Jag har varit lite avvaktande här. Man ska inte ropa hej osv. men nu börjar saker lösa sig helt fantastiskt bra. Den bästa jag vet har fått nytt jobb, i städernas stad Karlstad. Så vi flyttar hem redan i morgon. Förutom att vara gladast i världen för hans skull är jag så äckligt nöjd över att få komma hem. Jag har två helt obeskrivliga klippor här, det finns inga ord för vänner som dem eller hur mycket jag alltid saknar dem. Men faktum är att jag inte har så mycket mer. Hela familjen är utspridd, till och med mamma har arbetat sig över dalgränsen. Mitt hemma är Karlstad. Och efter nio år som värmlänning ska jag alltså spendera min första riktiga sommar där. Med den jag älskar. Min syster med sambo stannar också kvar. Och Annas kaffebalkong har sällan varit så efterlängtad. Livet är med andra ord förjävla fint just nu. Men jag har blivit så jobbigt jäkla skrockfull på nå vänster. Jag är skraj för att skylta med att jag är lycklig. Till och med när jag bara bollar det med mig själv så känner jag det. Bara tanken gör mig rädd. Rädd för att något ska gå åt helvete. Typ ha! trodde du ja! Jag förstår inte vad detta kommer ifrån?! Det är en sak att inte ta saker för givet, men detta är något annat. Grymt störande att inte kunna njuta av bra känslor, utan att behöva hantera oron som kommer med dem. Ett helt nytt fenomen som liksom växt i mig den senaste tiden. Mycket ska man vara med om tydligen. Någon som känner igen sig?

aI8OKMF9

Annonser

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS