Det har hänt några gånger senaste åren att jag efter vinglas nummer två övergår till vatten. Det har hänt några gånger här hemma och det har hänt några gånger borta. Jag uppskattar inte fylla som förr och jag uppskattar verkligen inte fulla människor som förr. Minst av allt uppskattar jag bakfyllan, som växt sig olidlig med åren. Jag festade galet mycket från åldern 14 till 28 (14 år!!!) så det är verkligen skönt att liksom inte vara sugen längre. Att faktiskt vilja säga tack men nej tack när någon tjatar (ja, vuxna människor tjatar också).

I förrgår var jag på säsongsavslutning med jobbet. Sån där stor fest. Sova borta i våningssäng-fest. Och det var verkligen skitkul! Jag, som känner min klena festkropp utan och innan, var noga som tusan med både mat och vatten. Laddade med massa vätska, stadig lunch och middag, höll mig borta från min akilleshäl rödvin och räknade vitvinsglasen. Detta varvat med vatten, vatten och ännu mer vatten. Hade till och med ett glas vatten med mig hem från baren. En fantastiskt kväll, med lagom alkoholnivå, ingen jättefylla, noll ångest och massa skratt. Och hur vaknade jag?

Kl 06-isch av kallsvett, migränliknande huvudvärk och behovet av att vända ut och in på magsäcken. Det gjorde jag, två gånger. Satt sedan och skakade av frossa vid frukosten, och lyckades med tvång tugga i mig en halva macka på 30 min. Bilresan hem (17 mil) var en mardröm och lagom till vi nådde Karlstad hade baksmällan letat sig ut i fingerspetsarna i form av en förkylning, nackspärr och blå ringar runt ögonen. Det här var alltså igår, och idag är jag fortfarande mer död än levande. Känner mig förgiftad. Benen skakar och det bor eld i magen. Okej om det  bara var just den här gången, men det är varje gång nu för tiden, det slår aldrig fel. Jag kan planera mat, vätskeersättning och alkoholintag i all oändlighet men det gör ingen skillnad: blir jag full så blir jag bakfullast i världen – inga undantag. Längre. För det fanns ju en tid (14 år lång tid) när jag faktiskt kunde planera någon sorts sunt drickande, eller inte planera alls, men ändå komma undan hyfsat levande.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här. Jag är väl mest bara fascinerad och matt på samma gång. För även om jag är allmänt trött på fylla och fest och oftast helst låter bli, så finns det ju undantag. Ibland fyller någon 30, ibland träffas gänget som inte varit samlade på flera år och herregud.. ibland dyker den där sommardagen upp när man bara vill sätta sig på en uteservering och dricka favoritöl utan anledning eller livet som insats. Men det pallar min kropp tydligen inte längre. Nåja, nu ska jag sluta vara bitter över strålande sol ute och lust att bara krypa ner under täcket igen. Bryta ihop och komma igen. Har mycket hopp om den här våren, inte just idag bara.

Annonser

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS