Posts tagged drömmar

Choose another tag?

Tja tja bloggen. Tänk att jag är 31 år och fortfarande sitter här och skriver. Det hade nog inte Janet 15 år trott om jag sagt det till henne. Det har varit många svängar, och långa. Från flera års tonårsdagbok på Lunarstorm till intensiva ungdomstider på blogg.se följt av en jobbsväng hos Aftonbladet för att slutligen landa i en sporadisk vanlig vardag här. Jag är tillbaka där jag började kan en säga, då en kikar in bara för att säga hej, prata av sig och säga hejdå. Ingen press på att skriva något viktigt, roligt eller intressant. Bara en helt vanlig jäkla blogg. Skönt tycker jag.

Det är två månader sedan sist. Sedan dess har min lillasyster gift sig och jag har varit i London och firat midsommar. Två fantastiska långhelger, och fler väntar. Jag har tre evighetslååånga veckor kvar till semester och guuuud vad jag längtar. Och behöver. Det var några år sedan sist (på riktigt). Jag förtjänar denna betalda ledighet, har slitit så hårt för den och ser så overkligt mycket fram emot den. För första gången sedan någonsin? har jag ett fast jobb jag trivs med och känner mig nöjd med. Jag är ganska kräsen, och har alltid krävt mycket eller mer av livet. Det är ju mitt liv och vem ska forma det om inte jag? Denna inställningar har många gånger tagit mig precis dit jag vill, men även stressat mig en hel del längs vägen. Nu har jag äntligen slutat jaga (jaja, nästan i alla fall) och är mer harmonisk. Denna underbara känsla inför semestern är inte bara semestern i sig, utan även vetskapen om att efter semestern har jag en fantastisk arbetsplats att gå tillbaka till och fortsätta utvecklas på. Samt allt runtikring; en stad jag trivs i, ett drömhem att hitta, en trädgård att anlägga, en bok att skriva klart osv.

Efter en intensiv vecka på kontoret stämplade jag ut till tidig helg och ett glas vin. Utanför fönstret är det höst och hade jag inte packat undan vantarna skulle jag ha använt dem i morse. Men det gör ingenting. I väntan på ledigheten plöjer jag serier, planterar om i växthusen och illustrerar figurer till historier jag inte fått ner på papper än.

Vi hörs hyfsat snart igen!

Livet har varit så himla fint den senaste tiden, och det verkar (ta i trä) hålla i sig. Tiden må springa lite väl fort ibland, men aldrig hade jag kunnat ana hur fantastiskt det kunde vara att bli äldre. All erfarenhet, all tid som gått, alla gropar, svackor, utmaningar och kamper gör en så satans stabil. Nu skulle jag inte påstå att jag är något harmoniskt orubbligt berg, men det finns ett inre lugn som växer sig starkare. Något helt annat än 20+-bergochdalbanan jag så många år susat fram i. Det spelar mindre och mindre roll med yta, samtidigt som jag trivs bättre och bättre med mig själv. Jag känner mig trygg med vem jag är och jag vet att jag duger. Vad jag vill och vart jag är på väg är fortfarande ett mysterium till och från, men vägen dit är inte längre lika stressig och hetsig, den känns mer spännande. Och det gör så himla mycket. Jag har fortfarande tusentals mål och drömmar som inte alls samspelar med varandra, men varje litet steg är en seger i sig. Jag har hittat någon form av ro i själen.

Välmåendet har gett mig mycket energi, vilket lett till ett allmänt skitkul liv senaste månaderna. Jag reser bort, vänner reser hit. Jag har varit ute mycket i naturen och sugit i mig många liter frisk luft. Det leder i sin tur till bättre sömn, bra matvanor och större träningssug. Vilket gjort att min kropp skött sig bra och att jag knappt tagit en värktablett senaste tiden. Det är helt overkligt skönt att för en stund glömma bort att en är sjuk. Jag håller alla tummar i världen för att detta håller i sig.

På tal om något helt annat köpte jag en bil igår. En ny. Efter 12 bilfria år och tusentals mil på cykel tyckte jag att jag förtjänade den. Den är ju knappast något ekonomiskt hurra, men jag hade sedan länge bestämt mig för att den dagen jag köper en bil så ska det vara en ny bil, som drar lite och är hyfsat ”miljöklassad” ändå. Annars kommer det bara bli att jag får dåligt samvete och låter den stå. Det ska den självklart få göra nu också, mestadels stå. Men den ska storhandlas med, äventyras med och resas med. Som ett brev på posten kom även ett lånelöfte igår, inte på drömhuset, men på något annat tillsvidare. Om vi hittar något.

Nu ska jag umgås med mig själv. Helgbesöket är ute på vift och sambo jobbar, det betyder några timmar bara jag. Fantastiskt.

have

Kommer ni ihåg det här inlägget. Den 17 april hade jag ont i magen och svårt att sova pga mitt livs jobbigaste jobbansökan. Drömjobbet låg där, öppet att söka, men hur jag än vred och vände på orden lyckades jag inte få ner på papper hur rätt jag var för jobbet, eller hur rätt jobbet var för mig. Jag ville det så. jäkla. mycket. Sedan gick dagarna. Jag fick veta att tjänsterna skulle tillsättas först under hösten och började mitt sommarvikariat, ständigt väntandes på det där samtalet.. som aldrig kom. I augusti kontaktade jag rekryteringen som gav mig beskedet att om man inte blivit kontaktad innan sista september hade man inte gått vidare.

Sista september, sista dagen på sommarvikariatet. Inget samtal, inget mejl heller. Satans jäkla skit. Kände mig besegrad och bitter, jag visste ju själv att min ansökan inte var den bästa. Jag fick aldrig till det som jag ville. Pressen tog över. Nåja, jag hade en vintersäsongstjänst som väntade dagen därpå, skönt att fortsätta jobba och tänka framåt. Dagarna gick. Och veckorna. Och jag började fundera över framtiden. Igen. Inget drömjobb i sikte, noll motivation att söka något jobb över huvud taget. Nej, jag tillåter mig att vara lite bitter en stund till.

En helt vanlig novemberdag 2014. Jag sitter på jobbet, öppnar inkorgen, och där är det.. Välkommen på intervju. Väl på plats tre dagar senare får jag veta att rekryteringen dragit ut lite på tiden. Intervjun är svettig, mest för att jag blir mer och mer övertygad om det jag redan vet, jag är rätt person för det här jobbet. Får jag fram det? Sådär lagom avslappnat och självsäkert? Eller är jag för på? Eller är jag för blek pga rädsla att vara för på?

tumblr_m8wvi7RqU71ra7x63o1_500

Veckan som följer är plågsam. Sedan kommer torsdag. Jag är ledig från jobbet och njuter av segerns sötma. Kvällen innan har mitt lag vunnit kontorets kick-off, och med mig i bakissoffan har jag en låda Anthon Berg. Och så ringer telefonen.. och jag får jobbet. JAG FÅR JOBBET! Bara sådär, på några sekunder, så är livet förändrat på obestämd tid. Nästa år börjar jag. Heltid, tillsvidare, på drömarbetsplatsen. Den glädjen alltså.. jag får nog återkomma till den när det sjunkit in lite mer.

Hejsan lördag! Här sitter jag och funderar på att klä på mig sedan tre timmar tillbaka. Det är grått busväder utanför, S jobbar och nattgästerna har gett sig ut på äventyr. Igår trillade lillasyster med sambo in, och vi körde nacho- och ölkväll deluxe innan de slocknade framför teven. Skönt att hitta sin syster på en madrass på golvet när jag vaknade. Nästan som hemma, nästan.

Det har varit fem ganska hårda vardagar. Kollegor- och kontorsbyte mitt i veckan och lite stressigt både att packa ihop sig och att komma tillrätta. Pinades av två dagars migrän (gissningsvis pga strejkande hjärna som inte hann med i omväxlingstakten) och är fortfarande småhängig efter senaste förkylningen. Har annars haft en riktigt bra vecka. Träffat fina vänner, snosat bäbis, pysslat här hemma och testat att göra fransförlängning! Jag har verkligen tröttnat totalt på att sminka mig. Jag har orkat få tummen ur ett fåtal gånger senaste åren, och det blir verkligen bara jobbigare och jobbigare. Det tar en massa onödig jäkla tid och är opraktiskt. Men likt förbaskad kan jag känna mig liksom grå och tråkig osminkad. Önskar jag inte brydde mig, men vafan, en är väl mänsklig antar jag. Blev i alla fall toknöjd och är rädd för att detta snabbt blir ett beroende.

Annars har jag längtat efter Gästrikland helt galet den sista tiden. Drömt att jag flyttat hem, morgonspringer favoritrundan och hänger i skogen mest hela tiden. Att vi saknar ett hem där uppe börjar kännas på riktigt nu. Det var alldeles för länge sedan jag åkte norrut för att andas ut, lyssna på träden och vakna i ett hav av katt och syskon. Alldeles för länge sedan jag fick ladda batterierna på det där unika sättet som endast Storvik lyckas med. Jag saknar lugnet och tystnaden. Landet. Jag gillar stan men inte att bo i. Asfalten och stressen är ångestframkallande, jag vill ha mer livskvalité än såhär. Livskvalité för mig är närhet till naturen, djur och frisk luft. Det är helt sjukt hur mycket jag längtar efter det, så mycket att jag måste kväva det för att inte deppa ihop. Snart så.. så ska vi dit. Tills dess får jag göra det bästa av att bo på stan; fixa ögonfransar och promenera till sushin t.ex.

ögonfransar

Det blev ett snabbt återbesök på jobbet igår. En skum fredag som efter ledighet kändes som måndag. Ynka fyra timmars arbetsdag, sedan hem till helg igen. Här sitter jag och täcket i soffan sedan några timmar tillbaka. Jag förflyttade mig från sängen vid 8, och har scrollat internet sedan dess. Magen skriker efter frukost, men bekvämligheten har tagit över. En lite molnig himmel och balkongdörren på glänt. Luften som strömmar in är sval och luktar lite höst. Jag har virat in mig och sitter som en boll här i kuddhavet. Plöjer Hemnet precis som tusen gånger förr och drömmar mig till lördagar då stadsbruset sagt sitt och tystnaden tagit över. Längtan efter att slippa se asfalten. Och grannarna. Höra dunsen av äpplen som faller till marken och att byxlös kunna plocka in både post och rabarber. Jag föddes och växte upp på landet, och det är grusvägar, djur och natur jag ständigt längtar tillbaka till. Jag saknar utsikten från en häst och rådjur som tuggar i sig trädgårdslandet. Jag saknar att arbeta med kroppen och smutsa ner mig. Jag har trivs i all bekvämlighet och närhet som en stad ger, men jag börjar bli mättad nu. Det är ljudet jag saknar allra mest, ljudet av tystnad. Och skogen och sjöarna. Det vackraste ljudet som finns. Det bor ändå himla mycket Norrland i den här flängiga lilla stresskroppen. Med åren hälsar längtan på igen, längtan efter ett helt annat tempo och närheten till det som växer. Att kunna cykla mitt i vägen och gå en promenadslinga som väcker liv i en. Att öppna dörren på morgonen och andas in livet. Inte asfalten. Jag börjar bli så trött på bilarna och bruset. På allt som låter, snurrar och surrar. Naturen är det bästa jag vet, och nu när jag inte längre har ett hus i norr att resa hem till, inser jag hur viktigt det är för mig att hitta mitt eget hemma på landet någon annan stans.

524277_10152034545785654_710089215_n

Söndag och regn. Jag och pyjamaströjan har jobbat i soffan sedan två timmar tillbaka. Det ligger många illustrationsbeställningar på hög just nu, och plötsligt har jag ju ett vanligt måndag-till-fredags-kontorsjobb att sköta också. Så det blir en del helgpyssel framöver. Men jag är verkligen så sjukt lycklig och tacksam som får arbeta med det absolut roligaste jag vet. Att min fantasi får pryda allt fler väggar och hem runt om i landet. Det hade jag aldrig vågat drömma om när jag för två år sedan svor mig genom hundratals frustrerade nätter då jag gett mig fan på att lära mig Illustrator.

Det har även börjat dyka upp små samarbetsförslag här och där. Perfekt pepp för mig som skjutit de planerna framför mig. När andra hör av sig måste jag ju liksom ta tag i det. Det är spännande tider minsann. Har förresten kommit på idag att jag är sugen på att bli florist. Jag tycker det är så löjligt roligt att greja med mina små krukor och växter här hemma, och kan inte låta bli om att drömma större. Det är som vanligt alltså, jag snöar in mig och vill göra allt på en gång. Jag börjar inse att det är så mitt liv kommer se ut. Det har nog aldrig handlat om att aldrig vara nöjd, för jag är och har ju länge varit jättelycklig. Det är snarare åt andra hållet: jag är nöjd med det mesta men ständigt på väg. Jag tycker för många saker är roliga och är för nyfiken och otålig för att vara still. Jag finner ju hela tiden tillfredsställelse i det jag gör, vad jag än gör, och när jag saknar något jobbar jag för att nå dit. Men det innebär aldrig att jag blir klar, utan då startar bara nästa behov av att lära mig något, se något, uppleva något osv. Livet bjuder på alldeles för många vägar för en vädur med myror i byxorna. Lite ärftligt är det nog också, då jag inte är ensam i familjen om att vara som jag är. Men livet har ju fungerat bra hittills, så jag antar att det bara är att gilla läget. Nu: mer kaffe och ritprogram.

kaninmedklocka

Regn igen och jag har kört fast lite i jobbet. Eller kört fast och kört fast, jag är oinspirerad och då blir resultatet inte bra helt enkelt. Så det går trögt idag. Är lite orolig också. Har svårt att sitta still och koncentrera mig. Vill att de ska ringa från jobb jag sökt. Men jag har ju ingen som helst aning om var de befinner sig i rekryteringen, och kanske hör de inte av sig alls. En tanke jag försöker slå bort, men som liksom återkommer. Tänkte lindra oroligheterna med att söka ytterligare jobb, men hittat cirka noll. Så ska nu få tummen ur och kontakta företag jag vill arbeta hos, spontant, istället. Jobbigt, men värt det såklart. Renoverat mitt CV i alla fall, så det känns lite vårfräscht!

 

Första maj och jag är inte på stan och tycker till. Istället tycker jag massa här hemma vid datorn, och använder översvämmad jobbmejl som ursäkt till innesittande. Det svåraste med att styra över sig egen arbetstid är ju att just arbeta på en viss tid. Det är svårt åt båda hållen det där, dels motivationen att arbeta när man inte måste, dels att vara ledig vissa specifika dagar när man egentligen kan vara ledig när man vill. Men det håller ju inte att göra precis som man känner för, typ vara ledig när det är sol och jobba när solen försvinner. Låter himla fint, men njee.. inte jättemotiverande eller någon mirakelmedicin för rutiner och effektivitet. Så jag försöker bortse från väder, happenings, jobbsug osv och helt enkelt jobba när det är vardag och (för mig) normal arbetstid. Och sedan vara ledig på helgen och återuppta jobb som inte är klart på måndagen igen. Lättare sagt en gjort, men en bra grundregel i alla fall.

Annars så är första maj ett ypperligt tillfälle att påminna mig själv om att det är en FA-skattesedel jag har. Det är en månad sedan nu, som jag stämplade ut från kontoret, fyllde 30 och kickade igång min illustrationsverkstad. Det är fantastiskt roligt och det hade aldrig blivit lika bra om jag samtidigt hade försökt jobba i april. Men idag är det maj, och lika gärna som jag vill fortsätta utveckla mitt lilla företag lika gärna vill och behöver jag ha en arbetsplats att gå till. Kollegor. Kalkbeklädd kaffemaskin och glömd matlåda. Så är det bara. Jag har sökt två jobb vars ansökningstid går ut denna vecka. Två jobb må låta himla lite för er som sökt hundra, men jag har jobbat så jäkla mycket och på så många ställen i mitt liv. Jag har varit där så många gånger redan: där ett jobb alltid är ett jobb. Där jobbet inte är vad jag vill men funkar tillsvidare. Och där jobbet är ett ställe jag knappt ens trivs på men man ska ju vara glad för att man haaar ett jobb. Ja, vi har hört det tusen gånger. Verklighetens röst. Men jag har verkligen varit allt annat än okräsen. Alltid testat, provat och gett mitt bästa på alla arbetsplatser jag haft. Och kanske kommer jag tvingas tillbaka dit, kanske står jag snart där igen, i det där hörnet där den enda väg som erbjuds är en jag egentligen inte lockas av, men i brist på alternativ ändå måste börja knata på. Ja, jag är medveten om det. För det pågår ett krig där ute.

Men just nu känner jag ändå hopp om att drömkontoret finns och att jag inte helt omöjligt hittar fram till dörren. Så låt mig leva lite till på det hoppet. Det ligger en jäkla massa jobb och passion i de två ansökningarna jag skickat, och jag laddar batterierna för att kunna lägga detsamma på en tredje. Att sprida ut denna tid och energi på att söka tjugo arbeten jag inte brinner för skulle fälla mig som en bowlingkägla just nu. Så istället satsar jag 102 % på det jag vill mest. Så hoppas vi för allt i världen att det räcker.