Första maj och jag är inte på stan och tycker till. Istället tycker jag massa här hemma vid datorn, och använder översvämmad jobbmejl som ursäkt till innesittande. Det svåraste med att styra över sig egen arbetstid är ju att just arbeta på en viss tid. Det är svårt åt båda hållen det där, dels motivationen att arbeta när man inte måste, dels att vara ledig vissa specifika dagar när man egentligen kan vara ledig när man vill. Men det håller ju inte att göra precis som man känner för, typ vara ledig när det är sol och jobba när solen försvinner. Låter himla fint, men njee.. inte jättemotiverande eller någon mirakelmedicin för rutiner och effektivitet. Så jag försöker bortse från väder, happenings, jobbsug osv och helt enkelt jobba när det är vardag och (för mig) normal arbetstid. Och sedan vara ledig på helgen och återuppta jobb som inte är klart på måndagen igen. Lättare sagt en gjort, men en bra grundregel i alla fall.

Annars så är första maj ett ypperligt tillfälle att påminna mig själv om att det är en FA-skattesedel jag har. Det är en månad sedan nu, som jag stämplade ut från kontoret, fyllde 30 och kickade igång min illustrationsverkstad. Det är fantastiskt roligt och det hade aldrig blivit lika bra om jag samtidigt hade försökt jobba i april. Men idag är det maj, och lika gärna som jag vill fortsätta utveckla mitt lilla företag lika gärna vill och behöver jag ha en arbetsplats att gå till. Kollegor. Kalkbeklädd kaffemaskin och glömd matlåda. Så är det bara. Jag har sökt två jobb vars ansökningstid går ut denna vecka. Två jobb må låta himla lite för er som sökt hundra, men jag har jobbat så jäkla mycket och på så många ställen i mitt liv. Jag har varit där så många gånger redan: där ett jobb alltid är ett jobb. Där jobbet inte är vad jag vill men funkar tillsvidare. Och där jobbet är ett ställe jag knappt ens trivs på men man ska ju vara glad för att man haaar ett jobb. Ja, vi har hört det tusen gånger. Verklighetens röst. Men jag har verkligen varit allt annat än okräsen. Alltid testat, provat och gett mitt bästa på alla arbetsplatser jag haft. Och kanske kommer jag tvingas tillbaka dit, kanske står jag snart där igen, i det där hörnet där den enda väg som erbjuds är en jag egentligen inte lockas av, men i brist på alternativ ändå måste börja knata på. Ja, jag är medveten om det. För det pågår ett krig där ute.

Men just nu känner jag ändå hopp om att drömkontoret finns och att jag inte helt omöjligt hittar fram till dörren. Så låt mig leva lite till på det hoppet. Det ligger en jäkla massa jobb och passion i de två ansökningarna jag skickat, och jag laddar batterierna för att kunna lägga detsamma på en tredje. Att sprida ut denna tid och energi på att söka tjugo arbeten jag inte brinner för skulle fälla mig som en bowlingkägla just nu. Så istället satsar jag 102 % på det jag vill mest. Så hoppas vi för allt i världen att det räcker.

 

Annonser

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS