Igår kröp söndagsångesten sig på. Ganska obefogat eftersom jag var ledig idag. Men jag har skjutit en del framför mig sista veckorna. Inte hunnit, inte orkat, inte haft lust. Tjafsat med en liten förkylning, haft ont i ryggen och varit allmänt opepp. Det mesta har liksom stannat upp. Och mycket riktigt, i morse segade jag kvar i sängen till efter 10. Lite snorig, lite gnällig och med inställningen att idag ska jag fasen inte göra ett skit för det är synd om mig! Fixade frukost och placerade mitt feta hår och trötta röv i TV-soffan. Tuggade knäckemackor och försökte zappa bort gnagandet på axlarna.

När jag efter en timme eller två ställde mig upp för att akutkissa (efter att ha vridit mig i kissblåsesmärtor under i stort sett hela frukosten) knastrade det på trasmattan under fötterna. När jag stod där på smulorna av uppskattningsvis en hel Wasa Sport fick jag nog. Den här förskjutna söndagsångesten skulle fan inte få behålla greppet om mig.

Slängde mig över disken och direkt på dammsugaren efter det. Sprang runt som en grinig unge, stampande i golvet och muttrade över knöliga mattor, för höga trösklar, kort sladd, för mycket skit på golvet osv osv. Surade mig sedan in i duschen och i andra kläder än sovtröja. Här började det släppa lite, men det enda jag egentligen ville göra var att hämta täcket och rymma igen. Men nej! Ner på stan, handla allt på listan. Hem och städa och fixa i ordning arbetsplatsen – äntligen!

Ungefär här insåg jag att jag själv är min enda fiende. Ångesten är ju oftast självförvållad. Jag skjuter och skjuter på saker vilket lämnar en olustkänsla över tillvaron. Ibland glömmer jag nästan helt bort den, men den finns ändå alltid där. Och den smittar. Så. jävla. onödigt.

Betalade alla räkningar. Svarade på alla mejl. Ringde samtalen jag egentligen tycker om men förvandlat till måsten, och la en timme på att bara lyfta telefonen och säga hej till folk jag tycker om.

Resultatet? Hela jäkla måndagen borta. Ångesten likaså. Här sitter jag i ett städat hem med en tom inkorg och blickar bort mot min nya arbetsplats. Dricker sista glaset rött från helgens baginbox och har det bra. Jag förväntar mig inte att ni ska klappa händerna. Kanske har ni inte ens det här skjutaupp-problemet jag har. Oavsett så har jag inte släckt en eldsvåda idag. Jag har gjort vanliga måsten och kanske är det inget att hurra för. Men ibland är det lättaste det som faktiskt är svårast. Att motivera sig en grå vardag. Att göra sakerna som egentligen inte spelar någon roll. Att orka göra sånt som bara ska göras. Vardagen.

I morgon är det kontoret som gäller igen. Tre långa arbetsdagar som avslutas med en privat jobbig fredag. Jag är så jäkla glad för att jag städat upp i måste-ryggsäcken innan jag går och sover idag.

Annonser

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS