Posts from the hjärntivoli Category

Det är fina tider nu, och jag är så glad att jag är medveten om det. Jag kan se tillbaka på gamla bilder och minnas hur jag istället för att uppskatta livet lade energin på att längta efter annat. Den där ständiga strävan efter förändring och förbättring. Bli bättre på det ena, bäst på det andra, bli snyggare, mer vältränad, smalare, mer lagom smal, åtråvärd, rolig osv. Det var det som var livet. Och samtidigt försökte jag hela tiden bry mig mindre om såna saker. Jag försökte lägga mindre energi på utsida och prestationer, samtidigt som jag jagade dem. Livets paradox.

Jag skulle aldrig kalla mig olycklig. I det stora hela har jag mått bra och gillat läget i stort sett hela mitt liv. Men det är verkligen sant att man blir lyckligare med åren. Jag visste att de som det till mig när jag var 20 ljög. Alltså jag visste, bergssäkert. Jag trodde inte att livet tog slut vid 25, men jag visste att det som kom aldrig skulle kunna mäta sig med ungdomens paradis. När livet gick som fortast, när man var som snyggast, när man ägde världen. Alla som sa annat ljög. Eller levde i en inbillningsvärld dit de rymt för att slippa åldrandets smärta. Tänk att jag som visste allt om världen kunde ha så fel.

Med åren kommer en helt annat prioriteringsförmåga, och det är skönt. Jag hör många jubla över denna upptäckt när de skaffar barn, och delvis köper jag deras teori, men samtidigt inte alls. Jag tror det i botten handlar om mognad. En mognad som har med personlig utveckling att göra. Jag kan inte räkna gångerna jag hört ”Ah men när du skaffar barn får du heeelt andra prioriteringar”. Jag tror bildandet av familj skyndar på processen, helt plötsligt har man satt ett liv till världen som gör det hela mer uppenbart: att vardagens små ting och relationer och band människor emellan är viktigare än karriär, konsumtion och utseendehets. Att universum inte kretsar runt endast dig. Men denna insikt nås även utan barn. Med tiden. På samma sätt som att vissa skaffar barn utan att någonsin prioritera om.

Visst längtar jag och visst strävar jag. Men jag lever samtidigt i nuet. Uppskattar dagarna och att kunna vara mig själv med människor i min närhet. Får energi av andras välmående och drivs av tanken på hur mitt agerande påverkar andra. Känner ett allt mindre behov av att se ut på ett visst sätt för någon annans skulle än min egen, och har lärt mig gilla min kropp och dess skavanker. Jag ser skönhet på ett helt annat sätt än innan, och kommer knappt ihåg den där mallen för att klassas som snygg längre. Det fina i en människa lyser ju inifrån, och förstärks av någons stil och uttryckssätt. För 10 år sedan kunde jag se anonyma personer på bild och sätta skala 1 – 10. Jag är så förbaskat glad att jag tappat den förmågan. Att jag inte längre kan se om en människa är ”snygg”, utan att det istället har blivit något som växer fram. Det är en befrielse.

Annonser

Det börjar bli lite dammigt här inne känner jag. Jag vaknar, går och jobbar, kommer hem.. och fortsätter jobba. Spenderar kvällarna med Adobe-paketet och pysslar med både beställningar och nya idéer. En liten dröm har blivit större och en eventuell möjlighet har förvandlats till helt klart genomförbart. Det är mycket spännande saker som händer i mitt liv nu, och mestadels är det så jäkla kul! Samtidigt är det svårt och ganska jobbigt att starta upp egen verksamhet (haha no shit sherlock).

Nej, jag hade inte räknat med att det skulle vara enkelt, men det följer ju så satans mycket praktiskt med det lättsamma skapandet. Var ska det säljas? Starta egen webbutik från grunden? Använd mig av tjänst som finns? Höra av mig till redan etablerade med mina illustrationer? Hur gör folk? Och det är ju bara en punkt av ungefär hundra att pricka av. Det är allt från företagsnamn och logga till hur och vad som ska tas betalt. Fraktkostnader, postrutiner, hur och när saker ska skickas. Tryckeri? Kan jag köpa superskrivare och fixa mindre prints själv? Hur dyr är en superskrivare? Papperssort? För att inte tala om att lyckas sätta upp begränsningar och realism i det kreativa kaoset. Nu när jag börjar komma igång blir jag girig. Vill trycka tyg, sälja kuddar, skapa mobilfodral och surfplatteskydd. Köksmagneter, barnkläder, porslin, you name it! Sedan har jag ju som sagt ett jobb. Ett jobb jag både behöver och trivs med, och ska vara på tills i vår åtminstone. Det gäller alltså att försöka tygla längtan och viljan, chilla och ha lite tålamod. Det går inte att göra allt på en gång, säger jag till mig själv femtioelva gånger om dagen ungefär. Det är rätt ut sagt skitsvårt att inte hetsa upp sig i en värld som liksom svettas hets.

Men! Alltså.. planen: Nu när jag har bestämt mig för detta har jag även lovat mig själv att inte låta det bli ett stressmoment. Jag ska ta tid på mig, göra det ordentligt från grunden och skapa för att jag tycker det är kul. Jag ska försöka hålla mig borta från måste och bråttom så långt det går. Lite jobbigheter som papper, administration och pengar kommer det ju bli hur jag än vänder på det. Men skapandet är det roligaste jag vet, så känslan när jag sätter mig ner och tömmer hjärnan över ett blankt papper ska jag försöka vara rädd om. Prestationsångest och deadlines finns det redan så räcker och blir över här i världen.

exempel

vykortstillverkning på g

Idag vill jag säga tack till er. Vilka fantastiska läsare ni är! Den här veckan har ni delat, gillat, kommenterat och tom skickat mejl. Det gör mig varm i själen. Till att börja med är det självklart jättekul att få positiv respons, men minst lika roligt är det att få ett namn och ett språk på er. Dessutom gör det mig lycklig när fina människor med sunda åsikter ger sig till känna. Det är skönt att veta att ni finns, det ger hopp om världen. Och det peppar mig att fortsätta.

Jag har tidigare i livet haft ganska svårt för att engagera mig i mindre trevliga saker som ligger mig varmt om hjärtat. Jag balanserat direkt så farligt nära kanten till den genomledsna avgrunden. Ni vet när man bryr sig så mycket om något att man inte klarar av att ta in eländet eftersom det bara gör en deprimerad? Jag har blundat rätt hårt för mycket för att, ja, för att jag inte orkar gå runt och vara skitledsen över allt som är fel och orättvist här i världen. När jag försökt mig på att driva frågor jag känner är viktiga, skänka pengar, engagera mig i hjälporganisationer, läsa på om djurhållning, transporter, miljön osv osv så har jag börjat gråta och känt mig otillräcklig. Känt att jag ändå inte gör någon skillnad, att jag ändå inte kan hjälpa alla, att det ändå går åt skogen med alltihopa och på köpet ska jag vara ledsen och se världen i svart? Nej jag orkar inte!!! Så därför jag har blundat bäst jag kan och fokuserat på glada ämnen istället.

Men med åren har tryggheten i mig själv växt. Hjärtat är starkare och hjärnan mer välsorterad (nåja, vi kan diskutera det vidare en annan gång). Helt plötsligt inser jag att jag inte alls varit lyckligt ovetande. Det har alltid legat där bakom och skavt, viljan att göra mer och att hjälpa. Men för att kunna det måste man ha sig själv, och det tog ganska lång tid för mig att bli vuxen och hitta mig själv. Men nu är jag här och då faller det sig naturligt att jag börjar engagera mig. Och istället för att trilla ner totalt i hur orättvis världen är försöker jag fokusera på den sköna känslan att bry sig. Jag menar, hur mycket hjälp är jag om jag ligger hemma och gråter över livets alla hemskheter? Jag gör ju mycket större nytta när jag är glad och mår bra, vilket jag gör av vänner, festligheter, träning, vardagens små ting osv. Jag måste vårda mig själv så att jag mår bra och har den energi som behövs för att förhoppningsvis göra lite skillnad.

Man måste även komma ihåg att ingen kan göra allt. Vissa gör skitmycket och jag är så imponerad av dem. Men alla kan inte det och man måste utgå från sig själv. Kan man lägga skramlet i fickan i en bössa på stan någon gång ibland så ska man vara nöjd med det. Köper man kött från lokala bönder och cyklar till jobbet ska man känna sig stolt över det. Orkar man ta en diskussion när någon uttrycker sig främlingsfientligt eller kränkande så är man grym. Många bäckar små och man måste alltid börja någonstans. Ibland snubblar jag över tråkiga uttalanden som: ”Men varför källsorterar du, du som tar bilen överallt?” ”Varför köper du ekologisk mat, du som handlar på HM som har slavarbetare?”. Jag förstår inte alls det tänket och tycker det är jäkligt onödigt. Och dumt! Kan man göra något ska man självklart göra det och må bra av detta. Det är klart det är bättre att köra mycket bil och källsortera än att köra lika mycket bil och låta bli.

Ni är ju annars allmänt skitkassa på att kommentera, vilket egentligen inte gör någonting. Jag ser ju att ni finns och vänder man på det hela kommenterar jag i snitt aldrig de bloggar jag läser. Dock fick jag mig en tankeställare nu när ni gjorde mig så glad, och jag ska nog faktiskt passa på att skriva några peppande ord tillbaka.

Det är så mycket som snurrar i hjärnan. Så mycket ilska och så mycket ledset.  Jag vill skriva något om hur ofattbart idiotiskt och skrämmande det är att så många tycker att en full tjej får skylla sig själv om hon blir våldtagen. Hur jävla fucked up vårt samhälle är när inte en person, utan miljoner, anser att kvinnor ska undvika vissa platser, kläder och situationer för att minska risken att bli våldtagna. HALLÅ!? Om en tjej så går ensam, full och naken hem mitt i natten så gör det ingen skillnad! (Jag skulle inte rekommendera någon, oavsett kön, att gå hem ensam, full och naken mitt i natten.) Men snälla mänskligheten! Varken fylla, ensamhet eller nakenhet säger någonting om att vilja ha sex! Ingenting! Det finns inget skylla sig själv. Inget skulle inte haft det på sig, skulle druckit mindre, skulle inte ha varit ensam osv. MAN VÅLDTAR INTE! DET ÄR FEL! PUNKT!

Och så vill jag skriva något om så många rubriker som cirkulerat den senaste tiden. Jakten på papperslösa (vad är det som händer!?). Sjuksköterskornas kamp (heja er!). De idiotiska förslagen om betyg i ännu lägre åldrar. HALLÅ!? Barn som presterar och mår dåligt, som är pressade och sover allt sämre. Hur kan någon vettigt funtad människa tro att betygsättning är lösningen? Att jämförelser, siffror och bokstäver på ett papper ska ge bättre studieresultat? Elever behöver resurser! Lärare som har tid att se dem, som hinner hitta deras starka sidor och lyfta fram just dessa. Som hjälper dem att utvecklas och hitta deras grej. De behöver lärare och en skola som ser personer, inte siffror. Som lyfter styrkor, inte identifierar svagheter. De  behöver lärare och en skola som ger självförtroende och på så sätt förutsättningar för att klara de ämnen man är lite svagare i. Det sista eleverna behöver är fler mallar att stoppas in i, mer måttstockar för hur bra eller dålig man är. Vad är vitsen med att mäta barns kunskap när det sedan inte finns resurser eller tid till att jobba med resultaten från mätningen? VAR FINNS LOGIKEN?

Ja. Jag är arg. Och så himla ledsen. Jag förstår inte vad det är som händer. Var är människosynen? Hur ser vi på varandra egentligen? Och när blev vi så besatta av siffror, betyg och resultat att vi tappade bort människorna? Vi måste byta fokus, NU!

Bloggat i 200 på ren ilska och frustration. Så ber om ursäkt för språkliga brister, alla versaler och obefintlig eftertänksamhet. Från hjärtat helt enkelt. 

Under helgen snubblade jag över, vad jag ansåg vara, en märklig text hos Swedbank. Jag delade med mig av detta på Twitter och så var bollen i rullning. Idag fick jag på Twitter ett svar? av Ylva Yngveson i form av en länk till hennes blogg om privatekonomi. Vidare svar av Swedbank har jag inte fått. Jag vet inte om Ylva vill att jag ska tolka hennes blogginlägg som ett svar? Om hon representerar Swedbanks åsikt i frågan? Eller om det är endast hennes åsikter och tankar det handlar om? Hur som helst skickade hon på  Twitter en länk till hennes blogg, och jag tycker att inlägget svarar dåligt på vad jag undrade samt den diskussion som fördes på Twitter. Vad tycker ni?

Bilden här som visar Ylvas blogg är klickbar och slungar er vidare till inlägget.

Det jag publicerade på Twitter igår

Ylvas svar

ylvasbloggYlva menar alltså att det är bra att informera barn (ja och vuxna med) om att samhället ser ut på ett sätt där det normala för tjejer är att spara till en häst, och det normala om du är kille är att spara till ett tv-spel? Att det kommer något vettigt ur att presentera denna bild för våra barn? Att det ska hjälpa oss förstå vad som måste förändras. Förstår inte Ylva och Swedbank att just detta, denna bild av vad barn ska tycka om och vad de ska göra beroende på deras kön, är en grund till att samhället ser ut såhär. Och att det enda vettiga att göra för att kunna ändra på det är att inte presentera någon bild av vad ”barnet pga kön oftast sparar till” alls.

Hej hej hallå! Jag har tyvärr redan suckat, gråtit, skrattat, hejat, förbannat och fnissat bort all diskussionsenergi jag hade gällande denna dag. Så det blev inte så mycket över till dig kära bloggen. Jag väljer att sammanfatta mina tankar genom att dela min egen Facebookstatus från i förmiddags istället:

ikd

Så nej, det blir inget grattis till alla kvinnor från mig idag. Däremot vill jag säga grattis till två fantastiska kvinnor, inte för att de är kvinnor utan för att de fyller år. Igår blev en kär värmlandsvän 30 och idag fyller min älskade gamla tjorv 29! GRATTIS!

Annars ska jag och Simon köra falafelfredag och bara vara vi ikväll, fantastiskt! Här kan ni btw lyssna på viktiga och kloka ord från min fina vän Anna.

Avslutar med två jättestulna bilder på födelsedagsbarnen. Trevlig helg!

252251_10151130135836805_1937639489_n

376782_10151090974763352_862426319_n (2)