Posts tagged ålder

bussikea

Jag vet, frånvaron, den är mer omfattande än närvaron. Det känns lite vemodigt. Aldrig har jag upplevt en sådan ihållande svacka i mitt bloggande. Det är 10 år sedan nu som jag flyttade till Karlstad och skrev en hejdå-rad i Dagboken på Lunarstorm för att registrera mig på en sån där flashig bloggportal. Det var kärlek vid första publiceringen, och tänk alla erfarenheter, all glädje och den sorg jag hanterat i tusentals inlägg. Det här börjar låta som ett hejdå, det är det inte. Jag tycker bara det är så tråkigt hur sällan jag hittar tiden till det personliga skrivandet. Det här är ju mitt lilla rum, min plats för reflektion och tankar. Mitt krypin och min scen som har gett mig och hjälpt mig så mycket. Med det konstaterat ska jag inte längre vänta på tiden, jag ska verkligen försöka ta mig den.

Idag har jag ledig fredag och tog mig (och sambo) på en tur till IKEA och premiären av den begränsade designkollektionen Bråkig. Kom hem med mycket fint för mycket liten peng. Jag har levt i sparatider ett bra tag. Vilket i gengäld gett mig en fantastisk födelsedagsresa att se fram emot, samt ett trevligare sparkonto. Men idag kände jag att det var helt ångestfritt att shoppa lite inredning. Ålderns fördelar överväger nackdelarna flera gånger om. Det är fantastiskt att samla på sig år och känna hur värderingar och prioriteringar ändras och hur man liksom blir mer och mer vän med sig själv.

På återseende!

Annonser

Det är fina tider nu, och jag är så glad att jag är medveten om det. Jag kan se tillbaka på gamla bilder och minnas hur jag istället för att uppskatta livet lade energin på att längta efter annat. Den där ständiga strävan efter förändring och förbättring. Bli bättre på det ena, bäst på det andra, bli snyggare, mer vältränad, smalare, mer lagom smal, åtråvärd, rolig osv. Det var det som var livet. Och samtidigt försökte jag hela tiden bry mig mindre om såna saker. Jag försökte lägga mindre energi på utsida och prestationer, samtidigt som jag jagade dem. Livets paradox.

Jag skulle aldrig kalla mig olycklig. I det stora hela har jag mått bra och gillat läget i stort sett hela mitt liv. Men det är verkligen sant att man blir lyckligare med åren. Jag visste att de som det till mig när jag var 20 ljög. Alltså jag visste, bergssäkert. Jag trodde inte att livet tog slut vid 25, men jag visste att det som kom aldrig skulle kunna mäta sig med ungdomens paradis. När livet gick som fortast, när man var som snyggast, när man ägde världen. Alla som sa annat ljög. Eller levde i en inbillningsvärld dit de rymt för att slippa åldrandets smärta. Tänk att jag som visste allt om världen kunde ha så fel.

Med åren kommer en helt annat prioriteringsförmåga, och det är skönt. Jag hör många jubla över denna upptäckt när de skaffar barn, och delvis köper jag deras teori, men samtidigt inte alls. Jag tror det i botten handlar om mognad. En mognad som har med personlig utveckling att göra. Jag kan inte räkna gångerna jag hört ”Ah men när du skaffar barn får du heeelt andra prioriteringar”. Jag tror bildandet av familj skyndar på processen, helt plötsligt har man satt ett liv till världen som gör det hela mer uppenbart: att vardagens små ting och relationer och band människor emellan är viktigare än karriär, konsumtion och utseendehets. Att universum inte kretsar runt endast dig. Men denna insikt nås även utan barn. Med tiden. På samma sätt som att vissa skaffar barn utan att någonsin prioritera om.

Visst längtar jag och visst strävar jag. Men jag lever samtidigt i nuet. Uppskattar dagarna och att kunna vara mig själv med människor i min närhet. Får energi av andras välmående och drivs av tanken på hur mitt agerande påverkar andra. Känner ett allt mindre behov av att se ut på ett visst sätt för någon annans skulle än min egen, och har lärt mig gilla min kropp och dess skavanker. Jag ser skönhet på ett helt annat sätt än innan, och kommer knappt ihåg den där mallen för att klassas som snygg längre. Det fina i en människa lyser ju inifrån, och förstärks av någons stil och uttryckssätt. För 10 år sedan kunde jag se anonyma personer på bild och sätta skala 1 – 10. Jag är så förbaskat glad att jag tappat den förmågan. Att jag inte längre kan se om en människa är ”snygg”, utan att det istället har blivit något som växer fram. Det är en befrielse.