Arkiv för

Grym dag. Först och främst är det fredag, vilket alltid betyder något bra, men dessutom har solen strålat hela dagen. Jag slog två flugor i en smäll och tog träningsskorna till tryckeriet idag. Fräknar och jobb i ett. Så ett besök på kontoret, en shoppingrunda och lite sötsaker med kollegan, och vips var det dags för dusch och fredagsfix. Jag ska minsann bort till Hagas bästa restaurang ikväll – inte alls dumt. Trevlig helg!

lana

ett av veckans alster

Jaha, 30 år och vilse igen. Begreppet jobb saknar knappast nyanser år 2014. Förra veckan stämplade jag ut från min säsongsanställning och denna vecka har jag ingenstans att stämpla in. Arbetsförmedlingen har jag inte varit på. Jag har ju nämligen skaffat mig en F-skattesedel och öppnat upp en webbutik, och för fjärde dagen i rad sitter jag och filar på diverse specialbeställningar. Och det är så himla kul att få jobba med det jag tycker är allra roligast, och för första gången.. någonsin?.. ha tid. Men jag vill inte ha all tid i världen, jag vill ju ha rutiner och kollegor. Att få förfrågningar och betalt för min fantasi är overkligt fantastiskt, men att vara egenföretagare har aldrig varit min ambition. Jag har faktiskt varit orolig för det, att behöva fixa jobben själv. Jag får kassa rutiner och saknar arbetskamrater. Jag är ingen ensamjobbare, och dessutom blir jag rädd för att kväva kreativiteten med ekonomiska krav. Tänk om skapandet blir framtvingat och ångestladdat, en krävande kamp för att betala räkningarna? Nej jag vill inte det. Jag vill inte ha den här osäkerheten. Jag vill ha en arbetsplats att trivas och utvecklas på, en mer eller mindre kreativ sådan, men där det finns rum för tankar och idéer. En plats som utvecklar mig, och en plats jag får vara med att utveckla. Skapandet kommer jag alltid ha, på jobbet eller efteråt, det jag först och främst söker nu är jobbet att skratta på och anstränga mig för.

Trettio känns som en bra anledning att sluta säsonga och flänga runt. Så jag tänkte försöka mig på det nu. Jag har ju liksom gjort allt jag ville göra med mina ungdomsår, och mer därtill. Herregud vilken resa de senaste 10 åren har varit. Det började med flytten till ett okänt Karlstad och sedan har det bara rullat på. Jag har pluggat och jobbat skitmycket. Slitit som fan och plockat på mig både erfarenheter och utbildning. Hunnit göra fel, göra om och göra rätt flera gånger om, och samlat sjukt mycket glädje och minnen längs vägen. Älskat, blivit älskad, byggt hem med någon och byggt isär både hemmet och oss. Testat olika yrken i olika branscher, jobbat utomlands, rest, vågat vara spontan och naiv. Kastat mig ut och kämpat. Varit dum och ångrat mig, och är otroligt tacksam för det också. Bytt både land och landskap flera gånger om för att slutligen landa där jag började, i Karlstad. Och här är jag nu, i hemmet jag byggt med han jag vill fortsätta bygga ihop med. Bygga hus, familj, drömmar och resten av livet. Vilken jäkla resa det varit – och då har det roligaste inte ens börjat.

Jag tänkte försöka börja i den mest logiska änden i alla fall: ett stabilt arbete. (Finns sådana fortfarande?) Missförstå mig rätt, jag har inga som helst problem med varierande arbetsuppgifter, rörliga titlar eller att resa i jobbet (ett körkort har jag också btw). Och kanske kommer jag aldrig bli typen som arbetar på samma ställe två OS i rad. Men just nu längtar jag så efter ett kontor som inte byter plats två gånger om året, dit jag kan ta en så kallad odödlig växt och sakta se den avlida. Jag tycker inte att ett jobb att trivas på är ett galet krav här i livet? Å andra sidan är väl varken livet eller människorna som lever det riktigt kloka ibland. Så vi får se helt enkelt. Jag har i alla fall en rejäl hög med hopp här intill mig, så det är bara att börja gräva!

 

 

Dessa dagar som springer och är så svåra att hinna ifatt. Jag har fyllt 30 och det känns fantastiskt på alla sätt utom ett: tiden. Den skojar med mig, gömmer sig och försvinner. Och jag inser mer och mer vad pappa menar med efter 25 går det alldeles för fort. Jag känner mig plötsligt mer medveten om min egen dödlighet, och kan liksom ta på dagarnas början och slut. Jag kommer ihåg när min egen mamma fyllde 30 och att kunna plocka fram det ur minnet gör tiden lite skrämmande. Far- och morföräldrar har alltid varit gamla för mig. När jag höll min nyfödde lillebror för första gången var de redan gamla, sådär som en mormor och morfar är. I år fyller min lillebror 20 och vad gör det med de som var de gamla redan då? Verkligheten kommer lättare ifatt vid dessa milstolpar i livet. Och samtidigt skapas nya liv att lära känna. Mina bästa vänner väntar barn och för de barnen är det ju precis som för oss, att våra föräldrar blir den äldre generationen och vi plötsligt det där mellanskiktet. Det är ju så det fungerar, vi föds och vi dör, det är det mest naturliga som finns. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att livet skulle hålla denna hastighet. När jag fyllde 20 var jag odödlig och tidlös, vid 30 känner jag plötsligt takten som dagarna rinner i. Vemodigt men vackert på samma gång. Att vara medveten om någon sorts slut får mig att stanna upp och ta vara på stunden på ett helt annat sätt än tidigare.