Arkiv för

Hej lördag och regnet som smattrar. Klockan är snart söndag och det är både mörkt och kallt utanför. Med andra ord helt fantastiskt. Jag har sovit som ett barn den senaste veckan, riktigt njutit av öppet sovrumsfönster och täcket uppdraget till hakan. Jag sitter här och knappar till ljudet av tystnaden från gatan nedanför. Det är för sent för festfolket att gå mot stan och för tidigt för dem att krypa hem. Sambo har redan hoppat i säng och soffan är bara min. 

Dagen har varit fin. En bra mix av nytta och nada. Promenad, tvätt och disk varvat med massa kaffe, serier och soffsittande. Har rensat i kryddhyllan också. Kastat ut hängiga sommarörter och planterat nytt. Denna gång testar jag grapefrukt, det återstår att se vad de tycker om mörkret och kommande vintern. 

Annars börjar jag känna av bristen på semester nu. Jag har trillat in i någon sorts permanent trötthet och jag misstänker att det är en längre ledighet som saknas. Vanlig helg blir liksom för kort. Jag hinner andas men inte ladda batterierna ordentligt. I oktober och november ska jag i alla fall jobba kortare dagar, och jag hoppas att det kan höja energin lite inför vintern. Nästa sommar har jag lovat mig riktig semester igen. Ledighet som inte ska utnyttjas till att frilansa, starta företag, bygga webbutik eller passa på att läsa någon världsviktig kurs. S e m e s t e r. Bara en påminnelse till mig själv att jag behöver det. 

Jag har inte så mycket mer att bjuda på. Jag hoppas hinna ta mig ut och fota lite i morgon så jag kan bjussa på lite värmländsk sensommar.

God natt och sånt. 

Processed with VSCOcam with t1 preset

Det blev inget jättemuntert inlägg förut. Väger upp med ett trevligare: jag har fått hem min nya kamera! I helgen är sambo upptagen med jobb och jag ska ge mig ut i värmländska skogen på invigning! Matsäck, fågelkvitter, vackra vyer osv. Bara jag och min kamera. Mmm.  

Som vanligt växer motivationen med dagarna. På måndagar vill jag ingenting, inte ens kliva upp ur sängen. Allt blir automatiskt ganska tråkigt då. Det är tungt på jobbet, snålt på energikontot, svårt att få tummen ur gällande ungefär.. allt. På tisdagen är fötterna plötsligt lite lättare, energin på väg tillbaka och livet allmänt ok. Sedan kommer denna dag, onsdag. Då har jag tagit mig runt hörnet och söndagsångesten syns inte ens i backspegeln. Jobbet är inte svårt – det är utmanande. Ärenden på kö är inte stressigt – det är kul med mycket att göra. Tiden går fort då. Det är skönt att känna sig viktig.. behövd.. osv. Promenaden hem är roligare och middagen godare. Teven är bättre och livslusten tillbaka. 

Det är konstigt det där, att något påhittat som veckodagar kan ha sådant stort inflytande över min inställning till livet. Jag försöker verkligen jobba på det här med söndagsångest och måndagssvackor, men de håller ett järngrepp om mig. Jag kan inte minnas att jag varit såhär tidigare. Kanske har det att göra med att livet liksom.. kommer ikapp. Med åren inser jag vad som är viktigt, och inte tusan är det karriär eller pengar. 40 timmars arbetsvecka känns som ett sådant slöseri med livet. Det blir så lite tid och energi över till sånt som är viktigare. Speciellt med tanke på alla arbetslösa. De vill jobba. Många andra vill jobba mindre. Borde det inte gå jämnt upp? Så slipper vi både arbetslöshet och utbrändhet? (Yes, rösta på Janet – hon har lösningen på landet Sveriges alla problem.)

Tänk om det vore så enkelt. Tänk om något vore enkelt. Jorden är verkligen en katastrofplats just nu. Det är så overkligt mycket hemskheter och orättvisor att jag nästan skäms när jag muttrar över min världsliga situation. Det är en lyx verkligen. Att vara privilegierad svensk och ha söndagsångest. En stor del av världens befolkning lever i permanent dödsångest. Eller livsångest. Det är svårt att ta in den verkligheten, all girighet och egoism som styr världen. Att vi väljer att döda både varandra och planeten. För vad? 

fakta (varning för sorgligt)  

deers

Regnet öser ner och jag har ingen lust alls att jobba i morgon. Jag sitter här och dricker te bortom permanenta kissnödighetens gränser. Te är bäst. Te och den första höstkylan som slingrar sig in genom balkongdörren på glänt. Men helgen är för kort och veckan för lång. Varje gång. Är ju knappast ensam i den båten, men inte tusan känns måndagen lättare för det. Denna söndagsångest alltså. Lite vin igår, lite för lång sovmorgon i morse, ett paket citronmuffins till middag. Jag är dålig på söndagar. Försöker förtränga vardagen runt hörnet genom att rita lite trevligare saker än måndagar. Renar och gammalt kol till exempel. Nej, nu är det dags för påfyllning igen. 

Hej, jag har vaknat nu. Precis som många gånger förr blev sommarvärmen för mycket, och jag gick i några veckors ide. Detta års rekordtemperatur har inte varit att leka med för ett solkänsligt kallblod som mig, och jag har minst sagt lidit. Det är inte bara att jag inte trivs i 30 grader, jag blir liksom helt förstörd. Har noll energi, ständig huvudvärk, blir deppig, trött och tappar gnistan. Jag antar att det kan liknas vid en höstdepression? Jag är inte gjord för den sortens värme helt enkelt. Dessutom gillar jag mörker, och får lite lätt panik av dagsljus 24/7. Vanligtvis är Sverige alltså ett perfekt land för mig. Fyra årstider, mycket kyla och en generellt sett regniga somrar (jag älskar regn). Men 2014 har ju minst sagt varit ett undantag. I morse när kylan och regnsmattret trängde in under paraplykanten andades jag för första gången på två månader. Det luktar höst, och det får mig att vakna till liv igen. Ä n t l i g e n.

Vad händer annars? Tre månader gjorda på sommarvikariatet. Helt galet, hur hände det? Och 1 okt är det tillbaka till Branäs som gäller. Jag går hem från sommarjobbet ena dagen, och tillbaka till vinterkontoret dagen därpå. Jag är väldigt tacksam för att vara månadsanställd till våren 2015.  Att jag får den tryggheten men ändå omväxlingen. Att säsongsjobba kan ju vara jäkligt kämpigt då det förutsätter att man lyckas kombinera arbetet med ett ytterligare jobb andra halvan av året. Jag har lyckas hyfsat bra de senaste fyra åren, men allra bäst i år. Jag älskar verkligen mitt jobb just nu, men längtar ändå sjukt mycket till oktober då jag åter igen får arbeta med mina vänner. Det är ganska svårslaget.

Och sedan då? Ja.. planen är att tacka Värmland för allt (hur ska jag någonsin kunna det?) Och flytta söderut till nästa sommar. Efter tio år är Karlstad mitt enda riktiga hem, och det är blandade känslor inför att lämna staden för gott. Men samtidigt längtar jag.. vi.. efter nytt. Eller rättare sagt gammalt. Vi längtar efter ett hem som aldrig mer ska flyttas ifrån. Det där hemmet. Huset. Drömhuset. På landet med trädgård och grusväg till postlådan. Det är dit vi vill, och dit ska vi. Så planen är en himla massa jobb (och lite kul såklart) för oss båda i ett år till, sedan får vi se var vi hamnar. Det är ju inte bara hus som ska fixas, det är ju jobb också. Ett till mig och ett till han. Mycket att styra upp. Nytt, nytt och nytt. Förutom vi då, vi börjar bli gamla tillsammans. Det är fantastiskt.

Jag har köpt en ny kamera. Förverkligade drömmen med en alldeles egen Nikon. Tänker ta med den på milslånga promenader och föreviga Värmland det här året. Suga åt mig allt jag kan av detta fantastiska landskap och hem. Jag ser verkligen fram emot det, både att vandra och att fota. Och att leta hus.

Jag vet inte om det hänt så mycket mer. Det blir liksom jobb och TV mest.  Jag har varit upp till Storvik en sväng, vi har haft jättebra semesterhelger och jag har sett Lars Winnerbäck ❤ Jag har förresten varit på festival också.. när skrev jag senast egentligen?

Vi hörs igen. Denna gång dröjer det inte fem veckor, jag lovar.

390456_10152095543915654_1456612559_n