Gästrikland välkomnar mig likt så många gånger förr med fjäsk. Solen kastar glitter på vägarna, drivorna är höga, fåglarna kvittrar och temperaturen skryter med 1 perfekt grad kallt. Morgonrundan kunde lika gärna ha promenerats av Gandalf själv, så magiskt vackert är det här i byn. Självklart står det rådjur i trädgården och nafsar i sig äppelträd när man kommer hem också. Storvik har alltid varit en jävel på att måla upp idyller. Inte ett uns av vardag och verklighet så långt ögat kan nå.

I morse vaknade jag hemma efter tre dagar och två nätter fantastisk jul i Kristinehamnsskogen. Det har firats både svenskt och engelskt, och skålats likaså. Vi har sjungit allsång, diktat, spelat spel, ritat, lekt i snön, promenerat och haft det ungefär så bra man kan ha det. Idyllernas idyll-julfirande helt enkelt. Och nu är jag alltså i Storvik. Jag har inte varit här sedan jag och pickochpacket flyttade i somras, men i morse vaknade jag av syskonfnitter från köket och spinnande katt i ansiktet. Det finns inga ord för hur efterlängad denna tid har varit. Lugnet liksom. Energiförrådet fylls på och rinner över kanten för att räcka fram till nästa lediga vecka i sommar någon gång.

Inte helt otippat vandrar tankarna iväg. Precis som vanligt. Kanske skulle man trivas här ändå. Snart tio år senare är det kanske på tiden att flytta hemåt? Men samtidigt vet jag ju hur det känns när jag stannar några dagar för länge. Som att vara i ett rum där väggarna sluter sig och tillslut slukar en. Det blir snurrigt ibland, den här hatkärleken till mina rötter, och den fina linjen mellan fantastiskt och bara frustrerande. Det är så himla lätt att göra världen större men minsann helt omöjligt att krympa ihop den igen. På gott och ont. Samtidigt så förändras ju både synen på livet och prioriteringar med den dära tiden, åt alla möjliga håll och kanter. En dag kanske jag hittar tillbaka hit på riktigt, när tiden och hjärtat hunnit ifatt liksom.

Nu blev det många tankar och långa meningar. Jag förvånar mig själv! Att det i segaste bloggtorkan plötsligt bara rinner ord ur fingrarna på mig. Men som sagt, det är väl denna lömska lilla håla som lägger ut lockbete och bygger fällor. Det lär krävas mer än flyt för att jag ska hitta hem igen, men i ärlighetens namn finns tanken för första gången på kartan igen. Vad det betyder lämnar vi åt vår käre vän framtiden att visa. Och på tal på framtid så går jag efter nio simonlösa dagar snart i bitar. Det finns inga ord för hur mycket jag älskar den människan. Han är verkligen den människan. Jag skulle tjata om honom och oss varenda dag i bloggen om det inte vore för att känslorna sedan länge växt ifrån språket. Vad säger man då liksom? Gott nytt!

IMG_9086

Annonser

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS