt slött surf i mobilen. Baljat te och 18 (!!!) avsnitt Downton Abbey. Sambo har jobbat så jag passade på att köra efterlängtad premiär. Jag har hört så mycket gott om denna serie och det är ovanligt att jag sparar något jag ser fram emot i filmväg såhär länge. Men tidsbrist har fram till i fredags lämnat mig lyckligt ovetandes om hur svårt jag skulle ha att pausa denna brittiska supersåpa. Det krävdes bara ett avsnitt sedan var jag fast, vilken fantastisk serie! Tråkigt nog är det måndag och jobb i morgon, vilket betyder att jag måste både sova, duscha och byta trosor. Och efter att ha skrivit den meningen inser jag vilken tur det är att ledigheten förr eller senare alltid tar slut.

– Jag kan inte fatta att det är den 5 januari i morgon, vad hände med min hälsosamma start på året? Undrade den brieostmättade författaren där hon flöt ut över sin stol med whiskyglaset i vänsterhanden och den högra trivsamt vilandes i chipsskålen.

– Än finns det hopp! Svarade hon trovärdigt sig själv efter att kvickt som satan ha surfat sig fram till prislistan på stadens nya gym och känt sig som en av #fitspo-tjejerna som äter kvarg på Instagram.

Än finns det hopp.

Regn igen och jag har kört fast lite i jobbet. Eller kört fast och kört fast, jag är oinspirerad och då blir resultatet inte bra helt enkelt. Så det går trögt idag. Är lite orolig också. Har svårt att sitta still och koncentrera mig. Vill att de ska ringa från jobb jag sökt. Men jag har ju ingen som helst aning om var de befinner sig i rekryteringen, och kanske hör de inte av sig alls. En tanke jag försöker slå bort, men som liksom återkommer. Tänkte lindra oroligheterna med att söka ytterligare jobb, men hittat cirka noll. Så ska nu få tummen ur och kontakta företag jag vill arbeta hos, spontant, istället. Jobbigt, men värt det såklart. Renoverat mitt CV i alla fall, så det känns lite vårfräscht!

 

Det har hänt några gånger senaste åren att jag efter vinglas nummer två övergår till vatten. Det har hänt några gånger här hemma och det har hänt några gånger borta. Jag uppskattar inte fylla som förr och jag uppskattar verkligen inte fulla människor som förr. Minst av allt uppskattar jag bakfyllan, som växt sig olidlig med åren. Jag festade galet mycket från åldern 14 till 28 (14 år!!!) så det är verkligen skönt att liksom inte vara sugen längre. Att faktiskt vilja säga tack men nej tack när någon tjatar (ja, vuxna människor tjatar också).

I förrgår var jag på säsongsavslutning med jobbet. Sån där stor fest. Sova borta i våningssäng-fest. Och det var verkligen skitkul! Jag, som känner min klena festkropp utan och innan, var noga som tusan med både mat och vatten. Laddade med massa vätska, stadig lunch och middag, höll mig borta från min akilleshäl rödvin och räknade vitvinsglasen. Detta varvat med vatten, vatten och ännu mer vatten. Hade till och med ett glas vatten med mig hem från baren. En fantastiskt kväll, med lagom alkoholnivå, ingen jättefylla, noll ångest och massa skratt. Och hur vaknade jag?

Kl 06-isch av kallsvett, migränliknande huvudvärk och behovet av att vända ut och in på magsäcken. Det gjorde jag, två gånger. Satt sedan och skakade av frossa vid frukosten, och lyckades med tvång tugga i mig en halva macka på 30 min. Bilresan hem (17 mil) var en mardröm och lagom till vi nådde Karlstad hade baksmällan letat sig ut i fingerspetsarna i form av en förkylning, nackspärr och blå ringar runt ögonen. Det här var alltså igår, och idag är jag fortfarande mer död än levande. Känner mig förgiftad. Benen skakar och det bor eld i magen. Okej om det  bara var just den här gången, men det är varje gång nu för tiden, det slår aldrig fel. Jag kan planera mat, vätskeersättning och alkoholintag i all oändlighet men det gör ingen skillnad: blir jag full så blir jag bakfullast i världen – inga undantag. Längre. För det fanns ju en tid (14 år lång tid) när jag faktiskt kunde planera någon sorts sunt drickande, eller inte planera alls, men ändå komma undan hyfsat levande.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här. Jag är väl mest bara fascinerad och matt på samma gång. För även om jag är allmänt trött på fylla och fest och oftast helst låter bli, så finns det ju undantag. Ibland fyller någon 30, ibland träffas gänget som inte varit samlade på flera år och herregud.. ibland dyker den där sommardagen upp när man bara vill sätta sig på en uteservering och dricka favoritöl utan anledning eller livet som insats. Men det pallar min kropp tydligen inte längre. Nåja, nu ska jag sluta vara bitter över strålande sol ute och lust att bara krypa ner under täcket igen. Bryta ihop och komma igen. Har mycket hopp om den här våren, inte just idag bara.

Idag sökte jag ett jobb. Jag har hittills sökt två andra jobb i år. En av arbetsplatserna valde en intern sökande och den andra erbjöd mig jobbet. Men då det var ett kort uppdrag via bemanning utan garanti om vidare anställning valde jag att tacka nej. Tjänsten kändes inte helrätt heller, så det förstärkte magkänslan. Förstår ni pressen på mig själv i morse när jag skulle formulera årets tredje ansökan? Jag är hyfsat arbetslös sedan två veckor tillbaka och jag tackade nej till ett jobb! Får man göra det 2014? Kommer karma-djävulen straffa mig i all evighet nu? Gapade jag efter för mycket? Ja, ni hör ju, tivoli i jobbsökarhjärnan.

Och allt handlar väl egentligen om hur mycket jag faktiskt bryr mig. Äntligen ett jobb jag verkligen vill ha, i min egen stad, med arbetsuppgifter jag älskar och en arbetsplats att stå bakom med stolthet. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Klart som tusan ångesten infinner sig när jag måste försöka övertyga någon som aldrig träffat mig om att just jag är rätt.

Jag la nästan tre timmar på att formulera om det personliga brevet för att försöka få det att avspegla mig och inte kännas som en punktlista av de kvalitéer de efterfrågade i annonsen. Jättesvårt verkligen. Det är konstigt det där, hur man kan känna sig så säker som skribent och trygg med att presentera andra från deras bästa sidor, men samtidigt tycka det är så knepigt att sälja in sig själv med just ord. Det är ju just ord jag är så bra på! Ni måste tro mig!

Har i alla fall spenderat eftermiddagen med att noja över alla andra hundra kommunikatörer i stan som sökt samma tjänst och inte lider av samma prestationsångest, haha finns det något onödigare? Fångade tillslut lite förnuft och körde några timmar i illustrator, vilket gjorde själen mer harmonisk igen. Kommer dock ha kvar det här jobbet på hjärnan tills jag hört något. Håller alla mina tummar för att det sker genom ett telefonsamtal och inte via tack men nej tack-mejl.

Sa jag att jag vill ha det här jobbet? Bjuder på en poster jag gjorde igår, finns att köpa i butiken!

circus i det blå