Det här skrev jag innan jobbet igår, men mitt wifi verkar ha fallit i sockerkoma av söthetshalten i det hela så gör ett nytt försök att publicera det nu:

Tja bloggen. Funderade på att videoblogga en slängkyss men bilden som uppenbarade sig i (hemsökte) webbkameran sa något annat.  Nyvaken kl 14 en torsdag. Förvisso helg, men ändå. Jag sitter med min gröt och en greppovänligt stor kopp kaffe och taggar för långpass på jobbet. Självklart skiner solen och mamma och gänget diskuterar grill. Men jag kan liksom inte hänga läpp för det, jag är så allmänt jävla lycklig. Sådär så att varje liten vardagssituation förvandlas till storslagna musikaler. Jag har tappat förmågan att gå, numera studsar och dansar jag fram här i livet. Det spelar ingen roll om det spöregnar på mig, jag är ett vandrande nöjesfält med paraply. Jag önskar jag var bättre på att beskriva känslan för er. Och för mig själv. Det är liksom inget yes nu vet jag vad jag vill med mitt liv eller hur allt ska vara. Jag vet inget sånt. Och det är det som är så otroligt skönt, istället för att panika över det och istället för att fundera sönder hjärnan över hur saker är och kommer bli, så är jag världens förnöjdaste människa. För när man hittat den där sällsynta känslan av något så enkelt och skitsvårt som rätt. Då.. då vet man att man klarar vad som helst.

Annonser

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS