Arkiv för

Fredag och hemma från jobbet. Fasen.Tror det är tredje gången i år jag är hemma sjuk, och jag kan inte ens räkna alla gånger jag jobbat med feber och vattenmelonhuvud. Som igår, jisses vad jag mådde kasst på kontoret. Huttrade och pep under jackan, fullproppad med Alvedon. Men eftersom jag blivit smittad av samma kollegor som finns på plats tänkte jag att det liksom inte skadade att kämpa sig genom dagen. Att promenera hem kändes dessutom jobbigare än sitta kvar på stolen efter lunch. Hade knappast varit friskare idag ändå. Dessa idiotförkylningar suger. Vaknar tre gånger i timmen av andnöd och feberdrömmar. Här har man liksom räknat ner till helg och att ta med kameran ut i naturen, så orkar jag inte ens ta mig mellan soffan och vattenkokaren. Gissar att jag är pigg och mig själv igen lagom till måndag. Såklart. Thank god for Netflix dessa dagar!

Sorry för gnäll men det kommer liksom på köpet med sjukdom. Det är så handikappande. Orken är noll. Vardagen har annars varit trevlig den senaste tiden. När min lillasyster åkte hem kom sambos lillebror hit. Det är härligt med långa sova-över-besök. Förra helgen var ett enda långt mat- och mysmaraton. Förutom klassisk tacos i tv-soffan och favoritsushi blev det ett middagsbesök till Nya Via Appia (alltså deras mat är fantastisk!) och en långbrunch på Scandic City. Fint liv helt enkelt. Men som många gånger förr går det upp för mig att mitt största intresse här i livet numera är att äta, och att jag lägger alldeles för mycket pengar på att äta ute och köpa hem färdigt. Jag vet inte när eller hur det blev så. Jag har alltid älskat mat, kommer alltid älska mat, men jag saknar tiden då jag la tid i köket istället för pengar på restaurang. Dessutom är det skillnad på att älska mat och att planera livet runt att äta, vilket jag gör nu. Vad jag ska göra på lördag? – Äta världens största frukost. Ja. Seriöst. Tidigare har det varit ledigheten jag längtat efter. Soffmyset, förmiddagsfilm, gå ut genom dörren och promenera i flera timmar. Nu är det ätandet allt cirkulerar runt. Det hänger väl ihop alltsammans. Diverse sjukdomar det senaste året har tömt mig på energi, och istället för försöka balansera upp det med mer träning och bättre kost låter jag med själv bara glida med. Eller låter och låter, jag försöker både träna och tänka på vad jag stoppar i mig. Men för tillfället lever jag på värktabletter och väntar på ny remiss till specialist på sjukhuset (utredningen om min mage fortlöper) och det är svårt att motivera sig just nu. Min reumatism envisas med ett utdraget skov och jag gissar att alla dessa förkylningar hänger ihop med mitt allmänt kassa fysiska tillstånd. Jag väntar på svar och längtar efter en nystart. Det är svårt att bryta ihop och komma igen när jag fortfarande svävar i ovisshet, smärtstillande lugnar ju endast för stunden. Det är ibland (ofta) enklare att bara bryta ihop och stanna där. Gömma sig under täcket med en godispåse. Den där klassiska falska trösten har fått grepp om mig.

Över till något roligare: VI HAR BLIVIT MED KATT! I tisdags for vi ut i värmländska skogen och hämtade hem ett litet lurvigt monster. Att separera honom från hans syskon, stänga in honom i en bur och lyssna på hans hjärtskärande skrik under den 3 mil långa bilfärden var något av det värsta jag varit med om. Lyckligtvis tog det inte många timmar innan han hade koll på både matplats och låda här hemma. Den första dagen var lite läskig, och han gömde sig och sina små pip längst in under badkaret. Men några dagar senare har vänstra hörnet i soffan blivit favoritplatsen. Sedan igår hoppar han upp i knät och lägger sig. När han spinner och trycker in sin lilla nos i handflatan på en smälter jag, vår fina lilla kisse. Säg hej till Frank:

Photo 2014-10-14 18 06 29 (1)

Åh jag vill inte bo här. Det är hemskt att säga eftersom vår lägenhet är så himla fin. Vi har lagt så mycket tid och kärlek på att göra den till vår, och jag är förälskad i varenda litet hörn vi har skapat tillsammans, men längtan efter något annat har fullständigt tagit över. Jag vill bara ut på landet. Till skogen, ängarna, grusvägarna och tystnaden. Jag behöver inte bo öde flera mil från grannarna, men det måste ändå finnas runt knuten och helst synligt från köksfönstret: naturen. Att kunna välja att åka in till centrum, eller cykla åt andra hållet och komma till hästhagar och svampskog. Slippa dela gata med efterfestfolk och coola kids med diverse illalåtande fordon (jag veeet hur gammal är jag!?!)

Men ja, jag är så trött på det, jag vill inte bo i stan längre. Jag vantrivs. Men husköp är minst ett år bort och jag förstår inte hur jag ska stå ut? Att flytta ännu en tillfällig gång när vi jobbat så hårt med att få ordning här hemma och dessutom har sjukt bra hyra känns bara idiotiskt. Det blir dyrare och mer omständligt. Dyrare går inte, eftersom vi sparar allt vi kan för att komma närmare huset. Idag surfade jag hembyn och övriga Norrland i ren panik. Där har vi råd med ett hus. I morgon. Tusan också, att jag skulle flytta ifrån och växa ur en håla det kostar noll att bo i. Ja, det är bittert idag.

S jobbar eftermiddag denna vecka och vi ser inte varandra om dagarna. Lever om varandra. Inga pengar i världen är egentligen värda att inte ha vardagen ihop, det är ju den som är livet. Egentid är skönt, men inte att leva ihop endast varannan vecka. Men just nu är det så det ser ut, och lön är ju ett måste. Arbetssituationen står dock också på förändringsschemat. Senare. Alla dessa senare någon gång. Vad hände med mitt leva i nuet? Men det är skapligt jäkla tråkigt att leva i nuet utan den jag valt att dela allt med.

Sätter punkt här. Bara en massa jäkla gnäll. Trivs fint på kontoret i alla fall, skönt att hänga med saknade vinterkollegor igen.

Hejsan lördag! Här sitter jag och funderar på att klä på mig sedan tre timmar tillbaka. Det är grått busväder utanför, S jobbar och nattgästerna har gett sig ut på äventyr. Igår trillade lillasyster med sambo in, och vi körde nacho- och ölkväll deluxe innan de slocknade framför teven. Skönt att hitta sin syster på en madrass på golvet när jag vaknade. Nästan som hemma, nästan.

Det har varit fem ganska hårda vardagar. Kollegor- och kontorsbyte mitt i veckan och lite stressigt både att packa ihop sig och att komma tillrätta. Pinades av två dagars migrän (gissningsvis pga strejkande hjärna som inte hann med i omväxlingstakten) och är fortfarande småhängig efter senaste förkylningen. Har annars haft en riktigt bra vecka. Träffat fina vänner, snosat bäbis, pysslat här hemma och testat att göra fransförlängning! Jag har verkligen tröttnat totalt på att sminka mig. Jag har orkat få tummen ur ett fåtal gånger senaste åren, och det blir verkligen bara jobbigare och jobbigare. Det tar en massa onödig jäkla tid och är opraktiskt. Men likt förbaskad kan jag känna mig liksom grå och tråkig osminkad. Önskar jag inte brydde mig, men vafan, en är väl mänsklig antar jag. Blev i alla fall toknöjd och är rädd för att detta snabbt blir ett beroende.

Annars har jag längtat efter Gästrikland helt galet den sista tiden. Drömt att jag flyttat hem, morgonspringer favoritrundan och hänger i skogen mest hela tiden. Att vi saknar ett hem där uppe börjar kännas på riktigt nu. Det var alldeles för länge sedan jag åkte norrut för att andas ut, lyssna på träden och vakna i ett hav av katt och syskon. Alldeles för länge sedan jag fick ladda batterierna på det där unika sättet som endast Storvik lyckas med. Jag saknar lugnet och tystnaden. Landet. Jag gillar stan men inte att bo i. Asfalten och stressen är ångestframkallande, jag vill ha mer livskvalité än såhär. Livskvalité för mig är närhet till naturen, djur och frisk luft. Det är helt sjukt hur mycket jag längtar efter det, så mycket att jag måste kväva det för att inte deppa ihop. Snart så.. så ska vi dit. Tills dess får jag göra det bästa av att bo på stan; fixa ögonfransar och promenera till sushin t.ex.

ögonfransar