Men satans bananer, jag är sjuk. Tusan också. Mådde knasigt redan i måndags och igår satt jag hela kvällen i stickad tröja med filt ovanpå men neeej nej jag är inte sjuk, det är bara lite ruggigt ute, jag har sovit för lite osv osv.. Tog en kvällspromenad med en dagiskompis i mössa, vantar och med lätt frossa. Trött, jag är bara trött. Men i natt vaknade jag kokhet och iskall i en enda röra. Med världens största huvud och kladdiga ögon. Tänkte för en sekund fortsätta blåneka men då jag började flåsa och blev svimfärdig på väg till tandborsten var det bara att se sig besegrad. Jaha, och nu? Det är så knepigt det där. För hade jag varit hemma i Karlstad och vaknat förkyld, hade jag säkerligen inte träffat en kotte på hela dagen och inte ens reflekterat över det (blir inte sjukt direkt jätteofta heller men det har ju liksom hänt). Men här hemma på landet får jag lite lätt panik. Känner mig mycket mer ensam fast det egentligen är samma sak. Kanske är det för att huset är större. Eller för att det är ett sånt jäkla liv utanför lägenhetsfönstren jämfört med här. Här finns bara skog. Och fågelkvitter. Och ena grannens rallybil och andra grannens hund. Jag antar att det i grund och botten bara handlar om hemma bäst. Med förkylningens ynklighet kommer den där längtan att gömma sig i sin egen soffa, framför sin egen TV och knäppa på sin egen vattenkokare. På tal om ingenting har min mor flyttat till Kalmar och säljer numera hus där nere. Känns tokskumt. Okej att vi barn brukar flänga runt men mamma har liksom alltid funnits hemma i byn. Så jag bor, staplar ved, eldar, nickar låtsasförstående åt sotaren, matar katten osv alldeles själv maj ut då syster förhoppningsvis kommer hem och löser av så jag kan flytta hem till Karlstad igen. Hur det blir här hemma efter sommaren har jag ingen aning om, det är nog ingen som vet. Det är ovant det där, att komma hem från jobbet och bara vilja ta en lång dusch men så finns det inget varmvatten. Eller när man ska handla mjölk och affären stängde innan den öppnade ungefär. Landet. Ska jag på på när jag blir gammal, vis och rik. Då ska jag odla ogräs så det står härliga till. Just nu längtar jag mest bara hem till Karlstad, men ska förhoppningsvis begrava mig i jobb hela maj och sedan bär det av hemåt. Nu: vara sjuk.

Min absoluta favoritfilm som barn. Jag och syster såg den förra veckan, första gången på 20 år! Och den var fortfarande lika underbar. Regissören Per Åhlin kommer från grannbyn (Hofors) och han har bland annat tecknat Karl-Bertil Jonssons julafton. Ganska rolig roll-lista också 🙂

Annonser

Kommentarer

One Comment

Post a comment
  1. Anna #
    april 18, 2012

    Jag är lika sjuk som du! Oj, det kanske inte är nåt att bli glad över, men det känns skönt att inte vara ensam ynkligast i världen. Jag har sovit ca 70% av idag, efter att jag kom hem från gbg vid 10. Eller, ja, bjöd tåget på höga förkyldsnarkningar också. Är dyngäckelsjuk. 😦
    Kryaa påå oss!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS