Posts tagged framtiden

Uppdatering i jobbsökardjungeln!

Jag fick två jobbsamtal förra veckan, varav ett var av dubbelkoll-sorten och det andra en märklig telefonintervju. Båda avvaktande, precis börjat med rekrytringen osv. Aja, fint att få respons i alla fall. Men när telefonen ringde i morse från ett tredje nytt företagsnummer var tanken Yes, nu! Äntligen! Eftersom jag via uteslutningsmetoden kom fram till att det endast fanns ett jobb kvar av de jag sökt, som inte hade hört av sig.

Det var inte det jobbet. Det gällde ett längre sommarvikariat som jag hade sökt för evigheter sedan, och faktiskt glömt. Nu gjorde de sig påminda. Arbetsplatsen ligger här i stan så jag ska duscha, dra på mig fintröjan och knata bort efter lunch. Vet inte jättemycket om tjänsten så det blir en spännande kaffe. Ett sommarvikariat är både dåligt och bra. Dåligt eftersom arbetet tar slut i höst (dah), men samtidigt bra för en rastlös Janet vars mål och drömmar spretar överallt. Om arbetet inte känns rätt så är det slut i höst, och i höst har jag ett jobb att återgå till (alternativt har jag fixat jobb neråt i landet vilket är det hetaste diskussionsämnet här hemma nu för tiden). Och känns det bra, ja då får jag väl göra ett jäkla fint intryck och försöka hänga kvar.

Kanske känns det inte alls bra. Eller så känns det helrätt. Det handlar ju om vad de tycker om mig också (hah!). Det känns ändå skönt i ovissheten, att få återkoppling och vara en intressant kandidat. Är lite bitter över att jag inte hört något från drömjobbet än (heltid, tillsvidare, bra bransch osv – åh) men samtidigt har jag inte fått ett nej heller. Det börjar dock kännas som att peppen har övergått till en väntan på tackmennejtack-mejlet.

Äsch, duscha och gå på intervju! Det är kul! Hejsan!

Annonser

Hej hallå där och förlåt för frånvaron. Det är inte bara bloggen som blivit ignorerad, det är liksom livet. Jag har ställt klockan, sovit, vaknat, suckat, jobbat, ställt klockan sovit, vaknat, suckat, jobbat osv och inte riktigt tänkt längre än så. Jag hade (har!) ju massa planer för denna vår. Mer frilans. Få igång webbutiken. Nytt jobb också? Börja spela piano igen. Inreda balkongen. Men.. det har stått himla still ett tag nu. Jag har haft sjukdom att skylla på men inte sjutton har jag gjort många knop de friska dagarna heller. Jag kan inte riktigt placera denna lilla svacka. Jag är frisk, kär och lycklig – med massa drömmar och längtan. Jag fyller 30 om tre veckor och det är ju nu det börjar. Jag tror verkligen det. Att allt det bästa. Inte hänt än. Men jag liksom bara trampar på stället och kommer ingenstans. Sover lite dåligt. Saknar den där gnistan. Hittar inte flytet. Grunnar och oroar mig.

Jag har tre lediga dygn framför mig och stans första blommor har slagit ut. Jag ska ta dessa tidiga vårdagar till att vandra nysopade gator och försöka jaga rätt på lite motivation.

Processed with VSCOcam with t1 preset

Att hålla denna skuta flytande går sisådär. Eller ja, flyter gör den väl, men det är lite dåligt med vind i seglen. Söndagar har blivit vår dag, min och bloggens. Det beror dels på att söndagar är den dagen då jag inte behöver ta mig tid, den bara finns där ändå. Och dels på att livets funderingar har tendens att krypa upp på mina axlar denna veckodag. Det råder bra bloggförhållanden helt enkelt.

Veckorna som gått har varit fantastiskt fina. Jag har samlat på mig fler designuppdrag, framtiden känns spännande och mitt Storvik har hälsat på och påmint om hur mycket jag saknar mitt förflutna. Jag vet att vi alltid kommer vara bästa vänner, vi har ju liksom klarat allt, men ibland svider insikten att vi inte längre kommer ha en vardag ihop. Det som varit mitt hem är snart borta. Huset är tömt på alla de som varit min familj, julen är flyttad och midsommar 2013 kan ha varit den sista gången vi samlades på stället där minnena bor. Jag vet ju att livet har sin gång, och att saker förändras, men att bli utan adress där jag växt upp. Att aldrig mer kunna åka hem. Det är sorgligt, på så många sätt. 

Och här sitter jag 30 mil bort i staden jag gjort till min. Tänk om jag hade vetat för 10 år sedan hur hemma jag skulle bli här. Hur rätt Värmland skulle kännas, på alla sätt. Tills en ruskig höstdag i november, då jag inser att det inte finns någon mening med att hålla sig hyfsat nära familjen i Gästrikland när familjen och hemmet inte längre finns kvar. Med en sambo som också befinner sig 30 mil åt fel håll, och saknar både rötter och vänner här. Han däremot, har en familj där nere. Som ju kommit att bli även min familj. Och det känns plötsligt viktigare än det mesta, att ta vara på det. Tanken på att lämna Karlstad är svår att greppa, men kanske är det dags att släppa taget nu.

merahus

Karlagatan – min gata. Illustration 2013.

Han sover, jag gör inte. För ibland fyller pirret mig ända ner i tårna och trots övertröttheten är jag för berusad för att sova. Det härjar för mycket i bröstet helt enkelt. Och snurrar för mycket i huvudet. Jag kan sitta här och lyssna på hans andetag tills det nästan brister i hjärtat. Inte så det går sönder, utan det liksom växer sig ur sitt skal. Ibland tänker jag att det skulle räcka med mindre. Att jag skulle kunna trappa ner på känslorna några steg och ändå älska honom vansinnigt och villkorslöst. Som att man skulle kunna bestämma över det. Jag antar att det är mänskligt. Det är ju läskigt, stora känslor, seriösa planer och den där magkänslan man är så rädd om. Rädd för. Tänk om det en dag inte känns som det alltid skulle kännas. Men samtidigt som det skrämmer mig så har jag aldrig känt mig så hemma, eller logisk.

Både han och jag klarade ju oss finfint utan varandra förut, så alltså borde vi klara oss finfint utan varandra även sedan, om ett sådant sedan skulle komma. Det låter kanske som att jag föreställer mig det värsta, men det är egentligen inte vad det handlar om. Jag har varit den som lämnat med allt vad det innebar, och den situationen kan fortfarande göra ont i mig. Flera år senare spökar det fortfarande i mig att det kunde varit så mycket lättare bara vi hade hållit varandra uppdaterade hela vägen. Vågat dela med oss av känslor och tankar istället för att trycka undan och försöker styra och ta beslut på egen hand.

Det är skönt att kunna tänka sig in i situationen man minst av allt vill hamna i och känna sig oegoistisk. Veta att jag alltid kommer vilja hans bästa, även om det skulle exkludera mig och göra ont som fan. Och våga lita på att han känner likadant. Veta att vi kommer vara ärliga mot varandra genom både vått och torrt under den tid som är vår. För att vi är värda att satsa på. Och att man måste just det, satsa lite, kämpa lite, och inte bara ta kärleken för givet för att man älskar varandra. Med det utrett är det liksom inte så mycket att oroa sig över.  Jag är så glad över det som varit, det andra fått oss att känna och de som gjort oss lyckliga (och ledsna) innan tiden och livet var rätt för oss. Vår tid är nu. Och med lite skicklighet kan vi nog segla det här skeppet tills det är dags att gå i land. Det skulle vara nåt det.

Under helgen snubblade jag över, vad jag ansåg vara, en märklig text hos Swedbank. Jag delade med mig av detta på Twitter och så var bollen i rullning. Idag fick jag på Twitter ett svar? av Ylva Yngveson i form av en länk till hennes blogg om privatekonomi. Vidare svar av Swedbank har jag inte fått. Jag vet inte om Ylva vill att jag ska tolka hennes blogginlägg som ett svar? Om hon representerar Swedbanks åsikt i frågan? Eller om det är endast hennes åsikter och tankar det handlar om? Hur som helst skickade hon på  Twitter en länk till hennes blogg, och jag tycker att inlägget svarar dåligt på vad jag undrade samt den diskussion som fördes på Twitter. Vad tycker ni?

Bilden här som visar Ylvas blogg är klickbar och slungar er vidare till inlägget.

Det jag publicerade på Twitter igår

Ylvas svar

ylvasbloggYlva menar alltså att det är bra att informera barn (ja och vuxna med) om att samhället ser ut på ett sätt där det normala för tjejer är att spara till en häst, och det normala om du är kille är att spara till ett tv-spel? Att det kommer något vettigt ur att presentera denna bild för våra barn? Att det ska hjälpa oss förstå vad som måste förändras. Förstår inte Ylva och Swedbank att just detta, denna bild av vad barn ska tycka om och vad de ska göra beroende på deras kön, är en grund till att samhället ser ut såhär. Och att det enda vettiga att göra för att kunna ändra på det är att inte presentera någon bild av vad ”barnet pga kön oftast sparar till” alls.