Åh jag vill inte bo här. Det är hemskt att säga eftersom vår lägenhet är så himla fin. Vi har lagt så mycket tid och kärlek på att göra den till vår, och jag är förälskad i varenda litet hörn vi har skapat tillsammans, men längtan efter något annat har fullständigt tagit över. Jag vill bara ut på landet. Till skogen, ängarna, grusvägarna och tystnaden. Jag behöver inte bo öde flera mil från grannarna, men det måste ändå finnas runt knuten och helst synligt från köksfönstret: naturen. Att kunna välja att åka in till centrum, eller cykla åt andra hållet och komma till hästhagar och svampskog. Slippa dela gata med efterfestfolk och coola kids med diverse illalåtande fordon (jag veeet hur gammal är jag!?!)

Men ja, jag är så trött på det, jag vill inte bo i stan längre. Jag vantrivs. Men husköp är minst ett år bort och jag förstår inte hur jag ska stå ut? Att flytta ännu en tillfällig gång när vi jobbat så hårt med att få ordning här hemma och dessutom har sjukt bra hyra känns bara idiotiskt. Det blir dyrare och mer omständligt. Dyrare går inte, eftersom vi sparar allt vi kan för att komma närmare huset. Idag surfade jag hembyn och övriga Norrland i ren panik. Där har vi råd med ett hus. I morgon. Tusan också, att jag skulle flytta ifrån och växa ur en håla det kostar noll att bo i. Ja, det är bittert idag.

S jobbar eftermiddag denna vecka och vi ser inte varandra om dagarna. Lever om varandra. Inga pengar i världen är egentligen värda att inte ha vardagen ihop, det är ju den som är livet. Egentid är skönt, men inte att leva ihop endast varannan vecka. Men just nu är det så det ser ut, och lön är ju ett måste. Arbetssituationen står dock också på förändringsschemat. Senare. Alla dessa senare någon gång. Vad hände med mitt leva i nuet? Men det är skapligt jäkla tråkigt att leva i nuet utan den jag valt att dela allt med.

Sätter punkt här. Bara en massa jäkla gnäll. Trivs fint på kontoret i alla fall, skönt att hänga med saknade vinterkollegor igen.

Annonser

Kommentarer

One Comment

Post a comment
  1. eelena86 #
    oktober 9, 2014

    Åh, jag förstår exakt vad du menar. Med allt. Livet känns som ett ekorrhjul i betong men jag är rädd för att slå mig om jag hoppar av. Har samma känslor som du, att jag längtar tillbaka till min hembygd men vet att min hembygd mentalt och själsligt inte passar mig längre. Det går inte att leva där. Jag vill ha miljön men människorna och fiskelägesmentaliteten matchar dåligt med mig och min person. Mitt och min sambos schema är direkta motsatser och jag tror inte att vi någonsin kommer leva ett måndag- till fredagsliv tillsammans. Det var inte såhär det skulle bli. Det var inte såhär mitt liv skulle se ut när jag är på väg mot de 30. Jag trivs med så mycket, har många bra relationer och har ett bra jobb som passar mig just nu men det är fritiden, livet efter jobbet som bara är i otakt. Kort sagt: jag förstår dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS