Arkiv för

Jag var svajig redan i fredags. Knaprade Ipren och gick hem tidigare för att sova. Förväntade mig att vakna som ett vrak, men på nå vänster mådde jag bättre i lördags. Inte bra, men bättre. Och ännu lite bättre i söndags. I måndags knatade jag till jobbet som vilken dag som helst. Vilken lättsam liten förkylning, tänkte jag. Och ja, det säger väl sig självt. Jag antar att jag bad om det. Igår tisdag: fredagskrämporna återvänder. Huvudet växer och det gör ont bakom ögonen. Är det inte sjuukt varmt här inne? Sviiiinkallt! Hej bastu! Kröp hem, somnade i soffan och vaknade idiotförkyld två timmar senare. Efter en natt av 10-15 vändor snyta/dricka vatten/kissa har jag nu gett upp och satt mig här. Att andas i liggande position blev för jobbigt.

Jag undrar om det kan vara pollen inblandat i denna dunderförkylning, mina ögon är nämligen skitsmå och ansiktet alldeles plufsigt. Näsan är röd och skorvig, och mitt på kinden växer någon form av extra näsa. Men jag är inte bitter. Jag har ju bara fullt schema på jobbet, massa roliga kvällsplaner och ett stundande bröllop på lördag. BUUUUUUUUUUUUUUU!

Solglasögon på kl 07.15 och pang rakt in i en lyktstolpe. Ingen som såg mig, det är viktigast ändå. Tredje koppen automatkaffe strax innan 09. Spänningshuvudvärk, en Ipren, bita ihop, sortera, en sak i taget, beta av och göra klart. Tänka sicka fina kollegor en skaffat sig och borde jag försöka mig på gröt till frukost igen? Med hallon kanske? Stämpla ut, slowmotion-strosa genom stan, köpa dinosauriehalsband och jeans som röven egentligen inte får plats i. Äta nyttig lax, googla gift i fisk och förargas över dyra hus på Hemnet. Äsch, har inte insats till ett billigt hus heller för den delen. Två mackor till efterrätt. Ok, tre.

Puss då!

MjAxMy1jNjNkNWU3NzNjYjBhMGMy

Det ekar så tomt här, så jag loggar in för att härja runt lite snabbt, men inser att orden sitter långt där inne. Jag är ovant begränsad av form i min nya tjänst, och det finns för tillfället inte så mycket rum för eget skrivande, tänkande och idéer. Det smittar av sig och jag hittar inte riktigt kreativiteten efter arbetet heller. Jag hoppas och tror att detta kommer ändras med tiden, när allt det nya sjunkit in och vi fått lite mer rutin.

Det har varit mycket livskvalité den senaste tiden. Jag har lyckats undvika stress (hyfsat i alla fall) och tagit vara på dagarna, en i taget. Jag har besökt vänner och vänner har besökt mig. Den senaste månaden har familj och fina människor avlöst varandra på madrassen i vardagsrummet. Jag älskar att ha folk på sova-över-besök, så att umgänget sträcker sig över flera dygn. Samtidigt vill jag inte behöva bädda ner nattgästerna i ett hörn av teverummet så jag längtar om möjligt mer än någonsin efter flytt, gästrum och allmänt mycket plats.

Nu blev datorn 22 och insikten om detta får mig att gäspa käkarna ur led. Jag har utvecklat någon form av mental mat-och-sovklocka. När jag blir hungrig blir jag panikhungrig och när jag blir trött blir jag paniktrött. Är det åldersrelaterat? gissningsvis. Jag är ju ändå 31 nu. Jisses.

unnamed