Arkiv för

Photo 2013-02-26 16 09 44

Photo 2013-02-26 14 54 54

Photo 2013-02-26 15 16 50

Annonser

Måndagstyst och svart på gatorna, en magiskt stor fullmåne utanför fönstret och tvättkväll på Norrstrand. Jag väntar alltid in i det sista. Efter att ha förbrukat (gud förbjud) de sista och enda tre par stringtrosor jag äger föll måndagskortet på en vit mormorshistoria med trådar och häng. Tvättade tusen gånger. Där längst ner under de udda strumporna hittade jag dem i en liten boll i morse, och hela dagen har de legat ihopskrynklade tryckta mot huden under alldeles för tighta (men rena) jeans. Mitt i svettiga springa upp och ner från tvättstugan bestämde jag mig för att ta en dusch, bara för att upptäcka att varenda handduk större än 20×15 cm är en trappa ner. Lär man sig någonsin? Eller är det helt enkelt medfött? Genetiskt? Annars har det varit en lång men bra dag på jobbet och nu ska jag sjunka ner i soffan med en alldeles för sen tallrik yoghurt och film, hejsan hej!

Photo 2013-02-25 18 18 30min fina kille spanar

Det går tokfort idag. På teven. Vi plockar hem silver på silver och jag tuggar godisrester från igår. Det går med andra ord jävligt sakta på Norrstrand idag, för mig i alla fall. Simon däremot bränner kalorier genom att kasta sig runt i soffan till sprintfinalen. Skid-VM förvandlar min annars så söta och vältaliga kille till ett monster. ”MEN AKTA DEN DÄR JÄVLA KANADENSARKUKEN DÅ!”

Igår körde vi TV, film och dator i mjukisarna från morgon till kväll. Såååå skönt! Sådär när man äter frukost och varvar te med kaffe hela dagen. Kompenserade stillasittandet med en promenad ut till universitetet lagom till melodifestivalen. Åt tacos, tömde vinglas (med cola) och röstade likadant som svenska folket. Riktigt skönt att vandra hem mätt, belåten och berusad på endast livet där runt midnatt.

Idag reprisar vi som sagt gårdagens tema lite: ingentingtemat. Det borde städas, tvättas, handlas mat och duschas men tvåsamhetssunkigheten och slösurfet lockar liksom så jäkla mycket mer. Likaså sushi. Jag tänker att det är dumt att blir ren om jag mot förmodan får ett infall och vill träna, så istället sitter jag här i gårdagens sminkrester, sovtröja och hårstatus typ Lindsay Lohan mugshot. Nä, nu ska jag fortsätta läsa bloggar och googla hus, till det ljuva ljudet av min kille som förflyttat sig ett rum bort och nu sitter och vrålar könsord från köket. Livet är väl för fint.

Photo 2013-02-23 18 44 03

chockrosa brallor mellogårdagen till ära

Photo 2013-02-23 20 33 56

glada och filtersmutsiga

Photo 2013-02-23 11 40 21

skidor och helgfrukost/lunch/middag

Jag vaknade med ett ryck av mig själv kl 06.30 i morse. Ett sånt där klassiskt vakna-ryck. Jag kastar mig upp i sittande ställning samtidigt som jag häller ur sig osammanhängande ord och frenetiskt letar runt med händerna i sängen efter någonting som jag aldrig har någon aning om vad det är. Jag inbillar mig att pensionärer inte beter sig så. De vaknar allesammans harmoniskt strax efter kl 06, raklånga på rygg. Slår upp ögonen, sneglar på klockan och kliver upp. Som att de liksom lärt sig konsten att sova. Och vakna. Jag har säkert fel.

Om en månad fyller jag år, 29 stycken. Inget pensionärsantal men tillräckligt många för att skapa frukostsug efter lingongrova med leverpastej. Det, och en karamellkungenpåse, har jag tuggat på sedan kl 11. Haha, bilden i mitt huvud av mig själv sitta och tugga neonfärgat papper sedan fyra timmar tillbaka.

Det är en bra dag idag. Jag och Simon, täcket i soffan, mjukisbyxor och VM. Min kille har de sämsta skidnerverna, och jag ligger skavfötters med datorn i knät och fnissar åt hans små nervösa ryck. Vi såg ju förresten Life of Pi igår också. Vilken fantastisk historia. Och vilken galet vacker film!

Ikväll blir det Mello såklart. En bra låt skulle vara himla trevligt. Jag har kollat alla delfinalerna (nej, inte delfinerna) men kommer inte ihåg en endaste bortsett från gosa gosa gosa gosa gosa och copaa copaa cabananaaa! Haha ja, jag skäms. Nu börjar Simon pilla sönder sina fingrar där borta i sin hörna, så jag ska nog joina han och skidorna! PUSS!

bw

Dagar som denna förtjänar en skriftlig plats i arkivet. Egentligen är det inget speciellt alls med den här fredagen (mer än att det är allmänt gött med fredagar) men humöret liksom jublar. Det har varit en bra dag på jobbet, jag slutade tidigt och mötte upp Simon på stan. Inga konstigheter, men allmänt bra helt enkelt. Sedan har vi i total brist på matfantasi förflyttat oss tillbaka till 90-talet och handlat pommes, schnitzel och pulverbearnaise. Vi bestämde oss för att gå all in med Trocadero (klicka för icke livsnödvändig men ack så intressant läskläsning) päroncider och micropopcorn när vi ändå var igång. Ser grymt mycket fram emot kvällens TV-middag. Life of Pi väntar på oss och i morgon ringer alarmet.. INTE ALLS! Älskade, hatade skämsmello blir det ju såklart också. Tummen upp för helg!

Photo 2013-02-22 15 35 21

tr3

Jag och Simon spanade in franska serien Les revenants i lördags. I morse till frukosten tog den slut. Att vi plöjt åtta timlånga avsnitt på dryga två dygn skvallrar ganska bra om vad vi tyckte. Ja, den var bra. Jävligt snygg också. Sådär lagom mörk och gåshudsframkallande. En spökserie av det mer fina och mindre läskiga slaget. Tyvärr räckte slutet inte till. Varning för spoiler nu (för serien är trots allt sevärd) men det värsta jag vet är när det byggs upp mystik med små röda trådar hit och dit, och det sedan presenteras varken jaahaa-upplevelse eller twist. När alla teorier man byggt upp får fortsätta vara teorier och vad som kunde ha varit ett superslut på en riktigt bra serie istället blir lamt och luddigt. Jag satt i sju och ett halvt avsnitt och imponerades. Lät fantasin bygga upp mystiska samband mellan rollerna och historier om själavandring, gud, djävulen, regeringshemligheter, parallella världar och tidszoner. För att nå en halvtimmes besvikelse och bli lämnad med känslan jaha? Var det allt? Mycket tråkigt att inte ge en så pass bra historia ett lika väljobbat slut. Nästa på menyn är American Gothic. Jag hoppas lite mer på den.

nikopic

Det blev himla tyst här inne. Jag åkte på mitt livs värsta influensa och låg med frossa och feber avskärmad från världen i en vecka. Som tur var prickade jag in det över två lediga dagar plus helg, så slapp allt för många sjukdagar. Återvände till kontoret, allt annat än pigg, till långpass och helgjobb på det. Har suttit uppkrupen på kontorsstolen och hostat, ynklig och jävlig. Nu är jag i alla fall ledig i två dagar, och hinner känna efter och inse att jag är långt ifrån mig själv. Blir andfådd av att hänga tvätt och svimfärdig när jag promenerar för fort. Är det åldern som gör det? Eller är det dessa satans influensavirus som slår ut en på det här viset? Helt galet ju att man är ung och frisk och ändå kan bli så dålig. Hur ska det då vara när man är gammal? Jag har seriöst blivit rädd för att bli sjuk nu, hela livet stannar ju upp när man inte  ens kan stå på benen.

Det blir inte många knop idag. Soffan, serier och krama på Simon. Bara göra ingenting och vila lungorna. Skulle jättegärna ta en promenad men får se vad hostan säger om det. Haha, satan vilket muntert inlägg. Jag är tyvärr inte på topp, tror att jag, både kropp och själ behöver vår nu.

Photo 2013-02-17 16 13 36

lite vårförsmak i vårt vinterfönster 

Det är i all ärlighet och härlighet sådär med motivationen just nu. Jag mår bra, det är bara det att jag har börjat inse mycket den senaste tiden, vilket är lite energikrävande. Både insikten och längtan efter att hitta helt rätt. Och jag sover lite dåligt vilket i sin tur gör att jag är dåligt vaken när jag är vaken. Ni fattar.

Jag blev praktiskt tagen erbjuden ett jobb i Sthlm. På det där fruktansvärt snyggsnygga kontoret mitt på stan, beundransvärda kollegor, overkliga arbetsuppgifter. Samma vecka ringde drömtjänsten i Gbg och två dagar senare blev jag kallad på intervju. Mitt i prick det jag vill jobba med. Den perfekta kombinationen av det jag gör bäst och gillar mest.

Men den förväntade reaktionen att hoppa upp och ner av glädje uteblev. Och uteblir. Den där bilden jag så länge jag kan minnas burit runt på, bilden av vad som egentligen är drömlivet, har liksom lucktrats upp i kanterna. Det där fina skrivbordet i stadens kärna, afterworkglasen, shoppingen, spännande möten och kontakter och jobbet där man får utvecklas snabbt. Jag har inte bara tappat bort den, jag mår nästan lite dåligt av den. Tanken på att bo och leva där livet går ännu snabbare, staden är vaken längre, ljudnivån är högre och ambitionerna likaså gör mig snurrig och får mig att tänka till ordentligt.

En gång för inte alls länge sedan ville jag ingenstans hellre än dit utelivet, restaurangerna och shoppingen är så mycket bättre. Och möjligheterna till drömtjänsten och att bli framgångsrik i min bransch så mycket större. Idag, inte alls särskilt lång tid senare, mår jag dåligt över min egen hjärna. Den jag har blivit och är idag, och egentligen har varit hela tiden, älskar naturen. Och lugnet. Och är stolt över att ha mitt fokus på vänner, familj och det lilla i vardagens framför uteliv, kläder, yta och den stora karriären. Min dröm är självklart ett arbete där jag får göra det jag älskar, det jag är utbildad till, och med tiden utvecklas och lära mig mer. Men jag har inte bråttom och jag har heller inte någon prestigelängtan efter den perfekta titeln eller de häftigaste varumärkena på mitt CV. Vilket jag faktiskt har haft med mig så länge jag kan minnas. Det, en för självkritisk bild till mitt utseende och alldeles för stora värderingar i vad andra människor förväntar sig av mig. Det känns som att vi allt för ofta är vår egen största fiende. Det är sorgligt på något sätt. Att jag så länge låtit samhället? världen? andra? bestämma vad som gör mig lyckad och hur jag ska göra för att komma dit man ska komma. Jag har liksom alltid velat bli någon, eftersom man ska det. Och så plötsligt sitter jag här, snart 29 år fyllda, och inser att jag ju redan är någon. Mig själv. Vem hade anat.

Photo 2013-02-03 18 29 16

Photo 2013-02-03 18 30 13