Jag bloggar verkligen helt fantastiskt dåligt nu för tiden, det är nästan så man blir imponerad. Mitt liv just nu är ett enda jättekaos av jobb, flyttkartonger, pappersberg, telefonsamtal, stress och för lite sömn. Om en vecka börjar jag på kontoret i Karlstad igen och bostadsbristen är skapligt total. För att inte tala om att jag ska ta mig ner dit också. Förslagsvis i sällskap av en del prylar. Jag, som inte skriver listor, borde kanske göra en ansträngning. Å andra sidan kan jag utan både problem och lista räkna ut att exempelvis kläder är något svårtransporterade då de hänger i garderoben. Eller ligger smutsiga under sängen. (Och i maskinen som var klar i förrgår.) Det något komiska med mycket på måstelistan är att man liksom inte lyckas göra någonting alls. Mer än att stressa upp sig då. Dessa satans paradoxer. Och uppe på småproblemen jag redan har är jag i en sån där alltbehöverbytasochfixas-period. Ni vet, bankkort, BankID och pass går ut samtidigt, bankkontrollen har slut på batteri, datorn skulle behöva en ersättare och telefonen plingar på sista refrängen. Jag fick min norska skatt på ett utbetalningskort jag inte kan lösa in i Sverige, jag har slut på alla mina receptuttag och jag åt precis en hel tekopp (tekopp, inte kaffekopp) med chokladbollssmet. Ni vet sådär hafsigt ångestihopslängd så man överraskas av en och en annan smörklump. Och så grädden på det hela: jag åt inte med tesked, utan med en sån där stor. Nåja. Nu lämnar vi det.

Det är nu jag skulle kunna balla ur fullständigt, börja hetsäta rostmackor, gotta ner mig i familjeliv.se och lyssna på Kent. Men det är extremt sällan jag tappar bort mig själv på det viset nu för tiden. Jag antar att det har med livserfarenhet att göra. Ålder, lärda läxor, förnuft osv. Ja men ni vet. Jag antar att det i grunden handlar om balans, att man i all kaos, stress och ovisshet ändå har det där orubbliga trygga i sig. Längst där inne mår jag bra, är jag lycklig, är jag en jävligt både stabil och mogen människa som för det mesta tänker rätt sunt och vettigt. Och har man väl hittat dit är det liksom okej att balla ur och snubbla. Ibland är det nog till och med nyttigt. Jag brukar säga till mig själv att små knutar på tråden är en liten påminnelse om att reflektera över saker. Som små kom-ihåg-lappar för att man ska fortsätta utvecklas och lära sig nya saker, och inte bara flyta med. (Fast ibland älskar jag att bara flyta med.) Men när jag var yngre hade jag väldigt lätt för att stoppa människor i fack: trevliga och otrevliga (eller smarta och osmarta). Men ju mer jag lärt mig om mig själv desto lättare har det blivit att förstå andra. Och se de bra sidorna i både människor och situationer. Jag har blivit mindre dömande helt enkelt. Fått större förståelse. Och byggt upp ett förjäkla bra tålamod. Jag är i ärlighetens namn genuint glad 99.9 % av tiden och det är jag så jävla tacksam för. Att jag kan ha den inställningen i en värld som är så brutalt hemsk och orättvis på så många sätt. Men åter igen inbillar jag mig att glädje smittar och i slutändan ställer till med någon sorts nyttighet. Jag kan självklart bli både stressad, orolig, rädd och ledsen. Livet är ju ändå livet, och saker kan vara svinjobbiga ibland. Och göra jävligt ont. Men arg, sur, grinig, bitter, gnällig och deppig – det är ju inte känslor egentligen, det är ju ett sätt. En inställning. Som man kan göra något åt. Så tänker jag. Och ja, det sitter ju ihop alltihopa. Tänka rätt, fokusera på det bra och bla bla. Så in i norden klyschigt. Börjar låta som en sån där som knackar på dörren och försöker frälsa er. (Om ni lämnar er adress i en kommentar skickar jag hem en liten folder..) Det jag försöker säga är att det lönar sig att vara glad. Kunde kanske skrivit det istället. Blogginlägget kunde ju ha varit:

Hej, jag mår jättebra! Så jävla stressad och ALLT är kaos och sönder. Jag är bostadslös. Så jävla gött, jag är så genuint lycklig. Jag tycker jag har bra balans i livet nu. Har smutsiga trosor under sängen och glömde laga middag så nu sitter jag och äter dåligt blandad chokladbollssmet med sked ur en tekopp. Livet är svinjobbigt ibland och då blir jag ledsen. Fast jag är alltid glad. Nu ska jag rosta en macka och lyssna på Kent, PUSS!

Annonser

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS