Tre månader senare. Varav en månad fantastisk semester. Äntligen har jag besökt ett av mina drömresemål: Santorini. Den magiska lilla ön motsvarade verkligen alla förväntningar. Det gjorde även resterande del av ledigheten. Jag hade sådant flyt med vädret. Regn och kyla hela juni och juli gjorde att jag redan hade plockat fram kängorna inför min sena augustisemester. I två månader satt jag på kontoret och stirrade ut på det gråa och kalla. Inställd på höst. Inte mig emot egentligen. Men så svängde det om och istället kom solen och bjöd på värme, bad och idyll fram till september. Jag, som inte är något fan av värmeböljor, uppskattade utomhushäng i perfekta 23 grader och tidiga sensommarvindar.

Efter två månaders jobb är jag nu ledig igen. Sommaren må ha varit underbar, men hösten är min tid och det kändes extra lyxigt att kunna lägga en semestervecka just precis nu.

Sedan sist har min provanställning gått ut och jag har nu ett fast jobb som jag trivs med. Det är en härlig känsla att ha arbete där jag dagligen känner att jag bidrar och där arbetet liksom ger tillbaka. Jag lär mig fortfarande nya saker varje dag, och jobbet utmanar mig fortfarande varje dag. Jag hoppas det håller i sig.

Idag är ingen vanlig dag, ikväll ska vi åka och titta på en liten tuss. Jag har hela tiden sagt nej till katt så länge vi bor i vår lilla tvåa, men så snubblade vi ju över Frank – i behov av ett hem – och kunde inte låta bli för drygt ett år sedan. En ensam katt var aldrig planen, men det har fungerat helt okej. Fram till nu. Han blir rastlös och nästan arg när vi går till jobbet, och kräver all uppmärksamhet om kvällarna när vi kommer hem. Han verkar trivas allt sämre med att vara själv, och det dåliga samvetet växer med dagarna. En omplacering finns inte på kartan, han ska bo med oss resten av sitt förhoppningsvis långa liv. Så vad är alternativet? Yes, vi ska kika på en kompis. Från aldrig en katt i den här lägenheten till två. Men planen är ju att flytta till större, vilket ni hört ett bra tag nu. Men vi har faktiskt blivit mer aktiva i vårt letande, och det känns inte vansinnigt långt borta nu.

Nu: storstädning. Inte det härligaste en kan göra på sin semester, men känslan när det är klart är ju nästan oslagbar!

Tja tja bloggen. Tänk att jag är 31 år och fortfarande sitter här och skriver. Det hade nog inte Janet 15 år trott om jag sagt det till henne. Det har varit många svängar, och långa. Från flera års tonårsdagbok på Lunarstorm till intensiva ungdomstider på blogg.se följt av en jobbsväng hos Aftonbladet för att slutligen landa i en sporadisk vanlig vardag här. Jag är tillbaka där jag började kan en säga, då en kikar in bara för att säga hej, prata av sig och säga hejdå. Ingen press på att skriva något viktigt, roligt eller intressant. Bara en helt vanlig jäkla blogg. Skönt tycker jag.

Det är två månader sedan sist. Sedan dess har min lillasyster gift sig och jag har varit i London och firat midsommar. Två fantastiska långhelger, och fler väntar. Jag har tre evighetslååånga veckor kvar till semester och guuuud vad jag längtar. Och behöver. Det var några år sedan sist (på riktigt). Jag förtjänar denna betalda ledighet, har slitit så hårt för den och ser så overkligt mycket fram emot den. För första gången sedan någonsin? har jag ett fast jobb jag trivs med och känner mig nöjd med. Jag är ganska kräsen, och har alltid krävt mycket eller mer av livet. Det är ju mitt liv och vem ska forma det om inte jag? Denna inställningar har många gånger tagit mig precis dit jag vill, men även stressat mig en hel del längs vägen. Nu har jag äntligen slutat jaga (jaja, nästan i alla fall) och är mer harmonisk. Denna underbara känsla inför semestern är inte bara semestern i sig, utan även vetskapen om att efter semestern har jag en fantastisk arbetsplats att gå tillbaka till och fortsätta utvecklas på. Samt allt runtikring; en stad jag trivs i, ett drömhem att hitta, en trädgård att anlägga, en bok att skriva klart osv.

Efter en intensiv vecka på kontoret stämplade jag ut till tidig helg och ett glas vin. Utanför fönstret är det höst och hade jag inte packat undan vantarna skulle jag ha använt dem i morse. Men det gör ingenting. I väntan på ledigheten plöjer jag serier, planterar om i växthusen och illustrerar figurer till historier jag inte fått ner på papper än.

Vi hörs hyfsat snart igen!

Livet har varit så himla fint den senaste tiden, och det verkar (ta i trä) hålla i sig. Tiden må springa lite väl fort ibland, men aldrig hade jag kunnat ana hur fantastiskt det kunde vara att bli äldre. All erfarenhet, all tid som gått, alla gropar, svackor, utmaningar och kamper gör en så satans stabil. Nu skulle jag inte påstå att jag är något harmoniskt orubbligt berg, men det finns ett inre lugn som växer sig starkare. Något helt annat än 20+-bergochdalbanan jag så många år susat fram i. Det spelar mindre och mindre roll med yta, samtidigt som jag trivs bättre och bättre med mig själv. Jag känner mig trygg med vem jag är och jag vet att jag duger. Vad jag vill och vart jag är på väg är fortfarande ett mysterium till och från, men vägen dit är inte längre lika stressig och hetsig, den känns mer spännande. Och det gör så himla mycket. Jag har fortfarande tusentals mål och drömmar som inte alls samspelar med varandra, men varje litet steg är en seger i sig. Jag har hittat någon form av ro i själen.

Välmåendet har gett mig mycket energi, vilket lett till ett allmänt skitkul liv senaste månaderna. Jag reser bort, vänner reser hit. Jag har varit ute mycket i naturen och sugit i mig många liter frisk luft. Det leder i sin tur till bättre sömn, bra matvanor och större träningssug. Vilket gjort att min kropp skött sig bra och att jag knappt tagit en värktablett senaste tiden. Det är helt overkligt skönt att för en stund glömma bort att en är sjuk. Jag håller alla tummar i världen för att detta håller i sig.

På tal om något helt annat köpte jag en bil igår. En ny. Efter 12 bilfria år och tusentals mil på cykel tyckte jag att jag förtjänade den. Den är ju knappast något ekonomiskt hurra, men jag hade sedan länge bestämt mig för att den dagen jag köper en bil så ska det vara en ny bil, som drar lite och är hyfsat ”miljöklassad” ändå. Annars kommer det bara bli att jag får dåligt samvete och låter den stå. Det ska den självklart få göra nu också, mestadels stå. Men den ska storhandlas med, äventyras med och resas med. Som ett brev på posten kom även ett lånelöfte igår, inte på drömhuset, men på något annat tillsvidare. Om vi hittar något.

Nu ska jag umgås med mig själv. Helgbesöket är ute på vift och sambo jobbar, det betyder några timmar bara jag. Fantastiskt.

have

Fin kväll med fina vänner igår. Drack vin, åt jordgubbar och skrattade mig till magträningsvärk. Lika trevlig middag och mys med finfolk idag. Och en extra helgdag kvar i morgon. Bra helt enkelt, det är mycket som är bra. 

Då var det maj. Igen. Det känns som ett aprilskämt, huuuur kan tiden gå sååå fooort? Jag tycker nyss jag satt här och taggade inför sommarvikariatet med start 2 maj. Sommaren som kom, var varmast i mannaminne och sedan försvann helt utan förvarning, eller semester. Det var antagligen därför jag knappt hann uppfatta sommaren 2014 innan den var över, jag hade som så många gånger förr ingen semester. Den sista september stämplade jag ut och den första oktober satt jag vid min skrivbord på Drottninggatan igen, fjärde gången gillt. Min sista säsong på min kära gamla skidort, jag visste det redan när jag började. Jag var klar, slutsäsongad och färdigflängd. 30 år och trött på tillfälliga anställningar och halvtaskiga löner. Sedan examen från universitetet hade jag haft nio stycken anställningar, n i o. Och det jag längtade efter mest av allt var en traditionell 40-timmarsvecka med friskvårdsbidrag och arbetsfri semester. (Och att kunna betala tillbaka CSN, inom parentes, knappast något en går runt och längtar ihjäl sig efter.)

Men nu i efterhand är det lätt att romantisera. Jag är så glad över allt jag fått se, uppleva och lära mig under den tiden i livet. Att resa ensam, träffa nya människor, leva fjälldrömmarna, arbeta fysiskt och i naturen. Att befinna sig i ingenstans. Det går ju inte att kombinera att leva i ingenstans med att ha nära och kära runt hörnet. Eller ett vidöppet fjällandskap med lokalt sushiställe och stadsträdgård. Och då får en kompromissa med sig själv helt enkelt.

Hej förresten. Planen var att kika in, säga hallå, sedvanligt be om ursäkt för dålig uppdatering och skriva tre rader om kaffe och Netflix. Men ni ser ju, det gick överstyr med tänkandet.

Det är alltså maj idag och det betyder tre hela månader på nya jobbet gjorda. Det känns som fler, det känns som hemma. Min arbetsplats liksom, inga konstigheter. Det är fortfarande klurigt ibland, men tur är väl det. Utmaningen gör det kul. Och ja, jag har njutit av lediga helger. Varje helg har jag konstaterat högt för mig själv att guuuuuud vad skönt att vara leeedig. Samma visa idag igen. Studsar upp ur sängen och dansar segerdans. Minnet av helgjobb sitter som cement i bakhuvudet, det kommer ta en bra stund innan detta blir vardag för mig.

Det är bara fredag idag, lyxigt långledigt alltså. Firar detta med att (håll i er, nu kommer det) dricka kaffe, titta på Netflix och dricka kaffe igen. Ska försöka pallra mig ner på stan och köpa en kalasig tröja att ha på kvällens vindejt. Gamla kollegorna och en nyhet från roséhyllan – inte alls tokigt.

Lyckades förresten med bedriften att färga mitt hår knallrosa förra veckan. Sådär rosa-rosa att en går tveksamma steg till kontoret och morgonmötet. Tajmade in det perfekt med oväntat besök från generaldirektören som hade en hälsning från ministern. Och där sitter jag i min kavaj och ser ut som My little pony.

Mer kaffe tror jag minsann.

bloggisch

Jag var svajig redan i fredags. Knaprade Ipren och gick hem tidigare för att sova. Förväntade mig att vakna som ett vrak, men på nå vänster mådde jag bättre i lördags. Inte bra, men bättre. Och ännu lite bättre i söndags. I måndags knatade jag till jobbet som vilken dag som helst. Vilken lättsam liten förkylning, tänkte jag. Och ja, det säger väl sig självt. Jag antar att jag bad om det. Igår tisdag: fredagskrämporna återvänder. Huvudet växer och det gör ont bakom ögonen. Är det inte sjuukt varmt här inne? Sviiiinkallt! Hej bastu! Kröp hem, somnade i soffan och vaknade idiotförkyld två timmar senare. Efter en natt av 10-15 vändor snyta/dricka vatten/kissa har jag nu gett upp och satt mig här. Att andas i liggande position blev för jobbigt.

Jag undrar om det kan vara pollen inblandat i denna dunderförkylning, mina ögon är nämligen skitsmå och ansiktet alldeles plufsigt. Näsan är röd och skorvig, och mitt på kinden växer någon form av extra näsa. Men jag är inte bitter. Jag har ju bara fullt schema på jobbet, massa roliga kvällsplaner och ett stundande bröllop på lördag. BUUUUUUUUUUUUUUU!

Solglasögon på kl 07.15 och pang rakt in i en lyktstolpe. Ingen som såg mig, det är viktigast ändå. Tredje koppen automatkaffe strax innan 09. Spänningshuvudvärk, en Ipren, bita ihop, sortera, en sak i taget, beta av och göra klart. Tänka sicka fina kollegor en skaffat sig och borde jag försöka mig på gröt till frukost igen? Med hallon kanske? Stämpla ut, slowmotion-strosa genom stan, köpa dinosauriehalsband och jeans som röven egentligen inte får plats i. Äta nyttig lax, googla gift i fisk och förargas över dyra hus på Hemnet. Äsch, har inte insats till ett billigt hus heller för den delen. Två mackor till efterrätt. Ok, tre.

Puss då!

MjAxMy1jNjNkNWU3NzNjYjBhMGMy

Det ekar så tomt här, så jag loggar in för att härja runt lite snabbt, men inser att orden sitter långt där inne. Jag är ovant begränsad av form i min nya tjänst, och det finns för tillfället inte så mycket rum för eget skrivande, tänkande och idéer. Det smittar av sig och jag hittar inte riktigt kreativiteten efter arbetet heller. Jag hoppas och tror att detta kommer ändras med tiden, när allt det nya sjunkit in och vi fått lite mer rutin.

Det har varit mycket livskvalité den senaste tiden. Jag har lyckats undvika stress (hyfsat i alla fall) och tagit vara på dagarna, en i taget. Jag har besökt vänner och vänner har besökt mig. Den senaste månaden har familj och fina människor avlöst varandra på madrassen i vardagsrummet. Jag älskar att ha folk på sova-över-besök, så att umgänget sträcker sig över flera dygn. Samtidigt vill jag inte behöva bädda ner nattgästerna i ett hörn av teverummet så jag längtar om möjligt mer än någonsin efter flytt, gästrum och allmänt mycket plats.

Nu blev datorn 22 och insikten om detta får mig att gäspa käkarna ur led. Jag har utvecklat någon form av mental mat-och-sovklocka. När jag blir hungrig blir jag panikhungrig och när jag blir trött blir jag paniktrött. Är det åldersrelaterat? gissningsvis. Jag är ju ändå 31 nu. Jisses.

unnamed

Hej hej hej, jag är här nu! Jag hann bara lägga nervösa huvudet på kudden och plötsligt hade första jobbdagen, två månaders utbildning, en franskakurs, en födelsedag och hela jäkla lanseringen passerat. God morgon, Bonjour, liksom. I morse presenterades tjänsten i båda morronsofforna och i första sändningen av Rapport. Hallååå jag såg dig på teeveen sa mobilen, som jag inte hann titta på förrän jag gick hem ungefär. Ja, det blev succé! Ja, första dagen blev ganska intensiv. Ja, det är jättekul.

Oron i mitt senaste inlägg känns så overklig nu. Den där ångesten över att inte veta vad någon heter, inte hitta, inte känna sig hemma osv. Nu både känner jag och känner för mina kollegor. En del av dem har redan blivit sådana jag kallar vänner. Vi har haft skitkul tillsammans och vi kommer ha fantastiskt roligt ihop framöver. De känns hemma, kontoret känns hemma, arbetsplatsen känns mer och mer hemma och arbetsuppgifterna – kommer troligtvis göra det med tiden.

Ja det är kul, men det är svårt. Jag känner att jag har en ganska lång väg kvar till någon sorts hyfsad bekvämlighet i mitt nya yrke, men eftersom det är lika kul som det är svårt så funkar det. Engagemanget finns där, utvecklingsmöjligheterna är just nu oändliga och jag känner en stolthet när jag stämplar ut och knatar hem. Jag har planerat och ansökt om helt vanlig semester och jag ska ÄNTLIGEN vara ledig när det är helg. Det är stort för någon som har jobbat helg och röda dagar ungefär heeela sitt liiiv. Mm det känns bra, men nu behöver tant sin sömn. Bonne nuit!