Posts tagged hjärntivoli

Hej hej hej, jag är här nu! Jag hann bara lägga nervösa huvudet på kudden och plötsligt hade första jobbdagen, två månaders utbildning, en franskakurs, en födelsedag och hela jäkla lanseringen passerat. God morgon, Bonjour, liksom. I morse presenterades tjänsten i båda morronsofforna och i första sändningen av Rapport. Hallååå jag såg dig på teeveen sa mobilen, som jag inte hann titta på förrän jag gick hem ungefär. Ja, det blev succé! Ja, första dagen blev ganska intensiv. Ja, det är jättekul.

Oron i mitt senaste inlägg känns så overklig nu. Den där ångesten över att inte veta vad någon heter, inte hitta, inte känna sig hemma osv. Nu både känner jag och känner för mina kollegor. En del av dem har redan blivit sådana jag kallar vänner. Vi har haft skitkul tillsammans och vi kommer ha fantastiskt roligt ihop framöver. De känns hemma, kontoret känns hemma, arbetsplatsen känns mer och mer hemma och arbetsuppgifterna – kommer troligtvis göra det med tiden.

Ja det är kul, men det är svårt. Jag känner att jag har en ganska lång väg kvar till någon sorts hyfsad bekvämlighet i mitt nya yrke, men eftersom det är lika kul som det är svårt så funkar det. Engagemanget finns där, utvecklingsmöjligheterna är just nu oändliga och jag känner en stolthet när jag stämplar ut och knatar hem. Jag har planerat och ansökt om helt vanlig semester och jag ska ÄNTLIGEN vara ledig när det är helg. Det är stort för någon som har jobbat helg och röda dagar ungefär heeela sitt liiiv. Mm det känns bra, men nu behöver tant sin sömn. Bonne nuit!

Annonser

Det är fina tider nu, och jag är så glad att jag är medveten om det. Jag kan se tillbaka på gamla bilder och minnas hur jag istället för att uppskatta livet lade energin på att längta efter annat. Den där ständiga strävan efter förändring och förbättring. Bli bättre på det ena, bäst på det andra, bli snyggare, mer vältränad, smalare, mer lagom smal, åtråvärd, rolig osv. Det var det som var livet. Och samtidigt försökte jag hela tiden bry mig mindre om såna saker. Jag försökte lägga mindre energi på utsida och prestationer, samtidigt som jag jagade dem. Livets paradox.

Jag skulle aldrig kalla mig olycklig. I det stora hela har jag mått bra och gillat läget i stort sett hela mitt liv. Men det är verkligen sant att man blir lyckligare med åren. Jag visste att de som det till mig när jag var 20 ljög. Alltså jag visste, bergssäkert. Jag trodde inte att livet tog slut vid 25, men jag visste att det som kom aldrig skulle kunna mäta sig med ungdomens paradis. När livet gick som fortast, när man var som snyggast, när man ägde världen. Alla som sa annat ljög. Eller levde i en inbillningsvärld dit de rymt för att slippa åldrandets smärta. Tänk att jag som visste allt om världen kunde ha så fel.

Med åren kommer en helt annat prioriteringsförmåga, och det är skönt. Jag hör många jubla över denna upptäckt när de skaffar barn, och delvis köper jag deras teori, men samtidigt inte alls. Jag tror det i botten handlar om mognad. En mognad som har med personlig utveckling att göra. Jag kan inte räkna gångerna jag hört ”Ah men när du skaffar barn får du heeelt andra prioriteringar”. Jag tror bildandet av familj skyndar på processen, helt plötsligt har man satt ett liv till världen som gör det hela mer uppenbart: att vardagens små ting och relationer och band människor emellan är viktigare än karriär, konsumtion och utseendehets. Att universum inte kretsar runt endast dig. Men denna insikt nås även utan barn. Med tiden. På samma sätt som att vissa skaffar barn utan att någonsin prioritera om.

Visst längtar jag och visst strävar jag. Men jag lever samtidigt i nuet. Uppskattar dagarna och att kunna vara mig själv med människor i min närhet. Får energi av andras välmående och drivs av tanken på hur mitt agerande påverkar andra. Känner ett allt mindre behov av att se ut på ett visst sätt för någon annans skulle än min egen, och har lärt mig gilla min kropp och dess skavanker. Jag ser skönhet på ett helt annat sätt än innan, och kommer knappt ihåg den där mallen för att klassas som snygg längre. Det fina i en människa lyser ju inifrån, och förstärks av någons stil och uttryckssätt. För 10 år sedan kunde jag se anonyma personer på bild och sätta skala 1 – 10. Jag är så förbaskat glad att jag tappat den förmågan. Att jag inte längre kan se om en människa är ”snygg”, utan att det istället har blivit något som växer fram. Det är en befrielse.