Arkiv för

+ high-res version

tack

Annonser

Så var en riktigt slapp och lat lördag slut och jag har krupit ner under täcket och upp mot min provisoriska kuddfotölj. Googlar chokladtårtor (hey jag fyller år nästa vecka) och saknar hans frenetiska knappande från vardagsrummet. Han är borta, eller ja.. hemma, över helgen.

Vi har det bra ihop jag och han. Anledningen till att jag inte direkt skriver något om vårt förhållande är nog dels för att jag känner mig naken. Att blotta känslorna för han och oss är lite som att ställa dörren till självaste själen på vid gavel. Jag har tidigare i livet aldrig haft svårt för att vara privat i mitt skrivande (det vet ni som hängt med ett tag) men kanske har det att göra med att jag helt enkelt aldrig varit här förut.

Men det sagt vill jag inte på något sätt förminska varken någon eller något jag upplevt tidigare. Jag har känt kärlek och jag har älskat. Jag har svävat runt toppar bland molnen och gråtit floder i dalarna. Jag har varit kär i någon förut. Men aldrig tidigare varit kär i ett oss. I vi:et. Jag är så förälskad i det som är han och jag. Och i mig själv för hur han får mig att känna och må. Som att vi är finast i världen och att framtiden är vår.

Och jag trivs så med även den vardagligaste av vardagar. När vi tjatar ut varandra med vad ska vi äta idag och osynkade dygnsrytmer. Bortglömd tvätt och köpte du mjölk? Vill du ha mer kaffe? Ja, svarar jag, tittar upp på honom och känner benen försvinna under mig. De där ögonen kan få mig att ifrågasätta både fysikens lagar och livets vetenskapliga ramar. För det jag ser i honom är magi. Om ordet älska räcker ens halvvägs så älskar jag honom till slutet av universum och tillbaka.

Vi tar god natt på det tycker jag. Innan midnatten och saknaden vänder ut och in på mig helt och hållet. Sov gott!

Idag vill jag säga tack till er. Vilka fantastiska läsare ni är! Den här veckan har ni delat, gillat, kommenterat och tom skickat mejl. Det gör mig varm i själen. Till att börja med är det självklart jättekul att få positiv respons, men minst lika roligt är det att få ett namn och ett språk på er. Dessutom gör det mig lycklig när fina människor med sunda åsikter ger sig till känna. Det är skönt att veta att ni finns, det ger hopp om världen. Och det peppar mig att fortsätta.

Jag har tidigare i livet haft ganska svårt för att engagera mig i mindre trevliga saker som ligger mig varmt om hjärtat. Jag balanserat direkt så farligt nära kanten till den genomledsna avgrunden. Ni vet när man bryr sig så mycket om något att man inte klarar av att ta in eländet eftersom det bara gör en deprimerad? Jag har blundat rätt hårt för mycket för att, ja, för att jag inte orkar gå runt och vara skitledsen över allt som är fel och orättvist här i världen. När jag försökt mig på att driva frågor jag känner är viktiga, skänka pengar, engagera mig i hjälporganisationer, läsa på om djurhållning, transporter, miljön osv osv så har jag börjat gråta och känt mig otillräcklig. Känt att jag ändå inte gör någon skillnad, att jag ändå inte kan hjälpa alla, att det ändå går åt skogen med alltihopa och på köpet ska jag vara ledsen och se världen i svart? Nej jag orkar inte!!! Så därför jag har blundat bäst jag kan och fokuserat på glada ämnen istället.

Men med åren har tryggheten i mig själv växt. Hjärtat är starkare och hjärnan mer välsorterad (nåja, vi kan diskutera det vidare en annan gång). Helt plötsligt inser jag att jag inte alls varit lyckligt ovetande. Det har alltid legat där bakom och skavt, viljan att göra mer och att hjälpa. Men för att kunna det måste man ha sig själv, och det tog ganska lång tid för mig att bli vuxen och hitta mig själv. Men nu är jag här och då faller det sig naturligt att jag börjar engagera mig. Och istället för att trilla ner totalt i hur orättvis världen är försöker jag fokusera på den sköna känslan att bry sig. Jag menar, hur mycket hjälp är jag om jag ligger hemma och gråter över livets alla hemskheter? Jag gör ju mycket större nytta när jag är glad och mår bra, vilket jag gör av vänner, festligheter, träning, vardagens små ting osv. Jag måste vårda mig själv så att jag mår bra och har den energi som behövs för att förhoppningsvis göra lite skillnad.

Man måste även komma ihåg att ingen kan göra allt. Vissa gör skitmycket och jag är så imponerad av dem. Men alla kan inte det och man måste utgå från sig själv. Kan man lägga skramlet i fickan i en bössa på stan någon gång ibland så ska man vara nöjd med det. Köper man kött från lokala bönder och cyklar till jobbet ska man känna sig stolt över det. Orkar man ta en diskussion när någon uttrycker sig främlingsfientligt eller kränkande så är man grym. Många bäckar små och man måste alltid börja någonstans. Ibland snubblar jag över tråkiga uttalanden som: ”Men varför källsorterar du, du som tar bilen överallt?” ”Varför köper du ekologisk mat, du som handlar på HM som har slavarbetare?”. Jag förstår inte alls det tänket och tycker det är jäkligt onödigt. Och dumt! Kan man göra något ska man självklart göra det och må bra av detta. Det är klart det är bättre att köra mycket bil och källsortera än att köra lika mycket bil och låta bli.

Ni är ju annars allmänt skitkassa på att kommentera, vilket egentligen inte gör någonting. Jag ser ju att ni finns och vänder man på det hela kommenterar jag i snitt aldrig de bloggar jag läser. Dock fick jag mig en tankeställare nu när ni gjorde mig så glad, och jag ska nog faktiskt passa på att skriva några peppande ord tillbaka.

Det är så mycket som snurrar i hjärnan. Så mycket ilska och så mycket ledset.  Jag vill skriva något om hur ofattbart idiotiskt och skrämmande det är att så många tycker att en full tjej får skylla sig själv om hon blir våldtagen. Hur jävla fucked up vårt samhälle är när inte en person, utan miljoner, anser att kvinnor ska undvika vissa platser, kläder och situationer för att minska risken att bli våldtagna. HALLÅ!? Om en tjej så går ensam, full och naken hem mitt i natten så gör det ingen skillnad! (Jag skulle inte rekommendera någon, oavsett kön, att gå hem ensam, full och naken mitt i natten.) Men snälla mänskligheten! Varken fylla, ensamhet eller nakenhet säger någonting om att vilja ha sex! Ingenting! Det finns inget skylla sig själv. Inget skulle inte haft det på sig, skulle druckit mindre, skulle inte ha varit ensam osv. MAN VÅLDTAR INTE! DET ÄR FEL! PUNKT!

Och så vill jag skriva något om så många rubriker som cirkulerat den senaste tiden. Jakten på papperslösa (vad är det som händer!?). Sjuksköterskornas kamp (heja er!). De idiotiska förslagen om betyg i ännu lägre åldrar. HALLÅ!? Barn som presterar och mår dåligt, som är pressade och sover allt sämre. Hur kan någon vettigt funtad människa tro att betygsättning är lösningen? Att jämförelser, siffror och bokstäver på ett papper ska ge bättre studieresultat? Elever behöver resurser! Lärare som har tid att se dem, som hinner hitta deras starka sidor och lyfta fram just dessa. Som hjälper dem att utvecklas och hitta deras grej. De behöver lärare och en skola som ser personer, inte siffror. Som lyfter styrkor, inte identifierar svagheter. De  behöver lärare och en skola som ger självförtroende och på så sätt förutsättningar för att klara de ämnen man är lite svagare i. Det sista eleverna behöver är fler mallar att stoppas in i, mer måttstockar för hur bra eller dålig man är. Vad är vitsen med att mäta barns kunskap när det sedan inte finns resurser eller tid till att jobba med resultaten från mätningen? VAR FINNS LOGIKEN?

Ja. Jag är arg. Och så himla ledsen. Jag förstår inte vad det är som händer. Var är människosynen? Hur ser vi på varandra egentligen? Och när blev vi så besatta av siffror, betyg och resultat att vi tappade bort människorna? Vi måste byta fokus, NU!

Bloggat i 200 på ren ilska och frustration. Så ber om ursäkt för språkliga brister, alla versaler och obefintlig eftertänksamhet. Från hjärtat helt enkelt. 

Vilket jävla skitväder! (Också känt som hejsan hej, jag är svensk.) Jag räknar inte med att det ska vara vår i mars, men snöstorm och flygande is som äter upp öronen är jag så satans trött på. Lite sol hade i alla fall värmt upp hjärtat, men nej, ett massivt grått täckte har lagt sig över Karlstad. Det är kallt och deprimerande, och hela jag huttrar av att bara titta ut på det. Så, nu får det vara färdiggnällt.

Idag har jag långlunchat med kollegorna, två riktiga pärlor. Skvallrat av mig, lite flams, lite allvar. Åt god mat, förflyttade oss över torget och drack ett ännu godare glas rött. Himla trevligt.

Nu har jag kommit hem och ur de torktumlade stuprörsjeansen. Varför tumlar jag alltid redan svintighta stretchjeans!? Det finns ingen logik i det. Bara smärta. Ovanför knäna börjar seriöst ett träningspass. Först slita sig förbi vecken under skinkorna, där de alltid sugs in och fast. Och efter mycket kämpande få upp dragkedjan bara för att upptäcka att byxgrenen är för kort och röven för lång. Här brukar jag med pekfingrarna ta tag i skärpflärparna där bak, och köra igång knäböj med putande rumpa för att liksom sträcka ut dem och förhoppningsvis komma i alla fall över stjärtstrecket. Men man får hålla på ett tag, och idag var jag stressad och hann därmed inte stå i hallen och vika mig dubbel särskilt länge. Det fick bli rejäla granny panties och en lång tröja istället. Förstår ni känslan av att åla sig ur jeansen och ner i mjukisar och soffan?

Ja, här sitter jag nu. Ska köra igång en renovering av mitt CV och söka ett jobb, men tänkte bara säga hej först. Det blev ett långt hej. Vi kör ett kortare hejdå för att jämna ut det lite. Hejdå!

ruta

ruta3

ruta2

dagens jag, dagens jag och dagens solsubstitut

Sådärja, ny vecka nya tag! Jag började dagen med havregrynsgröt och fortsatte sedan med en powerwalk i strålande morgonsol. Det låter svingött men trots mössa så letade sig isvindar in i öronen och småstenar ner i skorna. En långdusch, lunch och lite viktigt pappersfix senare sitter jag här nöjd och glad med en kaffekopp. Inväntar Anna för att ge oss ut i kalla solen igen. Man får ju liksom passa på. Ps. Titta jag har skaffat katt!

trexochjag