Vi hörs mer när jag kommit i ordning och allt som saknas är på plats. Tre veckor senare är gardinstängerna uppskruvade, grannarna analyserade och vinglasen diskade flera gånger om.  Jag jobbar, pluggar, umgås och trivs. Promenerar tryggt och lättsamt genom hösten och sparkar ett löv för varje satsumas jag äter. Eller tvärtom. Livet flyter på och jag följer med, precis som vanligt. Fast som vanligt är det inte. För när jag går och lägger mig så ligger han bredvid. Och när jag vaknar är det hos honom. Och det är så enkelt och självklart att det känns precis som vanligt. Lilla skillnaden är att jag, istället för att måla upp magiska och läskigt perfekta bilder av världens finaste människa, nu morgonkramar honom hejdå och eftermiddagskramar honom med alla känslor i världen. Inklusive den att jag vill göra det för alltid. Ja, det är stora ord. Och mm det är lite läskigt. Vad livet eller framtiden vill har jag ju ingen aning om. Men vad jag vill har jag aldrig varit säkrare på. Och med den vetskapen i bagaget ser jag ganska nervöst, sjukt pirrigt och oändligt fantastiskt mycket fram emot resten av livet.

Annonser

Kommentarer

One Comment

Post a comment
  1. Emil #
    oktober 16, 2012

    Äntligen :D:D:D:D:D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS