Han sover, jag gör inte. För ibland fyller pirret mig ända ner i tårna och trots övertröttheten är jag för berusad för att sova. Det härjar för mycket i bröstet helt enkelt. Och snurrar för mycket i huvudet. Jag kan sitta här och lyssna på hans andetag tills det nästan brister i hjärtat. Inte så det går sönder, utan det liksom växer sig ur sitt skal. Ibland tänker jag att det skulle räcka med mindre. Att jag skulle kunna trappa ner på känslorna några steg och ändå älska honom vansinnigt och villkorslöst. Som att man skulle kunna bestämma över det. Jag antar att det är mänskligt. Det är ju läskigt, stora känslor, seriösa planer och den där magkänslan man är så rädd om. Rädd för. Tänk om det en dag inte känns som det alltid skulle kännas. Men samtidigt som det skrämmer mig så har jag aldrig känt mig så hemma, eller logisk.

Både han och jag klarade ju oss finfint utan varandra förut, så alltså borde vi klara oss finfint utan varandra även sedan, om ett sådant sedan skulle komma. Det låter kanske som att jag föreställer mig det värsta, men det är egentligen inte vad det handlar om. Jag har varit den som lämnat med allt vad det innebar, och den situationen kan fortfarande göra ont i mig. Flera år senare spökar det fortfarande i mig att det kunde varit så mycket lättare bara vi hade hållit varandra uppdaterade hela vägen. Vågat dela med oss av känslor och tankar istället för att trycka undan och försöker styra och ta beslut på egen hand.

Det är skönt att kunna tänka sig in i situationen man minst av allt vill hamna i och känna sig oegoistisk. Veta att jag alltid kommer vilja hans bästa, även om det skulle exkludera mig och göra ont som fan. Och våga lita på att han känner likadant. Veta att vi kommer vara ärliga mot varandra genom både vått och torrt under den tid som är vår. För att vi är värda att satsa på. Och att man måste just det, satsa lite, kämpa lite, och inte bara ta kärleken för givet för att man älskar varandra. Med det utrett är det liksom inte så mycket att oroa sig över.  Jag är så glad över det som varit, det andra fått oss att känna och de som gjort oss lyckliga (och ledsna) innan tiden och livet var rätt för oss. Vår tid är nu. Och med lite skicklighet kan vi nog segla det här skeppet tills det är dags att gå i land. Det skulle vara nåt det.

Annonser

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS