Posts tagged barn

Jag har varit sjukt bekväm av mig den senaste tiden. Efter att ha slitit i så många år med studier, examen, jobb, inkomst, boende, sig själv osv osv så har det varit jävligt skönt att liksom bara få vara vuxen och ta igen. Att få en lön, slippa plugg- eller räkningsångest och bara ha mig att tänka på. Äntligen vara trygg i sig själv, trygg i en relation och trygg på en och samma adress. Bo och jobba på stan, äta ute, skämma bort sig med hämtmat och shoppa inredning och skor åt bara mig. Jag har inga barn, inga djur, inga lån, äger inget hem och är liksom inte fast någonstans. Detta har jag verkligen tagit vara på de senaste åren och passat på att vara lite extra bekväm när möjligheten funnits. Haft det lugnt och skönt men samtidigt varit spontan när jag känt för det. Men jag börjar känna mig mättad nu. Och lite tom. Bekvämligheten varken utmanar eller lockar och jag längtar efter något annat, något nytt. Något mer är det nog ordet jag söker. Det är ganska överskattat att vara bekväm när man tänker på att man skulle kunna ha en stor trädgård som växer över. Och ett hus att aldrig hinna städa klart. En bilskatt att svära över, en katt som lägger ekorrhuvuden i soffan och brist på bovärd när frysen går sönder. Jag längtar dit. Längtar efter semesterbilen full med ungar som skriker eller semesterbilen full med ungar som kräks efter att man gett upp och mutat dem med för mycket glass. Jag vill oroa mig för dagisplats, missförstå försäkringskassan och skriva på Facebook hur frustrerande det är med vab. Igen. Precis som förra februari och februari året innan dess. Samtidigt uppskattar jag det här. Jag, tekoppen och tystnaden med mörka stan utanför fönstret. Sambo som kommer hem om en timme och lördagsfrukosten vi ska äta bara vi och täcket i soffan i morgon. Ingen att anpassa sig efter och ingen som är beroende av oss. Det är också skönt. Och bekvämt. Fast.. jag tror allt det där andra är roligare. Är ganska övertygad faktiskt.

Dessa dagar som springer och är så svåra att hinna ifatt. Jag har fyllt 30 och det känns fantastiskt på alla sätt utom ett: tiden. Den skojar med mig, gömmer sig och försvinner. Och jag inser mer och mer vad pappa menar med efter 25 går det alldeles för fort. Jag känner mig plötsligt mer medveten om min egen dödlighet, och kan liksom ta på dagarnas början och slut. Jag kommer ihåg när min egen mamma fyllde 30 och att kunna plocka fram det ur minnet gör tiden lite skrämmande. Far- och morföräldrar har alltid varit gamla för mig. När jag höll min nyfödde lillebror för första gången var de redan gamla, sådär som en mormor och morfar är. I år fyller min lillebror 20 och vad gör det med de som var de gamla redan då? Verkligheten kommer lättare ifatt vid dessa milstolpar i livet. Och samtidigt skapas nya liv att lära känna. Mina bästa vänner väntar barn och för de barnen är det ju precis som för oss, att våra föräldrar blir den äldre generationen och vi plötsligt det där mellanskiktet. Det är ju så det fungerar, vi föds och vi dör, det är det mest naturliga som finns. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att livet skulle hålla denna hastighet. När jag fyllde 20 var jag odödlig och tidlös, vid 30 känner jag plötsligt takten som dagarna rinner i. Vemodigt men vackert på samma gång. Att vara medveten om någon sorts slut får mig att stanna upp och ta vara på stunden på ett helt annat sätt än tidigare.

Hej helg. Det är lördag och här hemma är vi lediga hela helgen samtidigt för en gångs skull. Livet känns extra lyxigt då. Igår blev vi bortskämda med fredagsmat som plingade på dörren, den behövde varken handlas eller lagas, utan dök upp färdig att äta tillsammans med förträffligt middagssällskap. Idag har vi fortsatt lite på samma bana, vi äter. Fluffiga vita kolhydrater med ost varvat med mer kompakt socker i lösvikt. Utanför skiner solen och det känns nästan bortkastat att lägga de ljusa timmarna på Smaug, men samtidigt är det så oslagbart skönt att göra ingenting alls med den man älskar allra mest.

Annars är jag förvirrad över livsval och vägar att gå. Det har jag väl varit mer eller mindre hela livet, vilket jag lyckats leva alldeles utmärkt med. Men varje gång jag står och trampar i ett vägskäl, innan jag har koll på var det bär av den här gången, är det jobbigare. Att fylla 30 om en vecka är inte ångestfyllt i sig, men samtidigt tvingas jag sakta men säkert inse att det är skillnad på 20 och 30. Vad som är värdefullt och viktigt förändras med åren, och det finns en gräns där framtidsdrömmar om hus och familj blir nutidsdrömmar om hus och familj. Och djur, jag vill ha djur också. Det är där jag står och trampar och skaver just nu. Vid det där första riktigt stora vägskälet i livet. Och funderar över vad som väntar eller inte väntar runt hörnet.

Sedan är det väl allt det där runt om också, jobb, hem, pengar osv. Sånt där som alltid löser sig. Så det tänker jag försöka låta bli att lägga energi på.

Processed with VSCOcam with t1 preset

 

Det är fina tider nu, och jag är så glad att jag är medveten om det. Jag kan se tillbaka på gamla bilder och minnas hur jag istället för att uppskatta livet lade energin på att längta efter annat. Den där ständiga strävan efter förändring och förbättring. Bli bättre på det ena, bäst på det andra, bli snyggare, mer vältränad, smalare, mer lagom smal, åtråvärd, rolig osv. Det var det som var livet. Och samtidigt försökte jag hela tiden bry mig mindre om såna saker. Jag försökte lägga mindre energi på utsida och prestationer, samtidigt som jag jagade dem. Livets paradox.

Jag skulle aldrig kalla mig olycklig. I det stora hela har jag mått bra och gillat läget i stort sett hela mitt liv. Men det är verkligen sant att man blir lyckligare med åren. Jag visste att de som det till mig när jag var 20 ljög. Alltså jag visste, bergssäkert. Jag trodde inte att livet tog slut vid 25, men jag visste att det som kom aldrig skulle kunna mäta sig med ungdomens paradis. När livet gick som fortast, när man var som snyggast, när man ägde världen. Alla som sa annat ljög. Eller levde i en inbillningsvärld dit de rymt för att slippa åldrandets smärta. Tänk att jag som visste allt om världen kunde ha så fel.

Med åren kommer en helt annat prioriteringsförmåga, och det är skönt. Jag hör många jubla över denna upptäckt när de skaffar barn, och delvis köper jag deras teori, men samtidigt inte alls. Jag tror det i botten handlar om mognad. En mognad som har med personlig utveckling att göra. Jag kan inte räkna gångerna jag hört ”Ah men när du skaffar barn får du heeelt andra prioriteringar”. Jag tror bildandet av familj skyndar på processen, helt plötsligt har man satt ett liv till världen som gör det hela mer uppenbart: att vardagens små ting och relationer och band människor emellan är viktigare än karriär, konsumtion och utseendehets. Att universum inte kretsar runt endast dig. Men denna insikt nås även utan barn. Med tiden. På samma sätt som att vissa skaffar barn utan att någonsin prioritera om.

Visst längtar jag och visst strävar jag. Men jag lever samtidigt i nuet. Uppskattar dagarna och att kunna vara mig själv med människor i min närhet. Får energi av andras välmående och drivs av tanken på hur mitt agerande påverkar andra. Känner ett allt mindre behov av att se ut på ett visst sätt för någon annans skulle än min egen, och har lärt mig gilla min kropp och dess skavanker. Jag ser skönhet på ett helt annat sätt än innan, och kommer knappt ihåg den där mallen för att klassas som snygg längre. Det fina i en människa lyser ju inifrån, och förstärks av någons stil och uttryckssätt. För 10 år sedan kunde jag se anonyma personer på bild och sätta skala 1 – 10. Jag är så förbaskat glad att jag tappat den förmågan. Att jag inte längre kan se om en människa är ”snygg”, utan att det istället har blivit något som växer fram. Det är en befrielse.

Jag kom på värsta idén idag. Det här bloggandet,  kanske borde man göra en rutin av det? Typ en gång om dagen eller så. Det tål att tänkas på. Idag är det lördag. Eftersom jag är ledig en hel vecka till ser ju dagarna alldeles jättelikadana ut, men helg är ändå alltid helg på nå vänster. Måsten räknas inte alls på samma sätt idag som på en måndag.

Lördagen började som vanligt, med melodikrysset. Monsterfrukost och fnissiga finska covers har blivit rutin den här sommaren, planen är att hålla fast vid det även i Karlstad. Får se till att inte äta frukost ensam på lördagar alltså.

På tal om Karlstad. Idag ringde en söt man och undrade om jag ville komma på direkten och kika på en lägenhet. En bostadsrätt han tänkte hyra ut i minst ett år. En sån där perfekt. Med stort kök, fönster åt olika håll och icke existerande betongfasad. Det kändes så rätt, och vi klickade så fint jag och mannen i telefonen. Sådär så man känner att man verkligen hade fått den, bara man hade kunnat kila över och fiskat fram sitt allra bästa jag. Så frustrerande. Nu kommer det över två andra superintressenter utan mig. Jag vet ju redan att båda kommer tacka ja i hallen. Mitt enda hopp är att de visar större sociala avvikelser, alternativt luktar illa. Men de är ju garanterat lockhåriga miljöpartister som uppskattar tystnad och doftar kanelbullar.

Annars blir det väldigt mycket barn om dagarna. Folk här hemma har en tendens att skaffa en massa bäbisar just nu. Och ju mer jag bär runt på bäbis desto större blir mammahjärtat. Gud så mysiga de är. Och roliga. Jag trodde inte jag påverkades så mycket av andras barn, har ju liksom aldrig gjort det tidigare, men antar att det är den där tiden som gör sitt igen.

Nu sitter jag uppkrupen i en fåtölj och tuggar på en salmiakkrita. Lyssnar på fikafolkets skvaller och spanar på ett 2-månaders charmtroll. Mamma och pappa är också här. Och Hobbe i knät förstås. Regnet öser ner så det blir en slappdag med te och playkanalerna. Kika ikapp serier och krama livet ur skämskuddarna. Jag hinner ju packa klart i veckan. Eller hur? Det är ett himla fint liv jag lever. Om bara de där miljöpartisterna kunde lukta lite illa nu också, PUSS!

dagens melodifrukost

Idag har jag varit utomhus hela dagen. Jagat blåbär, sprungit ifrån mygg, druckit kaffe på stubbar i skogen och diskuterat livet. Var inne en snabbis då jag rensade, märkte tejp med blåbär -2012 och stoppade i frysen, men sedan ut i igen. Har plockat lite svamp, burit in ved, fångat hallon, myst i stallet och nu precis avslutat med sen promenix med mamman och bäbisen runt byn. Mörkt och lite kallt och så jävla skönt. Klockan är snart i morgon och mina ben är sådär fantastiskt möra. Kommer sova som ett barn i natt. I morgon är det helg och den startar vi med finbesök och kräftskiva, guud så gött, puss!

Ja, jag veeet att jag har smutsigt hår, inget smink och ser helt färdig ut. Men himla lycklig 🙂

Fin dag. Plockat frukost i trädgården, jobbat, tränat, sjungit i duschen, röjt undan måsten, tokfnissat åt sötbäbis, skvallrat med mamman och kommit hem till lagad mat. Nu får det bli en kopp grönt och uppdatera mig i lite favvobloggar, PUSS! (ja, vi matchar både varandras träningskläder och himlen och yes – jag är 28 år och har tungpiercing)

(och till middag serveras: quinoa med keso och chilikorv + massa grönt, gult och rött)

Hallå hallå! Jag har jobbat helg och tiden där emellan har liksom runnit bort med regnet, så det blev visst lite glest skrivet här, sorry.  Men hörni, vilkets satans väder det har varit! Det var ju nyss 25 grader och strandsol, och nu har jag plockat fram koftan och raggsockorna igen, buu! Jag och Evve har dock trotsat stormen och cyklat flera mil. Nästan så det borde klassas som simning. Gymmet har vi hunnit med också, grymt skönt! Jag har dock inte sprungit på 1,5 vecka, har liksom bytt bort det mot cyklingen, ska ut på en tur idag och är lite smånervös för kondisen. Är annars ledig både idag och i morgon, så efterlängtat! Tänker bara kika film, dricka litervis med te och gå långa fundersamma promenader med min iPod. Och bäbisen växer! Haha så kul att man kan se det på bara några dagar, fascinerande. Man blir ju inte dåligt bäbissugen när man sitter med den lilla dockan i knät direkt. Älskade lilla skruttsyster är hemma från Skåne nu också! 😀 Och det börjar närma sig Värmland för mig snart igen. Guuud så gött. Och tungt på samma gång. Jag trivs här. Nej, en kopp kaffe och börja tagga för milen då, PUSS!

Stilcheck sommar 2012

höstklädd i juni ;(

Heeeej. Jag har liksom inte velat skriva om det innan de fått komma hem och landa osv men.. min bästa Pernilla har fått barn! Fattar ni!? Det är så underbart! Idag var jag där, och när jag höll den lilla lilla hickande sötnosen så smälte hela jag. Det är så overkligt och fantastiskt på samma gång. Att hon är här nu. Att de är föräldrar. Att vi på nå vänster blev vuxna ändå. Nyss var det en mage, en jättemage förvisso,  men liksom en mage. Som vilken kroppsdel som helst. Och nu ligger det en liten tjej där och viftar med armarna och kikar med sina stora nya ögon. Man blir liksom stum och bara tittar. Vet inte hur många tekoppar vi hällde upp och glömde dricka idag. 🙂 Jag blir lite stum och stirrig nu bara att skriva om det. Åkte direkt från babybubblan till jobbet och for sedan hem som självaste Fantomen, hann preciiiiiis i tid till röstningen. ESC-junkie som man är har jag sett alla inför-program, semifinalerna och bidragen på Youtube redan 😛 (ska det där föreställa en lipande smiley?) så det var egentligen bara röstningen jag var rädd för att missa. Flög in genom dörren där mamma väntade laddat med öppnad Martini. Lycka! 😀 Och så går vi ju och vinner hela skiten också! Hur mycket glädje kan det egentligen få plats på en och samma dag? Jag sträcker btw upp tre händer för Eurovision i LLA nästa år 😉 Vet många som håller med mig. Kanske inte räcker hela vägen fram, men man får väl önska? 🙂 Nu ska jag dricka natt-te och surfa skvaller. Haha ber om ursäkt för smileymissbruket, bjuder på det. Underbara dag!

PUSS!