Posts tagged allra käraste systrar

Ikväll har jag pratat med min älskade syster (en av de många) och när jag insåg att vi ska hänga nästa vecka slog det mig hur jävla mycket jag saknar henne. Och saknar de andra. En vapendragare har jag ju med mig här i Värmland, men de andra är alldeles för duktigt utspridda. Det har vi varit länge, men sedan vårt barndomshem försvann har vi inte längre någon punkt att samlas på. Det finns inget ställe dit alla åker på t.ex. jul, och det börjar verkligen kännas nu. Saknaden. Vi träffas en, max två syskon åt gången när tid och tillfälle ges, medans den samlade skaran blivit något sällsynt. Det är jättesorgligt, då vi alltid har haft varandra och har roligast i världen tillsammans. Jag längtar mer än någonsin efter livet 2.0 med hus och ungar, och en tid då vi alla flängt och farit hyfsat färdigt för att fira tomten är far till alla barnen-jular ihop igen.

Och nästa vecka, så åker vi alltså till Budapest. Jag fyller galna 30 och det ska firas med skumpa och min man i Europeiska storstadsvåren. Lämpligt nog flyger vi från Gbg så det blir att åka direkt från kontoret ner till systeryster och testa nya gästrummet på onsdag. Jisses vad jag längtar efter både henne och Ungersk upptäcktsfärd.

Annonser

Och så kom även denna söndag. De har ju en tendens att göra det. Jag sitter i största sovtröjan och trasselhår och väntar på att Simons klocka ska ringa från rummet intill. Hungrig som en jag vet inte vad, men hamnade efter tvätt och köksstädning i en sån där dum mitt-emellan-tid. Skulle ha ätit frukost när jag vaknade men tiden svischade förbi och nu kan jag ju lika gärna vänta en kvart och slippa ensamätandet. Det är ganska mysigt att gå upp, låta bli att klä på sig och stöka runt här hemma när man vet att han ligger och snarkar där inne. Inte minst när regnet vräker ner utanför. Det har varit några såna dagar nu, gråa, vilket egentligen inte gör mig särskilt mycket men till min semester önskar jag mig en något torrare himmel. En man kan ligga och läsa under.

Annars har midsommar börjat lägga sig tillrätta i minnet, och dagarna känns allt mer bra och okej igen. Det är på riktigt jobbigt det där, att trivas så mycket att man får ångest när det är dags att säga hejdå. För visst ses vi snart igen och visst kommer det alltid vara vi, men det är ju i vardagen ni saknas allra mest. Vuxenlivet är knepigt ibland. En sak man missade som barn med hela den här växa upp-grejen var hur mycket mer krävande det är ändå. Själva existerandet. Det är så mycket som ska klaffa och ibland gör det inte det. Och ibland kräver saker energi som man inte har, men det måste ändå göras. Min råromantiserade bild som barn var att tiden man är på sitt arbete är en droppe i havet, bästa vänner och systrar bor i samma kvarter, tiden är oändlig och middagsmotivation växer på träd. Sen trodde jag i och för sig att jag skulle hitta drömprinsen, vandra runt på moln och vara sådär magiskt kär som i sagorna mest hela dagarna också, så alla fel hade jag ju faktiskt inte.

Photo 2012-11-03 14 29 41