Posts tagged 30

Jag har varit sjukt bekväm av mig den senaste tiden. Efter att ha slitit i så många år med studier, examen, jobb, inkomst, boende, sig själv osv osv så har det varit jävligt skönt att liksom bara få vara vuxen och ta igen. Att få en lön, slippa plugg- eller räkningsångest och bara ha mig att tänka på. Äntligen vara trygg i sig själv, trygg i en relation och trygg på en och samma adress. Bo och jobba på stan, äta ute, skämma bort sig med hämtmat och shoppa inredning och skor åt bara mig. Jag har inga barn, inga djur, inga lån, äger inget hem och är liksom inte fast någonstans. Detta har jag verkligen tagit vara på de senaste åren och passat på att vara lite extra bekväm när möjligheten funnits. Haft det lugnt och skönt men samtidigt varit spontan när jag känt för det. Men jag börjar känna mig mättad nu. Och lite tom. Bekvämligheten varken utmanar eller lockar och jag längtar efter något annat, något nytt. Något mer är det nog ordet jag söker. Det är ganska överskattat att vara bekväm när man tänker på att man skulle kunna ha en stor trädgård som växer över. Och ett hus att aldrig hinna städa klart. En bilskatt att svära över, en katt som lägger ekorrhuvuden i soffan och brist på bovärd när frysen går sönder. Jag längtar dit. Längtar efter semesterbilen full med ungar som skriker eller semesterbilen full med ungar som kräks efter att man gett upp och mutat dem med för mycket glass. Jag vill oroa mig för dagisplats, missförstå försäkringskassan och skriva på Facebook hur frustrerande det är med vab. Igen. Precis som förra februari och februari året innan dess. Samtidigt uppskattar jag det här. Jag, tekoppen och tystnaden med mörka stan utanför fönstret. Sambo som kommer hem om en timme och lördagsfrukosten vi ska äta bara vi och täcket i soffan i morgon. Ingen att anpassa sig efter och ingen som är beroende av oss. Det är också skönt. Och bekvämt. Fast.. jag tror allt det där andra är roligare. Är ganska övertygad faktiskt.

Jaha, 30 år och vilse igen. Begreppet jobb saknar knappast nyanser år 2014. Förra veckan stämplade jag ut från min säsongsanställning och denna vecka har jag ingenstans att stämpla in. Arbetsförmedlingen har jag inte varit på. Jag har ju nämligen skaffat mig en F-skattesedel och öppnat upp en webbutik, och för fjärde dagen i rad sitter jag och filar på diverse specialbeställningar. Och det är så himla kul att få jobba med det jag tycker är allra roligast, och för första gången.. någonsin?.. ha tid. Men jag vill inte ha all tid i världen, jag vill ju ha rutiner och kollegor. Att få förfrågningar och betalt för min fantasi är overkligt fantastiskt, men att vara egenföretagare har aldrig varit min ambition. Jag har faktiskt varit orolig för det, att behöva fixa jobben själv. Jag får kassa rutiner och saknar arbetskamrater. Jag är ingen ensamjobbare, och dessutom blir jag rädd för att kväva kreativiteten med ekonomiska krav. Tänk om skapandet blir framtvingat och ångestladdat, en krävande kamp för att betala räkningarna? Nej jag vill inte det. Jag vill inte ha den här osäkerheten. Jag vill ha en arbetsplats att trivas och utvecklas på, en mer eller mindre kreativ sådan, men där det finns rum för tankar och idéer. En plats som utvecklar mig, och en plats jag får vara med att utveckla. Skapandet kommer jag alltid ha, på jobbet eller efteråt, det jag först och främst söker nu är jobbet att skratta på och anstränga mig för.

Trettio känns som en bra anledning att sluta säsonga och flänga runt. Så jag tänkte försöka mig på det nu. Jag har ju liksom gjort allt jag ville göra med mina ungdomsår, och mer därtill. Herregud vilken resa de senaste 10 åren har varit. Det började med flytten till ett okänt Karlstad och sedan har det bara rullat på. Jag har pluggat och jobbat skitmycket. Slitit som fan och plockat på mig både erfarenheter och utbildning. Hunnit göra fel, göra om och göra rätt flera gånger om, och samlat sjukt mycket glädje och minnen längs vägen. Älskat, blivit älskad, byggt hem med någon och byggt isär både hemmet och oss. Testat olika yrken i olika branscher, jobbat utomlands, rest, vågat vara spontan och naiv. Kastat mig ut och kämpat. Varit dum och ångrat mig, och är otroligt tacksam för det också. Bytt både land och landskap flera gånger om för att slutligen landa där jag började, i Karlstad. Och här är jag nu, i hemmet jag byggt med han jag vill fortsätta bygga ihop med. Bygga hus, familj, drömmar och resten av livet. Vilken jäkla resa det varit – och då har det roligaste inte ens börjat.

Jag tänkte försöka börja i den mest logiska änden i alla fall: ett stabilt arbete. (Finns sådana fortfarande?) Missförstå mig rätt, jag har inga som helst problem med varierande arbetsuppgifter, rörliga titlar eller att resa i jobbet (ett körkort har jag också btw). Och kanske kommer jag aldrig bli typen som arbetar på samma ställe två OS i rad. Men just nu längtar jag så efter ett kontor som inte byter plats två gånger om året, dit jag kan ta en så kallad odödlig växt och sakta se den avlida. Jag tycker inte att ett jobb att trivas på är ett galet krav här i livet? Å andra sidan är väl varken livet eller människorna som lever det riktigt kloka ibland. Så vi får se helt enkelt. Jag har i alla fall en rejäl hög med hopp här intill mig, så det är bara att börja gräva!

 

 

Hej helg. Det är lördag och här hemma är vi lediga hela helgen samtidigt för en gångs skull. Livet känns extra lyxigt då. Igår blev vi bortskämda med fredagsmat som plingade på dörren, den behövde varken handlas eller lagas, utan dök upp färdig att äta tillsammans med förträffligt middagssällskap. Idag har vi fortsatt lite på samma bana, vi äter. Fluffiga vita kolhydrater med ost varvat med mer kompakt socker i lösvikt. Utanför skiner solen och det känns nästan bortkastat att lägga de ljusa timmarna på Smaug, men samtidigt är det så oslagbart skönt att göra ingenting alls med den man älskar allra mest.

Annars är jag förvirrad över livsval och vägar att gå. Det har jag väl varit mer eller mindre hela livet, vilket jag lyckats leva alldeles utmärkt med. Men varje gång jag står och trampar i ett vägskäl, innan jag har koll på var det bär av den här gången, är det jobbigare. Att fylla 30 om en vecka är inte ångestfyllt i sig, men samtidigt tvingas jag sakta men säkert inse att det är skillnad på 20 och 30. Vad som är värdefullt och viktigt förändras med åren, och det finns en gräns där framtidsdrömmar om hus och familj blir nutidsdrömmar om hus och familj. Och djur, jag vill ha djur också. Det är där jag står och trampar och skaver just nu. Vid det där första riktigt stora vägskälet i livet. Och funderar över vad som väntar eller inte väntar runt hörnet.

Sedan är det väl allt det där runt om också, jobb, hem, pengar osv. Sånt där som alltid löser sig. Så det tänker jag försöka låta bli att lägga energi på.

Processed with VSCOcam with t1 preset