Det är i all ärlighet och härlighet sådär med motivationen just nu. Jag mår bra, det är bara det att jag har börjat inse mycket den senaste tiden, vilket är lite energikrävande. Både insikten och längtan efter att hitta helt rätt. Och jag sover lite dåligt vilket i sin tur gör att jag är dåligt vaken när jag är vaken. Ni fattar.

Jag blev praktiskt tagen erbjuden ett jobb i Sthlm. På det där fruktansvärt snyggsnygga kontoret mitt på stan, beundransvärda kollegor, overkliga arbetsuppgifter. Samma vecka ringde drömtjänsten i Gbg och två dagar senare blev jag kallad på intervju. Mitt i prick det jag vill jobba med. Den perfekta kombinationen av det jag gör bäst och gillar mest.

Men den förväntade reaktionen att hoppa upp och ner av glädje uteblev. Och uteblir. Den där bilden jag så länge jag kan minnas burit runt på, bilden av vad som egentligen är drömlivet, har liksom lucktrats upp i kanterna. Det där fina skrivbordet i stadens kärna, afterworkglasen, shoppingen, spännande möten och kontakter och jobbet där man får utvecklas snabbt. Jag har inte bara tappat bort den, jag mår nästan lite dåligt av den. Tanken på att bo och leva där livet går ännu snabbare, staden är vaken längre, ljudnivån är högre och ambitionerna likaså gör mig snurrig och får mig att tänka till ordentligt.

En gång för inte alls länge sedan ville jag ingenstans hellre än dit utelivet, restaurangerna och shoppingen är så mycket bättre. Och möjligheterna till drömtjänsten och att bli framgångsrik i min bransch så mycket större. Idag, inte alls särskilt lång tid senare, mår jag dåligt över min egen hjärna. Den jag har blivit och är idag, och egentligen har varit hela tiden, älskar naturen. Och lugnet. Och är stolt över att ha mitt fokus på vänner, familj och det lilla i vardagens framför uteliv, kläder, yta och den stora karriären. Min dröm är självklart ett arbete där jag får göra det jag älskar, det jag är utbildad till, och med tiden utvecklas och lära mig mer. Men jag har inte bråttom och jag har heller inte någon prestigelängtan efter den perfekta titeln eller de häftigaste varumärkena på mitt CV. Vilket jag faktiskt har haft med mig så länge jag kan minnas. Det, en för självkritisk bild till mitt utseende och alldeles för stora värderingar i vad andra människor förväntar sig av mig. Det känns som att vi allt för ofta är vår egen största fiende. Det är sorgligt på något sätt. Att jag så länge låtit samhället? världen? andra? bestämma vad som gör mig lyckad och hur jag ska göra för att komma dit man ska komma. Jag har liksom alltid velat bli någon, eftersom man ska det. Och så plötsligt sitter jag här, snart 29 år fyllda, och inser att jag ju redan är någon. Mig själv. Vem hade anat.

Photo 2013-02-03 18 29 16

Photo 2013-02-03 18 30 13

Annonser

Kommentarer

One Comment

Post a comment
  1. Pernilla #
    februari 5, 2013

    Shit, vad bra skrivet!! Saknar dig massor, särskilt nu när åren börjar närma sig och man snart kan ut o gå på asfalt!! Lycka till med alla beslut =) Kraaaam

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS