Arkiv för

Men vad är det för fjantvecka? Den ena dåliga nyheten löser av den andra. Jag måste ha råkat trampa på en karma-skalbagge, eller så fick jag helt enkelt årets otur ihopklumpad under en och samma vecka. Himlen är i alla fall magiskt rosa och ikväll är det Bonde söker fru. Så vi kämpar på. En fin lördag väntar, och nästa vecka är det nya tag som gäller! En kan ju inte ha flyt hela tiden.

ika

Igår kröp söndagsångesten sig på. Ganska obefogat eftersom jag var ledig idag. Men jag har skjutit en del framför mig sista veckorna. Inte hunnit, inte orkat, inte haft lust. Tjafsat med en liten förkylning, haft ont i ryggen och varit allmänt opepp. Det mesta har liksom stannat upp. Och mycket riktigt, i morse segade jag kvar i sängen till efter 10. Lite snorig, lite gnällig och med inställningen att idag ska jag fasen inte göra ett skit för det är synd om mig! Fixade frukost och placerade mitt feta hår och trötta röv i TV-soffan. Tuggade knäckemackor och försökte zappa bort gnagandet på axlarna.

När jag efter en timme eller två ställde mig upp för att akutkissa (efter att ha vridit mig i kissblåsesmärtor under i stort sett hela frukosten) knastrade det på trasmattan under fötterna. När jag stod där på smulorna av uppskattningsvis en hel Wasa Sport fick jag nog. Den här förskjutna söndagsångesten skulle fan inte få behålla greppet om mig.

Slängde mig över disken och direkt på dammsugaren efter det. Sprang runt som en grinig unge, stampande i golvet och muttrade över knöliga mattor, för höga trösklar, kort sladd, för mycket skit på golvet osv osv. Surade mig sedan in i duschen och i andra kläder än sovtröja. Här började det släppa lite, men det enda jag egentligen ville göra var att hämta täcket och rymma igen. Men nej! Ner på stan, handla allt på listan. Hem och städa och fixa i ordning arbetsplatsen – äntligen!

Ungefär här insåg jag att jag själv är min enda fiende. Ångesten är ju oftast självförvållad. Jag skjuter och skjuter på saker vilket lämnar en olustkänsla över tillvaron. Ibland glömmer jag nästan helt bort den, men den finns ändå alltid där. Och den smittar. Så. jävla. onödigt.

Betalade alla räkningar. Svarade på alla mejl. Ringde samtalen jag egentligen tycker om men förvandlat till måsten, och la en timme på att bara lyfta telefonen och säga hej till folk jag tycker om.

Resultatet? Hela jäkla måndagen borta. Ångesten likaså. Här sitter jag i ett städat hem med en tom inkorg och blickar bort mot min nya arbetsplats. Dricker sista glaset rött från helgens baginbox och har det bra. Jag förväntar mig inte att ni ska klappa händerna. Kanske har ni inte ens det här skjutaupp-problemet jag har. Oavsett så har jag inte släckt en eldsvåda idag. Jag har gjort vanliga måsten och kanske är det inget att hurra för. Men ibland är det lättaste det som faktiskt är svårast. Att motivera sig en grå vardag. Att göra sakerna som egentligen inte spelar någon roll. Att orka göra sånt som bara ska göras. Vardagen.

I morgon är det kontoret som gäller igen. Tre långa arbetsdagar som avslutas med en privat jobbig fredag. Jag är så jäkla glad för att jag städat upp i måste-ryggsäcken innan jag går och sover idag.

Idag har jag ledig torsdag. Jag har inte jobbat jättemånga procent i november, kanske snittat 65-70, och det är så himla skönt! Kommer gå upp i heltid en sväng efter nyår och får nästan lite ångest. Har varit bortskämd med att hinna med annat nu mitt i veckorna. Har iofs lagt den mesta lediga tiden på hemmajobb, men ritandet ger oftast lika mycket energi som det tar. Idag har jag dock unnat mig en ultimat slappdag. Grisade kvar i sängen till efter 10, fick frukosten serverad och har hängt i soffan i mjukisar och plöjt Bron i flera timmar. Ska slöa här med kaffet en timme till, sedan ska vi ut och äta sushi och gå på grymt efterlängtad bio. Skaplig dag minsann. Och i morgon är det för fasen fredag!

jaaanet

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Åt båda hållen. Drömmen om att sälja i butik online har ju funnits där, som ett mål längre fram i tiden. Något att sträva efter. Ett väluppdaterat Instagram och min blogg räcker ju svinlångt att börja med. Men plötsligt har jag lustigt nog så jäkla många beställningar och förfrågningar, och det praktiska runt om stjäl onödig tid och energi. Att inte veta när någon mejlar, ofta bolla mejlen några gånger, behöva svara med leveransdatum, fraktkostnad osv. Betalningen blir också trixig.

Det smidigaste sättet att administrera det hela är ju en webbplats. Där det räcker med ett beställningsklick, där det betalas direkt online, där jag enkelt kan ha översikt och där jag smidigt kan anpassa lagerstatus och leveranstid. Inte minst för min egen skull. Att jag dragit mig för att köra igång beror mestadels på tidsbrist. (Har inte mest ork i världen i novembermörkret heller.) Men nu känner jag att det är lika bra att få det gjort, så att jag har de bästa förutsättningarna från start. Ikväll tog jag första spadtaget. Det är en lång bit kvar, men jag har satt en optimistisk målflagga på nyår, och hoppas alltså kunna inleda 2014 med att lansera webbshop!

shoppis

på gång

Tänk vad fort det går ibland. Från ångest att lämna mitt hemma till längtan härifrån. Jag är så redo för nya promenadmarker. Ser fram emot livet 2.0 med allt vad det innebär. Få gå vilse igen. Upptäcka nya platser. Och nya människor. Lära mig hitta i en ny stad och prova mig fram till länets bästa sushi. Ja, det är nog dags nu.

Photo 2013-07-08 16 30 21

Det är fina tider nu, och jag är så glad att jag är medveten om det. Jag kan se tillbaka på gamla bilder och minnas hur jag istället för att uppskatta livet lade energin på att längta efter annat. Den där ständiga strävan efter förändring och förbättring. Bli bättre på det ena, bäst på det andra, bli snyggare, mer vältränad, smalare, mer lagom smal, åtråvärd, rolig osv. Det var det som var livet. Och samtidigt försökte jag hela tiden bry mig mindre om såna saker. Jag försökte lägga mindre energi på utsida och prestationer, samtidigt som jag jagade dem. Livets paradox.

Jag skulle aldrig kalla mig olycklig. I det stora hela har jag mått bra och gillat läget i stort sett hela mitt liv. Men det är verkligen sant att man blir lyckligare med åren. Jag visste att de som det till mig när jag var 20 ljög. Alltså jag visste, bergssäkert. Jag trodde inte att livet tog slut vid 25, men jag visste att det som kom aldrig skulle kunna mäta sig med ungdomens paradis. När livet gick som fortast, när man var som snyggast, när man ägde världen. Alla som sa annat ljög. Eller levde i en inbillningsvärld dit de rymt för att slippa åldrandets smärta. Tänk att jag som visste allt om världen kunde ha så fel.

Med åren kommer en helt annat prioriteringsförmåga, och det är skönt. Jag hör många jubla över denna upptäckt när de skaffar barn, och delvis köper jag deras teori, men samtidigt inte alls. Jag tror det i botten handlar om mognad. En mognad som har med personlig utveckling att göra. Jag kan inte räkna gångerna jag hört ”Ah men när du skaffar barn får du heeelt andra prioriteringar”. Jag tror bildandet av familj skyndar på processen, helt plötsligt har man satt ett liv till världen som gör det hela mer uppenbart: att vardagens små ting och relationer och band människor emellan är viktigare än karriär, konsumtion och utseendehets. Att universum inte kretsar runt endast dig. Men denna insikt nås även utan barn. Med tiden. På samma sätt som att vissa skaffar barn utan att någonsin prioritera om.

Visst längtar jag och visst strävar jag. Men jag lever samtidigt i nuet. Uppskattar dagarna och att kunna vara mig själv med människor i min närhet. Får energi av andras välmående och drivs av tanken på hur mitt agerande påverkar andra. Känner ett allt mindre behov av att se ut på ett visst sätt för någon annans skulle än min egen, och har lärt mig gilla min kropp och dess skavanker. Jag ser skönhet på ett helt annat sätt än innan, och kommer knappt ihåg den där mallen för att klassas som snygg längre. Det fina i en människa lyser ju inifrån, och förstärks av någons stil och uttryckssätt. För 10 år sedan kunde jag se anonyma personer på bild och sätta skala 1 – 10. Jag är så förbaskat glad att jag tappat den förmågan. Att jag inte längre kan se om en människa är ”snygg”, utan att det istället har blivit något som växer fram. Det är en befrielse.

Idag har jag varit ledig och jobbat morgon (hehe okej.. lunch) till kväll i Illustrator. Sjukt kul men slitigt på samma gång. Det är lätt att säga att jag bara ska skapa när jag har lust. Men det är ju en jäkla massa arbete förutom själva idén. Rent tekniskt tar det några timmar att få ner en bild från huvudet. Sedan ska det ändras och putsas fyrtioelva gånger innan färgläggning och efterarbete. När jag lägger på sista filtret och trycker spara är jag så förbaskat glad och tillfreds med livet, men vägen dit kräver både motivation, tid och energi. (Ja, klart det gör.) Det jag ville komma fram till var nog att jag är helt slut. Min hjärna känns som Konrads kalasklister efter alldeles för många kisande skärmtimmar. Vilken tur att det är torsdag och jag endast jobbar kortdag i morgon. Helg, det är fina grejer det.

Photo 2013-11-14 22 30 20

ett av kvällens alster

Att hålla denna skuta flytande går sisådär. Eller ja, flyter gör den väl, men det är lite dåligt med vind i seglen. Söndagar har blivit vår dag, min och bloggens. Det beror dels på att söndagar är den dagen då jag inte behöver ta mig tid, den bara finns där ändå. Och dels på att livets funderingar har tendens att krypa upp på mina axlar denna veckodag. Det råder bra bloggförhållanden helt enkelt.

Veckorna som gått har varit fantastiskt fina. Jag har samlat på mig fler designuppdrag, framtiden känns spännande och mitt Storvik har hälsat på och påmint om hur mycket jag saknar mitt förflutna. Jag vet att vi alltid kommer vara bästa vänner, vi har ju liksom klarat allt, men ibland svider insikten att vi inte längre kommer ha en vardag ihop. Det som varit mitt hem är snart borta. Huset är tömt på alla de som varit min familj, julen är flyttad och midsommar 2013 kan ha varit den sista gången vi samlades på stället där minnena bor. Jag vet ju att livet har sin gång, och att saker förändras, men att bli utan adress där jag växt upp. Att aldrig mer kunna åka hem. Det är sorgligt, på så många sätt. 

Och här sitter jag 30 mil bort i staden jag gjort till min. Tänk om jag hade vetat för 10 år sedan hur hemma jag skulle bli här. Hur rätt Värmland skulle kännas, på alla sätt. Tills en ruskig höstdag i november, då jag inser att det inte finns någon mening med att hålla sig hyfsat nära familjen i Gästrikland när familjen och hemmet inte längre finns kvar. Med en sambo som också befinner sig 30 mil åt fel håll, och saknar både rötter och vänner här. Han däremot, har en familj där nere. Som ju kommit att bli även min familj. Och det känns plötsligt viktigare än det mesta, att ta vara på det. Tanken på att lämna Karlstad är svår att greppa, men kanske är det dags att släppa taget nu.

merahus

Karlagatan – min gata. Illustration 2013.