Arkiv för

Idag utrotade jag febern med socker. Eftersom jag jobbar helg tog jag lördag en dag för tidigt, och har knaprat punschpraliner till Illustratorpyssel hela dagen. Resultatet blev luftballonger på väg mot en mer färgglad plats än denna, för i ärlighetens namn, det är lite väl grått och trist just nu.

färgballonger

Annonser

Man ska inte ropa hej osv. Inte långt efter mitt hurraförlivet-rop blev jag sjuk. Nu är det väl iofs mer troligt att min förkylning kommer från hostande kollegor och snorigt vinterfolk i allmänhet, men det är bara så typiskt. Jag hade flow, så plötsligt stannar världen. Jag orkar inte ens ta mig och min smutsiga, varma, kliande hud in i duschen. Redan igår kändes huvudet som en välgödslad vattenmelon, men eftersom jag ändå tagit mig till jobbet tyckte jag att det var onödigt att vika sig. Jag knaprade några alvedon till lunch, och höll ut till utstämpling. Slockande i soffan när jag kom innanför dörren och inbillade mig att det var trötthet. Men så vaknade jag i morse av en feberdröm, för att möta ickeexisterande ögon i badrumsspegeln. Några amatörtrummisar i skallen på det och jag kröp ner igen. Blev väckt vid lunch för att någon var snäll och ville mata mig, men har likt förbaskad gråtit av trötthet hela dagen.

Blir hemma i morgon också och sedan är jag, tur i oturen, ledig på fredag. Det känns bra då jag är sämst i världen på att vara hemma från jobbet. Kan inte släppa arbetet alls. Fyller hjärnan med dåligt samvete och jobbiga resthögar på skrivbordet, hur mycket jag än försöker banka in i huvudet att inget blir bättre av det. Jag klarar inte av att gå hem när jag mår kasst, och går alltid tillbaka för tidigt, vilket ofta bara straffar mig själv. Men som sagt, på fredag är jag ledig, så det känns ganska okej ändå. Jorden slutar inte snurra för att jag är hemma två dagar, försöker jag säga till mig själv.

Det värsta just nu är dock att jag inte kan sova. Klockan är halv två på natten och jag är så satans trött. Vill bara blunda mig genom febern, men det bultar, bankar, blir för varmt, för snorigt osv. Tänkte plöja en film men allmäntillståndet är för dåligt för att det ska fungera. Det finns liksom inget mysigt med att krypa ner med täcket till ett romantiskt äventyr, jag blir bara irriterad då jag inte lyckas drömma mig bort från detta flåsande med öppen torr mun som min idiottäppta tvingat mig till sedan igår. Jävlar vad jag gnäller nu, men det är verkligen skittrist! Hörde ni? Skittrist!!!

Det går bra nu. Jag är alltid lika rädd för att säga det, inte för att det straffat sig tidigare, men på nå vänster är det alltid läskigt att tala högt om lyckan. Det känns farligt. Och lite fult. Kanske är det mänskligt, kanske är det svenskt, kanske är det bara jag? Självklart är det inte bara jag. Världen är nattsvart på sina allt för många ställen, och det är mer än logiskt att ifrågasätta sin lycka och hur rättvis den egentligen är. Samtidigt blir det inte mycket till liv över om man ska släppa in verkligheten totalt.. så.. ja.. tillbaka till det hanterbara.

Vardagen är fin. Balanserad liksom. Jobbet flyter på, skapandet också. Idéerna verkar aldrig sina och motivationen är lättfunnen. Bra mat känns enkelt och jag har börjat hitta tillbaka till träningen efter en liten svacka. Det går framåt för människor i min närhet, jag är omringad av mycket glädje och jag känner mig lycklig varje dag. Han snarkar tyst här intill och jag älskar honom och oss mer för var dag som går. Vi har sedan länge växt ihop på det där bra sättet som gör en starkare även när man är isär.

Är det något som spökar är det min gamla vanliga rastlöshet och äventyrslängtan. Vill se nytt, upptäcka annat, spendera dagar på hästryggen och bestiga nya höjder. Lära mig fler språk, uppleva andra kulturer och besöka platser jag läst om. Inget nytt alltså. Det är en stundtals jobbig känsla, den att aldrig kunna slappna av och vara helt tillfreds med livet trots att det är så jäkla bra. Samtidigt är längtan efter äventyret irrationell, då jag även strävar efter ett tryggt hem, vardagsrutiner och det lilla lugna livet. En livs levande paradox, det är jag det. Men det är helt enkelt något jag kommer få fortsätta jobba med. Just i detta nu ska jag krypa ner bredvid han i soffan och fortsätta njuta av att må bra och vara kär.

Idag stämplade jag ut vid 17 efter en lång och lite jobbig arbetsdag. Svinseg och skithungrig klev jag ut i regnrusk och mörker, bara för att släpa min trötta röv och träningsvärk runt älven. Tänkte först bortförklara mig med att det är dåligt att träna på skrikande mage, men svängde in på affären och fyllde på med en proteinshake vilket var precis lagom för att orka rundan innan middagslaxen.  Jag vill med detta inlägg helt enkelt ge mig en klapp på axeln, för att jag orkar när jag egentligen inte har någon lust. Det är verkligen viktigt att påminna sig om att träning inte tar energi, utan ger mer. Och i det långa loppet finns det inget som heter inte tid att träna, då du blir både mer vaken och effektiv att att röra på dig. Det kanske inte känns så för stunden, men det är alltid sant i längden. Ibland när vintermörkret och kylan tränger sig på kan jag få för mig att jag förtjänar att gå raka vägen hem till soffan. Men det är ju så jäkla dumt, för det jag förtjänar är ju ett träningspass som ger glädje, välmående och hälsa. Det försöker jag påminna mig om i dessa regn&rusk-tider då filmer och soffmat lockar som allra mest. (Vem säger förresten att det inte går att äta mat i soffan efter träningen?). Ser med spänning fram emot morgondagens skitväder!

5 tummar upp

Januari har många dagar, och de flesta av dem är jobbdagar. Mer jobb i januari har jag ju vetat om och varit inställd på, men på nå vänster känns det ändå lika tungt. Jag är inte van med långa kontorsdagar helt enkelt, vilket får tiden att rinna som sirap. Sirap någon glömt sätta tillbaka korken på. Idag, måndag, är jag i alla fall ledig efter att ha jobbat helgen. Men i morgon ringer klockan igen. En dag räcker inte för att ladda upp batterierna, när jag arbetar helg behöver jag ”helg” mitt i veckan som kompensation. Denna vinter har det varit dåligt med det. Istället har jag haft lediga strödagar, med jobbpass emellan. En dag ledigt, en dag jobb, en dag ledigt osv. Ett sämre schema helt enkelt. Och resultatet blir mindre energi rent allmänt. För att inte tala om hur omöjligt det är att spontant åka bort eller hitta på något, när den tiden aldrig finns.

Förutom dumt schema går det bra på jobbet, och jag trivs fint. Trots extremt sen vinter och oroliga skidåkningstider (fast nu jäklar, till helgen kommer vintern!) håller kollegorna gott humör och är allmänt fantastiska. Arbetskamrater gör oftast allt, och i mitt fall gör de jobbet till en plats jag tycker om att gå till och dagligen skrattar högt på. Det andra jobbet går också bra, och det är fortfarande kunderna som jagar mig istället för tvärtom. Folk blir nöjda, sprider vidare, tipsar och pratar gott. Det känns super och jag hoppas det håller i sig.

Mindre bra går framtidsplanerna. Eller, de går ju inte dåligt heller men de står verkligen helt still för min del. Jag har sökt ett enda jobb, vilket kanske inte ens blir av. Jag skjuter upp och tränger bort. En stor del av mig längtar efter både ny adress och nystart samtidigt som andra delar av mig desperat kravlar sig fast runt Karlstad och vardagen jag skapat här. Men nu har vi ju bestämt oss för att testa livet någon annan stans, och jag behöver verkligen sparka mig själv i röven. Dra i kontakter, söka tjänster som inte finns och sälja in mig till Västra Götaland. För vi har fått för oss att ett himla fint hemma väntar oss där nere. Något stabilt och långvarigt, med naturen nära och framtiden runt hörnet. Vem vill inte dit liksom?

Photo 2014-01-06 14 04 35

Tråkig vinter kräver kul hår.