Måndag. Dagen då jag motvilligt klär på mig vuxenheten för att segla iväg mot kontoret och bete mig. Drygt nio timmar senare sitter jag i bilen och surar som en obstinat unge; Jag vill inte åka till Maxi. Villiiiinteeeee.

Soffan. En kopp te. En macka eller tre.

Måndag den tredje oktober: dagen då jag struntade i att veckohanda och äta middag. (Av naturliga skäl fanns det ingen middag att äta.) Istället åt jag chips, för att jag kände för det. Trettiotvå år och helt wild and crazy.