Arkiv för

Hej. Jag gör ett litet gästframträdande hos mig själv. Är fortfarande mitt uppe i bloggsvackan, men kände att jag saknade er. Jag mår bra. Helt fantastiskt bra. Det är fredag och jag är efter andra jobbveckan helgledig igen. Jag trivs grymt fint på kontoret, är återförenad med de gamla goa kollegorna och har dessutom turen att få bekanta mig med några nya sköningar. Jag sitter just nu och knappar på min ny dator. Det var verkligen på tiden! Så jäkla gött med ett blank papper att knäppa på. Inget bildkaos, ett tomt skrivbord och en inbillad tanke om att hålla ordning på mappar och grejer framöver. (Haha!) Baktanken är dock att jag ska bli inpirerad. Inspirerad att skriva igen. Och skriva någonting klart. Det är nog den största drömmen jag någonsin haft och aldrig verkar komma ifrån, att skriva böcker.

På tal om baktankar har jag tränat bättre än någonsin sedan jag landade i Värmland. När jag traskade längst Drottninggatan till kontoret den där  måndagsmorgonen för två veckor sedan så växte sig hjärtat så stort att det började trycka inifrån bröstkorgen. Den där efterlängtade känslan av att vara precis där man ska fyllde hela kroppen med sockerdricka och har inte lämnat mig sedan dess. Fnissar ut i fingertopparna. Varje dag. Och allt blir ju liksom så enkelt då.

Det är inte bara datorn som är ny, utsikten sväljs också för första gången. Trädgård. Äppelträd, grannens altan, ungarnas fotboll och solnedgång över husknutar och fladdrande vimplar. Så nära stan men så tyst, lugnt och grönt. Här bor jag. Från och med idag kvällshängs det i en soffa på Norrstrand. Taket är högt, gardinstängerna saknas och fönstrena är stora och vetter mot alla håll utom ett. Här bor jag på 55 tjusiga kvadrat att dansa varma när värmlandsvintern kryper sig på. I morgon kommer norr på besök i form av mamma, Sandra och Daniel samt alla mina prylar. Så det blir en riktig pyssel- och inbonadshelg. En flaska rött till fixandet borde bli perfekt.

Jag har också tagit tag i någonting jag funderat på länge; det här med att utbilda mig inom kost- och träning. Det ligger mig så varmt om hjärtat och känns så naturligt på något vänster. Så från och med förra onsdagen är jag nu universitetsstudent igen. En schemakväll i veckan (och några jävlaranammatimmar per helg) pluggar jag idrottsvetenskap med inriktning hälsocoach. Har ingen jättepress på att klara det samtidigt som jag jobbar men ska ge det ett ärligt och hoppfullt försök. Och än så länge känns det genomförbart.

Nu ska jag surfa gardinstänger. Och installera lite måstegrejer till datorn. Jag mår nästan så bra att det blir skrämmande. Kan det verkligen flyta på såhär fint utan att det balanseras upp av något dåligt? Så jävla typiskt och mänskligt (och mig) att tänka så. Och onödigt. Jag ska försöka njuta av stunden, och inte noja så jävligt jämt. Det blir chips och cola ikväll. Lördag idag istället för i morgon. Vi hörs mer när jag kommit i ordning och när allt som saknas är på plats, PUSS!

Annonser

Här sitter jag i ett hav av kartonger, Ikeakassar och klädhögar och tuggar på världens godaste macka med färskost. Jag, som knappt äter mackor alls, knaprade även i mig två knäckisar till frukost. Får skylla på att det är lördag. I alla fall så kom syster precis hem från Bondens marknad i Gävle med ett nybakat surdegsbröd att dö för. Överlevde dock, win-win!

Jag packar. My god vad prylar man har! Men trots att jag är långt ifrån färdig känns det ganska okej. Jag har gjort grovjobbet och tvättat ALLT, fyllt de flesta kartonger och gjort klart pappers- och kuvertbergen. Kör jag några intensiva timmar till kan jag nästan åka iväg på något kul ikväll. Nästan. Kanske. Jag vill okej!? Lär ju knappast bli klar när jag sitter här i alla fall. I morgon flyttar jag, färdigpackad eller ej, hem till Värmland. Då blir det tyvärr radioskugga i dryga tre veckor innan jag får min lägenhet. Sedan är det ju det där med att fixa internet osv också. Så, vi hörs om en månad då! Då, då jävlar har jag något att berätta för er! PUSS!

Sommarens resultatet av träning och att skippa mackorna!

Det är höst. Dagarna är idiotfina. Det händer massa grejer. Jag har en del saker att diskutera och bolla med er. Jag åker snart ner till Karlstad och är något panikig.  Men det är svårt att skriva just nu, det blir mest bara tvätta, packa, ringa, fylla i papper, sortera livet och inte minst hjärnan. Och hjärtat. Och försöka komma ihåg att andas. Ser söndagen komma krypande och får hjärtslagen upp i gommen flera gånger om dagen. Men det löser sig. Känns bara så himla jobbigt att inte få lägenheten förns oktober. (Så dumt eftersom jag samtidigt är så jäkla ofattbart lycklig att jag faktiskt fick den!) Men det är en ångestkombo av att inte vilja vara i vägen, inte vilja leva i kappsäck och vilja kunna gå hem efter jobbet. Men det löser sig. Försöker fokusera på sen och allt som är bra. Som Karlstad, Anna, hösten.. åh.. hösten. Min absoluta favorit. Du är så sinnes jäkla välkommen. Nu: fortsätta det eviga tvätta, hänga tvätt, stryka, packa och så om igen. PUSS!

Förra hösten. Med ett impulsfärgat hår i en tveksam nyans av gråblondbrun. 

Igår gjorde jag mitt yttersta för att begrava paniken i sysselsättning. Pressade in promenader mellan tvättmaskinerna och råkade ringa folk mest hela dagen. Lyssnade på feel-good, åt favoritmat, tog grädde och socker i kaffet, ja men ni fattar, försökte påminna mig själv om saker som är bra för att inte drunkna i otrevligheter. Men hur mycket jag än hejade på humöret så gnagde den där satans ångesten. Jag har lätt för att att tänka det löser sig men det är ju samtidigt skitsvårt att bara ignorera ett jävligt stort problem som kommer närmre. Kvällens sista promenix blev en svettig en i elljusspåret med mamman minus bäbis. Regnet slutade samma sekund jag klev utanför dörren. Sedan sprack det upp. Sådär när dagens sista sol verkligen pressar sig genom de svarta molnen och regnbågarna går i varandra. Och P3 spädde på idyllen och känslorna med att spela Winnerbäck. Då, för första gången på en jobbigt ångestfylld dag, kände jag att vafan, det är klart det löser sig, det gör ju alltid det. Kalla det magkänsla, intuition eller bara tur, kanske en blandning, men en timme senare hade jag tackat ja till ett hemma. Jag, som hade ställt in mig på en skrubb i stans absoluta ytterkant (i bästa fall), ska nu bo på massa kvadrat med balkong på Norrstrand. Och det gör mig så himla glad. Samtidigt vågar jag inte riktigt ropa hej innan jag skrivit på kontraktet, vilket jag ska göra på måndag. Ett muntligt avtal är ju också ett avtal, men man vill ju liksom ha sitt namn på pappret. Åh låt det bli måndag snabbt. Fast ändå inte. Då är det ju hejdå Storvik och hej jobbet. Så jäkla efterlängtat att komma tillbaka till stan, men lite vemodigt att åka ifrån allt jag tycker så mycket om. Trixigt det där. I slutändan är det dock Karlstad som är hemma och det är där jag trivs allra bäst. För att inte tala om hur mycket jag saknar världens bästa Anna. Och jag är dessutom riktigt taggad på att komma tillbaka till kontoret, PUSS!

Så var det måndag igen. Klockan är bara lunch men har redan hunnit hälla i mig tre jättekoppar kaffe. Sitter med den fjärde. Det är lite panikigt i hjärtat, så ett rogivande örtte hade väl egentligen suttit bättre, men panik föder panik osv. Jag har kastat ribban i golvet nu. Sedan slängt den i källaren. Det finns inga bor helst i den stadsdelen eller balkong är ju ändå ett måste. Jag bor vart fan som helst, så länge jag slipper bo ingenstans. Ett tankesätt som borde underlätta men olyckligtvis finns det hundratals andra med liknande krav, dvs inga alls. Hur svårt ska det vara!? Jag har ett jobb, inga barn, inga djur, jag röker inte och har inga betalningsanmärkningar. Jag gillar inte att ha fest hos mig själv och håller alltid upp hissdörren för folk. Jag är fasen den idealiska hyresgästen, kan ingen förstå det? Nu ska jag ringa och trakassera stans alla bostadsbolag. Igen. Åh. Puss!

Idag har jag varit i kyrkan, hallelujah! Vetenskapsjunkien jag är ganska troende. Ju mer man förstår desto mer oförklarligt dyker det ju liksom upp längs vägen. Fast egentligen är det nog mest en känsla. Jag tror på något större än slumpen och oftast tror jag på en mening. En ganska svårsåld tanke när världen ser ut som den gör, men ändå inte. Jag brukar tänka att lidande och hemskheter bara är en yttepytteliten del av något jättestort. En droppe i havet. För det goda segrar ju alltid. Att det här livet skulle vara det enda som finns, och att det livet för många är enbart fruktansvärt, njee.. det tror jag absolut inte. Jag tror att vi är mer än en fysisk form, vi har antagligen en själ, eller något liknande. Och att vi är del av ett större sammanhang. Därför är jag heller inte skeptisk till spöken och sånt. Då jag tror att vi är mer än något som föds och sedan dör är det nog inte alls omöjligt att vi lämnar små spår efter oss eller är medvetna om och kan känna mer än det som har en vetenskaplig förklaring.

Jag tror inte på Gud. Det är väl förvisso en tolkningsfråga vad man vill kalla det där större, men religion ger mig ont i magen och religiösa människor skrämmer mig ibland. Jag förstår om man vill ha något att tro på, men jag kan inte förstå hur man kan köpa en världsbild och ett livssynsätt ur en enda bok.

Jag tror framför allt på öppenhet, känsla och sunt förnuft. Erfarenhet och eget tänkande framför redan stöpta ramar och nedskrivna skrifter att leva efter. Min vän och hennes man valde att döpa sin dotter i kyrkan. Med en präst som med hjälp av gud välsignade henne. Det stör mig inte alls. Det var ett jättefint dop och en trevlig stämning. Jag, precis som många andra där idag, trivs i kyrkan. Jag blir inte anti allt religionsförknippat bara för att jag är anti-religion. För mig, som aldrig trott på bibeln, har kyrkan varit tradition och glädje. En del av mitt liv. Min släkt ligger begraven där och varenda skolavslutning har jag sjungit och skrattat där. Jag visste ju inget annat. Nu är jag vuxen och har fått ett förhållande till religion, vilket gör att jag förmodligen aldrig kommer gifta mig i en kyrka, eller döpa mina barn, men jag kan förstå icke-kristna som vill göra det. Så, nu har jag predikat och filurat klart, skönt va! PUSS 🙂

Lördag! Det betyder godis (lågkaloripopcorn) och något att dricka till. Inte ätit direkt klockrent i veckan, därav vissa restriktioner gällande kvällssockret. Men hoppa över känns lite väl. Istället får rödvinet se sig slaget av lågkolhydrat-folköl. Det är minsann inte vara lätt att vara rödvin 2012 inte.  Annars har jag varit så in i helvete jävla pinsam idag, mer om det en annan gång när jag slutat panikskämmas. Nu: fixa film och alla tillbehör, puss!

Jag kom på värsta idén idag. Det här bloggandet,  kanske borde man göra en rutin av det? Typ en gång om dagen eller så. Det tål att tänkas på. Idag är det lördag. Eftersom jag är ledig en hel vecka till ser ju dagarna alldeles jättelikadana ut, men helg är ändå alltid helg på nå vänster. Måsten räknas inte alls på samma sätt idag som på en måndag.

Lördagen började som vanligt, med melodikrysset. Monsterfrukost och fnissiga finska covers har blivit rutin den här sommaren, planen är att hålla fast vid det även i Karlstad. Får se till att inte äta frukost ensam på lördagar alltså.

På tal om Karlstad. Idag ringde en söt man och undrade om jag ville komma på direkten och kika på en lägenhet. En bostadsrätt han tänkte hyra ut i minst ett år. En sån där perfekt. Med stort kök, fönster åt olika håll och icke existerande betongfasad. Det kändes så rätt, och vi klickade så fint jag och mannen i telefonen. Sådär så man känner att man verkligen hade fått den, bara man hade kunnat kila över och fiskat fram sitt allra bästa jag. Så frustrerande. Nu kommer det över två andra superintressenter utan mig. Jag vet ju redan att båda kommer tacka ja i hallen. Mitt enda hopp är att de visar större sociala avvikelser, alternativt luktar illa. Men de är ju garanterat lockhåriga miljöpartister som uppskattar tystnad och doftar kanelbullar.

Annars blir det väldigt mycket barn om dagarna. Folk här hemma har en tendens att skaffa en massa bäbisar just nu. Och ju mer jag bär runt på bäbis desto större blir mammahjärtat. Gud så mysiga de är. Och roliga. Jag trodde inte jag påverkades så mycket av andras barn, har ju liksom aldrig gjort det tidigare, men antar att det är den där tiden som gör sitt igen.

Nu sitter jag uppkrupen i en fåtölj och tuggar på en salmiakkrita. Lyssnar på fikafolkets skvaller och spanar på ett 2-månaders charmtroll. Mamma och pappa är också här. Och Hobbe i knät förstås. Regnet öser ner så det blir en slappdag med te och playkanalerna. Kika ikapp serier och krama livet ur skämskuddarna. Jag hinner ju packa klart i veckan. Eller hur? Det är ett himla fint liv jag lever. Om bara de där miljöpartisterna kunde lukta lite illa nu också, PUSS!

dagens melodifrukost