Posts tagged ångest

Hej hej hej, jag är här nu! Jag hann bara lägga nervösa huvudet på kudden och plötsligt hade första jobbdagen, två månaders utbildning, en franskakurs, en födelsedag och hela jäkla lanseringen passerat. God morgon, Bonjour, liksom. I morse presenterades tjänsten i båda morronsofforna och i första sändningen av Rapport. Hallååå jag såg dig på teeveen sa mobilen, som jag inte hann titta på förrän jag gick hem ungefär. Ja, det blev succé! Ja, första dagen blev ganska intensiv. Ja, det är jättekul.

Oron i mitt senaste inlägg känns så overklig nu. Den där ångesten över att inte veta vad någon heter, inte hitta, inte känna sig hemma osv. Nu både känner jag och känner för mina kollegor. En del av dem har redan blivit sådana jag kallar vänner. Vi har haft skitkul tillsammans och vi kommer ha fantastiskt roligt ihop framöver. De känns hemma, kontoret känns hemma, arbetsplatsen känns mer och mer hemma och arbetsuppgifterna – kommer troligtvis göra det med tiden.

Ja det är kul, men det är svårt. Jag känner att jag har en ganska lång väg kvar till någon sorts hyfsad bekvämlighet i mitt nya yrke, men eftersom det är lika kul som det är svårt så funkar det. Engagemanget finns där, utvecklingsmöjligheterna är just nu oändliga och jag känner en stolthet när jag stämplar ut och knatar hem. Jag har planerat och ansökt om helt vanlig semester och jag ska ÄNTLIGEN vara ledig när det är helg. Det är stort för någon som har jobbat helg och röda dagar ungefär heeela sitt liiiv. Mm det känns bra, men nu behöver tant sin sömn. Bonne nuit!

Annonser

Här sitter jag och räknar ner till deadline för sömn. Ni vet..? den där absoluta gränsen för när sovandet måste påbörjas för att det ska vara möjligt att vakna hyfsat mänsklig dagen därpå. Det bådar inte gott. Det bådar aldrig gott. Sova bör göras utan vidare eftertanke. Så fort jag börjar leka plus och minus med klockan och inser att ett visst mått sömn behövs så går det åt helvete. Det betyder med 99% säkerhet att jag kommer bomma deadline med minst en timme eller tre. Och vakna omänsklig.

Nu har jag i alla fall ställt in mig på det, då kan det bara bli bättre.

Klockan är för övrigt 18.30. Ingen legitim sovtid direkt. Men det är söndag och inte vilken söndag som helst: jag börjar mitt nya jobb i morgon! Tänk er tivolit i min redan snurriga skalle. Jag är överladdad och skittrött på samma gång. Jättepepp men minst lika nervös. Förväntansfull och glad, men samtidigt full med ångest över diverse nytt och främmande. Jag är en person som trivs när jag har koll. Koll på folk, koll på rutiner, koll på antal minuters gångsträcka till sushin kl 12.05. Nu vet jag ingenting.

Jag vet inte vad mina kollegor heter eller om de gillar zombies. (Gillar de zombies?) Jag vet inte hur mitt kontor ser ut, när jag slutar om dagarna eller hur min arbetsdag ser ut i morgon eller om två månader. Jag är så glad, tacksam och ofattbart lycklig över detta nya kapitel i mitt liv, men att veta så lite som jag gör idag är inte kompatibelt med mitt kontrollbehov. Jag vill bara ha första veckan gjord, grunden kartlagd, geografin och människorna analyserade, göra några hastiga fördomsprofiler och kunna slappna av och koncentrera mig på det väsentliga: att lära mig mitt nya arbete.

Nu ska jag ta en dusch och packa in hår, ansikte, kropp osv. Peela bort det yttersta lagret stress och vinterdepp. Skrapa bor gammalt damm, lägga grunden för lite nytt. Piffa till och slappna av. Varva ner och spendera kvällen i soffan med magisk film, mjukisbyxor och te.

Kanske hörs vi i morgon, kanske somnar jag på vägen hem. Vi får se.

Hej januari, det är inte klokt vad du har brått. Nyss nyår, snart februari. Jag har fyra, F Y R A, arbetsdagar kvar på kontoret. Ynka kortveckan sedan stämplar jag ut för gott. Jag hade räknat med blandade känslor inför detta, men det känns bara skönt. Jag vill inte gå in på detaljer (och dessutom skrumpnar jag ihop som ett bittert lite russin om jag tänker på det) men mycket har varit rent ut sagt skitjobbigt på kontoret den senaste tiden. Saker jag och kollegor inte kan styra över. Och det vilar tungt på axlarna, även på hemmaplan. Det är ett tråkigt avslut på fyra skrattfyllda år. Men samtidigt blir det extra tydligt att det är tid att gå vidare. Jag längtar efter att få lägga energin på det jag är bra på igen. Vända blad och hitta motivationen.

Jag hade massa saker att berätta men jag skriver som en snigel och sängen lockar mer än detta just nu. Klockan är över 00 och det är starkt jobbat för tant som ska upp till kontoret i morgon. Nästa gång jag skriver har jag antagligen bytt jobb. Hurra och håll en tumme för första veckan är ni söta!

Jag känner mig grymt nöjd med senaste tidens rubriker. Ibland bara bubblar kreativiteten och jag kan titta tillbaka på gamla inlägg och tänka ja jävlar, där fick jag minsann till det. Dagens rubrik består av ordet ”lördag” som representerar den faktiska dagen lördag. Och inte nog med det, det råkar även vara just precis lördag idag. Jag vet, ni behöver inte påpeka det, jag är briljant.

Det är en märklig tid att leva i såhär innan jul. Jag var ledig mitt i veckan och jobbar nu helg. Det betydde söndagsångest redan igår. Det jag finurlar på är om veckans söndagsångest därmed är gjord, eller om den kommer igen i morgon?

Jag sitter här i samma mjukisar och sovhår jag gick till jobbet i för sju timmar sedan. Har hällt upp ett glas rött och väntar på att tacosen ska servera sig själv. Katten har snott en lök som dundrar runt under köksbordet och grannen har bett sin hund hålla käften i en timme snart. Om jag inte var så mesig skulle jag ringa på och be honom hålla käften och låta hundstackaren vara.

Annars jobbar jag till kl 17.30 den 23 dec sedan tar jag julledigt i fem dygn. Först bär det av söderut och sedan sluts det upp med syskonen mitt emellan söder och norr. När landet är för långt får en kompromissa. Det är inte klokt hur mycket jag längtar efter ledighet. Nu ska jag återgå till mitt vin och fortsätta låtsas att det är helt vanlig lördag. Det fungerar förhoppningsvis utmärkt fram tills klockan ringer i morgon bitti. Tacohej!

..någon annanstans. Idag är det tredje advent (när.. hur.. va?!) och gräsplätten utanför fönstret är grön och garanterat snöfri. Jag har inte ens sett snö i stan ännu. Visst, det brukar bli riktigt kallt först efter nyår, men när det inte snöar alls innan jul? När det är för varmt och bara regnar? Inte bara snöfritt, utan slaskfritt också. Det är väl egentligen mest skönt att slippa den delen av vintern men samtidigt väldigt läskigt då det påminner om konsekvenserna av att misshandla planeten vi bor på. Det är inte direkt så att vi kan flytta någon annanstans när det gått åt helvete.

Klockan är 13 och jag har inte ätit frukost än. Jag gick upp vid 9 och ”ska bara diska lite” vilket urartade i storstädning. Min söndagsångest är inte bara dålig, den ger mig en ordentlig spark i röven ibland också. Jag har, vilket jag berättat tidigare, blivit ovän med söndagar. De senaste åren har det vuxit fram en brutal söndagsångest i mig och jag lyckas varken placera den eller bli av med den. Den ter sig så att jag inte vill ”börja” med söndagen eftersom den då tar slut och övergår till måndag. Att äta frukost är ett hyfsat legitimt sätt att påbörja en dag, alltså går det bort. Att krypa upp i soffan framför teven inbjuder till att sitta och fundera, vilket resulterar i funderingar på att det är söndag, alltså går även det bort. Att städa däremot. Diska, skrubba spisen, sortera skafferiet.. det klassas som kategorin måsten. Och måsten har av någon outgrundlig anledning en tendens att slå min söndagsångest på käften. Här och nu skulle någon kunna dra slutsatsen du gillar att städa och mår bra av det. Jag har bara en sak att säga om det: nej.

Jag tänkte skriva några rader om jul. Om att den blir annorlunda i år, att jag ska fira någon annanstans för första gången. Men jag är så kluven och vet själv inte hur jag känner inför detta, det är ett tivoli av bra-dåligt-kul-tråkigt-mysigt-trist-fel-rätt i hjärnan. Men den allmänna känslan är ändå positiv inför julen, för jag får hur som helst träffa min fantastiska familj och jag älskar verkligen min familj. Dessutom kommer världens bästa Londonsyster med världens bästa Londonsambo hem till Sverige och firar nyår med oss. Det är minsann något att se fram emot.

Jag tror nästan jag är redo nu, för den där frukosten och lite Netflix. Klockan är 13.28 så det tog mig alltså 28 minuter att skriva detta. Inser nu att min tidsuppfattning är skapligt kass, jag trodde jag hade knappat i uppskattningsvis 6-7 minuter. Ett blogginlägg tar ungefär ett perfekt kokt ägg brukar jag tänka. Jag antar att det stämde bättre back in the days när en gjorde detta lite mer frekvent. Jag kan sakna den tiden, när en sprutade ur sig ord så som Ernst sprutar ur sig snuskpoesi.

Glad tredje advent på er!

Åh jag vill inte bo här. Det är hemskt att säga eftersom vår lägenhet är så himla fin. Vi har lagt så mycket tid och kärlek på att göra den till vår, och jag är förälskad i varenda litet hörn vi har skapat tillsammans, men längtan efter något annat har fullständigt tagit över. Jag vill bara ut på landet. Till skogen, ängarna, grusvägarna och tystnaden. Jag behöver inte bo öde flera mil från grannarna, men det måste ändå finnas runt knuten och helst synligt från köksfönstret: naturen. Att kunna välja att åka in till centrum, eller cykla åt andra hållet och komma till hästhagar och svampskog. Slippa dela gata med efterfestfolk och coola kids med diverse illalåtande fordon (jag veeet hur gammal är jag!?!)

Men ja, jag är så trött på det, jag vill inte bo i stan längre. Jag vantrivs. Men husköp är minst ett år bort och jag förstår inte hur jag ska stå ut? Att flytta ännu en tillfällig gång när vi jobbat så hårt med att få ordning här hemma och dessutom har sjukt bra hyra känns bara idiotiskt. Det blir dyrare och mer omständligt. Dyrare går inte, eftersom vi sparar allt vi kan för att komma närmare huset. Idag surfade jag hembyn och övriga Norrland i ren panik. Där har vi råd med ett hus. I morgon. Tusan också, att jag skulle flytta ifrån och växa ur en håla det kostar noll att bo i. Ja, det är bittert idag.

S jobbar eftermiddag denna vecka och vi ser inte varandra om dagarna. Lever om varandra. Inga pengar i världen är egentligen värda att inte ha vardagen ihop, det är ju den som är livet. Egentid är skönt, men inte att leva ihop endast varannan vecka. Men just nu är det så det ser ut, och lön är ju ett måste. Arbetssituationen står dock också på förändringsschemat. Senare. Alla dessa senare någon gång. Vad hände med mitt leva i nuet? Men det är skapligt jäkla tråkigt att leva i nuet utan den jag valt att dela allt med.

Sätter punkt här. Bara en massa jäkla gnäll. Trivs fint på kontoret i alla fall, skönt att hänga med saknade vinterkollegor igen.

Dessa måndagar, de är så ogillade oavsett utgång, bara för att de är just måndagar. Lite hopplösa sådär. Ingen ledighet i sikte, bara en oändlighet av jobb. Jag kan inte se förbi måndagsmuren. Hur många gånger jag än säger till mig själv att det kommer en tisdag som följs av en onsdag som alltid blir torsdag osv så kan inte min måndagshjärna hantera den informationen. Jag stänger av och går in i måndagsmode: överleva dagen. Det gäller att överleva dagen. Längtan efter hemmets trygga väggar följer mig från morgon till eftermiddag. Fokus är enbart på hemma, inte på jobbet. Jag måste bara överleva så att jag får gå hem igen.

Jag har haft en bra veckostart på kontoret. Dagen gick fort, inget särskilt som strulade eller var tungt, ingen direkt stress och saker och ting flöt på. Men ändå lyckas jag inte rymma från den där ångesten, ångesten över att fortfarande känna ledighetens bittra eftersmak. Att ena dagen göra som man vill eller ingenting alls och dagen därpå plötsligt måste igen. Jag måste sluta snooza, måste gå till jobbet, måste sitta där tills klockan är 16. Kanske är det inte så farligt, kanske är det skitkul på jobbet, men oavsett så måste jag. Och det där måndagsmåstet förgör mig lite varje gång.

På tisdagen kan jag känna livet komma tillbaka till mig igen. Då kan jag både se framåt och uppskatta nuet samt de rutiner som jobbet ger. Jag behöver vardag och den skjuts som ett dagjobb ger. När man väl sysselsätter sig är det lika bra att köra på. Städa, tvätta, mejla, träna, handla, you name it efter jobbet går av bara farten. Till skillnad från på helgen då jag har all tid i världen och knappt tar mig utanför dörren. Jag behöver göra saker för att få något gjort helt enkelt. Så därför uppskattar jag verkligen att ha ett jobb även trötta och stressiga dagar. Med undantag måndag. Måndag är min ovän och jag förstår inte hur vi ska kunna bli kompisar. Tips på försoningsmetoder mottages tacksamt!

Kom förresten hem för tre timmar sedan men fortsatte att jobba även i TV-soffan. Har skördat frukt från senaste månadens designjobb. Ja, jag har alltså fakturerat. Yay! I lagom tid för min Londonweekend, bra tajming tycker jag. Min vanliga lön får jag nämligen inte röra. Det sparas så snålt som det bara går just nu. Hemnet skriker efter kontantinsats flera gånger i veckan, så det är planen. Att köpa hus. Ja.. en annan dag alltså.

Idag sökte jag ett jobb. Jag har hittills sökt två andra jobb i år. En av arbetsplatserna valde en intern sökande och den andra erbjöd mig jobbet. Men då det var ett kort uppdrag via bemanning utan garanti om vidare anställning valde jag att tacka nej. Tjänsten kändes inte helrätt heller, så det förstärkte magkänslan. Förstår ni pressen på mig själv i morse när jag skulle formulera årets tredje ansökan? Jag är hyfsat arbetslös sedan två veckor tillbaka och jag tackade nej till ett jobb! Får man göra det 2014? Kommer karma-djävulen straffa mig i all evighet nu? Gapade jag efter för mycket? Ja, ni hör ju, tivoli i jobbsökarhjärnan.

Och allt handlar väl egentligen om hur mycket jag faktiskt bryr mig. Äntligen ett jobb jag verkligen vill ha, i min egen stad, med arbetsuppgifter jag älskar och en arbetsplats att stå bakom med stolthet. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Klart som tusan ångesten infinner sig när jag måste försöka övertyga någon som aldrig träffat mig om att just jag är rätt.

Jag la nästan tre timmar på att formulera om det personliga brevet för att försöka få det att avspegla mig och inte kännas som en punktlista av de kvalitéer de efterfrågade i annonsen. Jättesvårt verkligen. Det är konstigt det där, hur man kan känna sig så säker som skribent och trygg med att presentera andra från deras bästa sidor, men samtidigt tycka det är så knepigt att sälja in sig själv med just ord. Det är ju just ord jag är så bra på! Ni måste tro mig!

Har i alla fall spenderat eftermiddagen med att noja över alla andra hundra kommunikatörer i stan som sökt samma tjänst och inte lider av samma prestationsångest, haha finns det något onödigare? Fångade tillslut lite förnuft och körde några timmar i illustrator, vilket gjorde själen mer harmonisk igen. Kommer dock ha kvar det här jobbet på hjärnan tills jag hört något. Håller alla mina tummar för att det sker genom ett telefonsamtal och inte via tack men nej tack-mejl.

Sa jag att jag vill ha det här jobbet? Bjuder på en poster jag gjorde igår, finns att köpa i butiken!

circus i det blå

Igår kröp söndagsångesten sig på. Ganska obefogat eftersom jag var ledig idag. Men jag har skjutit en del framför mig sista veckorna. Inte hunnit, inte orkat, inte haft lust. Tjafsat med en liten förkylning, haft ont i ryggen och varit allmänt opepp. Det mesta har liksom stannat upp. Och mycket riktigt, i morse segade jag kvar i sängen till efter 10. Lite snorig, lite gnällig och med inställningen att idag ska jag fasen inte göra ett skit för det är synd om mig! Fixade frukost och placerade mitt feta hår och trötta röv i TV-soffan. Tuggade knäckemackor och försökte zappa bort gnagandet på axlarna.

När jag efter en timme eller två ställde mig upp för att akutkissa (efter att ha vridit mig i kissblåsesmärtor under i stort sett hela frukosten) knastrade det på trasmattan under fötterna. När jag stod där på smulorna av uppskattningsvis en hel Wasa Sport fick jag nog. Den här förskjutna söndagsångesten skulle fan inte få behålla greppet om mig.

Slängde mig över disken och direkt på dammsugaren efter det. Sprang runt som en grinig unge, stampande i golvet och muttrade över knöliga mattor, för höga trösklar, kort sladd, för mycket skit på golvet osv osv. Surade mig sedan in i duschen och i andra kläder än sovtröja. Här började det släppa lite, men det enda jag egentligen ville göra var att hämta täcket och rymma igen. Men nej! Ner på stan, handla allt på listan. Hem och städa och fixa i ordning arbetsplatsen – äntligen!

Ungefär här insåg jag att jag själv är min enda fiende. Ångesten är ju oftast självförvållad. Jag skjuter och skjuter på saker vilket lämnar en olustkänsla över tillvaron. Ibland glömmer jag nästan helt bort den, men den finns ändå alltid där. Och den smittar. Så. jävla. onödigt.

Betalade alla räkningar. Svarade på alla mejl. Ringde samtalen jag egentligen tycker om men förvandlat till måsten, och la en timme på att bara lyfta telefonen och säga hej till folk jag tycker om.

Resultatet? Hela jäkla måndagen borta. Ångesten likaså. Här sitter jag i ett städat hem med en tom inkorg och blickar bort mot min nya arbetsplats. Dricker sista glaset rött från helgens baginbox och har det bra. Jag förväntar mig inte att ni ska klappa händerna. Kanske har ni inte ens det här skjutaupp-problemet jag har. Oavsett så har jag inte släckt en eldsvåda idag. Jag har gjort vanliga måsten och kanske är det inget att hurra för. Men ibland är det lättaste det som faktiskt är svårast. Att motivera sig en grå vardag. Att göra sakerna som egentligen inte spelar någon roll. Att orka göra sånt som bara ska göras. Vardagen.

I morgon är det kontoret som gäller igen. Tre långa arbetsdagar som avslutas med en privat jobbig fredag. Jag är så jäkla glad för att jag städat upp i måste-ryggsäcken innan jag går och sover idag.

Ja, jag åkte ju hem och nu har jag kommit hem igen. Ångesten över att ha två hemma glänser lite extra såhär i midsommartider. Hela familjen samlad, händer knappt på jul ens längre. Ditflygna både London- och Skånebor. Finaste vännerna och bästa farstubron att dricka morgonkopp på. Det var en gigantisk underläpp som kramade katt, syskon och byn hejdå igår. Vi hade en alldeles för fantastisk helg och hann knappt med att sova. Den kortaste långhelgen någonsin. Det var tungt att komma till Karlstad igår. Tungt. Att först behöva trängas med mitt packade liv som bara står där och väntar i Storvik, och sedan några timmar senare kliva in i en ekande alldeles för stor lägenhet som inte ens är vår. Bostadsjakten går minst sagt idiotsegt. Och ja, jo, vi har ju både önskemål och krav vilket inte direkt förbättrar våra chanser. Men vi flyttar ju inte var som helst när vi redan bor någonstans. Vi letar ju efter något som känns hemma, klart som tusan det tar tid. Tråkigt som fan dock. Sov dåligt och vaknade osugnast i världen på måndag. Hade min första riktigt tråkiga dag på jobbet och bussen hem dök inte upp. Hurraaaa för detta glädjeinlägg! Jag verkligen känner hur jag berikar världen med min optimism. Nu ska jag äta mitt lördagsgodis (inte ens det hann jag med i helgen!) och hänga med täcket. Försöka kväva ångest jag inte ens kan placera. Åh vad jag skulle behöva någon som plockade bort mig till någon annan stans just nu. Eller i alla fall bäddade ner mig och satte på en sagofilm. I morgon är det en ny dag och den ska banne mig vara en bra en!

1005692_10152927238510654_612569508_njag och mina syskon i fredags