När det gått för lång tid och hänt för många saker så tar skrivandet stopp långt innan jag hinner börja. Att dra historien om mitt liv det senaste året skulle ta mig hela helgen, så det går bort. Jag orkar verkligen inte sätta ord på denna sorgliga, tragiska och fantastiska tid i livet. Men att skriva om något annat blir också tokigt. Det känns fel att blåsa er och bloggen på verkligheten och istället leverera någon intetsägande liten del av den. Nej, det blir tyvärr ingen uppdatering av bergochdalbanan till liv denna gången heller. Men jag har ritat ganska mycket den senaste tiden, det här vykortet till exempel:

postcard


Tisdag och ett glas rött. Jag firar att jag överlevde min ovän måndag. Jobbångest eller problem att ta sig upp ur sängen på morgonen är verkligen inte vardag för mig, jag har en fantastisk arbetsplats och kollegor jag kallar vänner. Men måndagar har en förmåga att få mig att ifrågasätta allt. Inte bara mitt jobb, utan allt. Min vardag, min framtid, mitt förflutna, meningen med livet, finns det annat liv där ute? och annat smått och gott. När jag väl hamnat där snubblar jag lätt ner i ledsamhet över hur världen ser ut och alla orättvisor. Som att världen skulle må bättre av att jag sitter och mår skit över den. Maktlösheten. Jag och måndagar är helt enkelt ett dåligt team.

Men idag är det tisdag. När måndagen väl är gjord firar jag som andra firar helg. Som jag också firar helg för den delen. Efter måndag återstår en enda lång lycklig icke-måndag och sedan är det fredag. Hur bra som helst!

giphy.gif

Måndag. Dagen då jag motvilligt klär på mig vuxenheten för att segla iväg mot kontoret och bete mig. Drygt nio timmar senare sitter jag i bilen och surar som en obstinat unge; Jag vill inte åka till Maxi. Villiiiinteeeee.

Soffan. En kopp te. En macka eller tre.

Måndag den tredje oktober: dagen då jag struntade i att veckohanda och äta middag. (Av naturliga skäl fanns det ingen middag att äta.) Istället åt jag chips, för att jag kände för det. Trettiotvå år och helt wild and crazy.

 

Dessa ord skriver jag på nya tangenter. Jättesvarta och oförstörda tangenter. Inga brödsmulor som knastrar under mellanslag och ingen utspilld Prosecco som suger tag i Enter. En ouppdaterad stavningskontroll har jag tydligen också, det var länge sedan jag såg ett namn på alkohol blir rödmarkerat i detta hem.

Jag har tjatat om det ett bra tag, skrivandet. Mest saknaden av det. Att inte ta mig tiden, att inte hitta energi eller motivation, att alltid ha en ursäkt. Jag vill skriva. Jag saknar det och känner en längtan efter att göra det i större utsträckning än tidigare. Jag har så många påbörjade historier, en del finns redan nedskrivna. De har fått namn, kapitel och sidnummer. De har fått kommentarer och frågetecken i högerkanten, vissa har fått många, andra har fått fler. Alla saknar de slut. Inga happily ever after, inga unhappily heller. Det existerar över huvud taget inga slut. Inte ens en väg som leder dit.

Jag är ganska bra på att påbörja, fantasin är det inget fel på. Att knyta ihop däremot. Jag har aldrig hittat en röd tråd i mitt eget liv, jag vet aldrig vart jag ska eller var jag kommer landa. Mitt liv är oftast en röra. Hur tusan ska jag lyckas göra logik av någon annans?

Idag köpte jag en ny dator. Vaknade, fick ett infall och åkte till närmsta butik för att plocka med mig en laptop med knappvänligt tangentbord och lagom skärmstorlek. Sedan tog vi en tur till byggarbetsplatsen för att betrakta det nya huset som ännu inte är betalt. Konstaterade snabbt att jag köpt orimligt många skor den senaste tiden. Det vore därför ologiskt att få plötslig ekonomisk ångest över en dator, när jag problemfritt lyckats klicka hem sneakers i tre olika nyanser av vitt.

Det du läser nu är vårt releaseparty. Välkommen. Vi hoppas få bjuda på mer läsning framöver. Framför allt hoppas vi kunna färdigställa något lite längre, typ en bok. Jag kommer gissningsvis ha en del av säga om processen att skriva. Kanske kommer jag här skriva ganska mycket om mitt obefintliga skrivande någon annanstans. Paradoxalt. Precis som jag.

 

 

Att locka hit er och sedan lämna er tomhänta. Men jag menade allt jag sa. Skrev. Jag menade allt jag skrev. Jag använder sällan enbart ordet skrev utan vidare förklaring eller sammanhang.

Dagarna springer iväg. I en faslig takt och på ren rutin. Jag mest bara åker med. Kontoret måndag till fredag klockan nio till fem. Maxi på måndagar, fisk på tisdagar och onsdag eftermiddag börjar jag räkna ner till helg igen. Helg. Med stor sannolik världshistoriens allra snabbaste företeelse. En hinner knappt somna innan måndagsalarmet ringer igen. Maxi, fisk, med lite tur Bonde söker fru. Är det detta som är livet? Gör jag det mesta utav det? Tveksamt va. Men jag skriver detta kissnödig på grund av att jag inte orkar gå bort till toaletten (ett avstånd på cirka 4,5 meter). Jag har med andra ord inget superhopp om att styra upp livet. Inte just nu i alla fall.

 

Hej bloggen. Jag saknar dig.

Jag saknar att ha dig på rutin och tömma hjärntivolit hos dig utan att blinka. När bloggandet stått på paus i några år kommer ingenting gratis. Orden snubblar på sig själva och ansträngningen lägger sig som en blytung tröskel mellan mig och skrivandet. Jag svingas cirkus sju år tillbaka i tiden, till hemtentor, permanent baksmälla och ångest. Alltså den där ångesten.

Jag var en av dem som gång på gång skickade in den oklart godkända tentan kl 23.57. Jag var och har nämligen alltid varit något av en expert på att planera min tid. Fest i fyra veckor följt av tre-fyra dygn paralyserande ångest över att ha druckit Tequila och dansat till Carola i schlagerbaren istället för att skriva. Tre dagar kvar till deadline. Bryta ihop, köpa ett flak redbull, skippa sömn i två dagar och voilà! Funkade fint i fem år.. såatte..

Idag är det torsdag och jag dricker öl i pyjamasbyxorna jag klev i strax efter kl 08 (jag sover naken, ja). Årets semester närmar sig sitt slut och verkligheten väntar runt helgen. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, jag inbillar mig att rutiner är skönt och nyttigt men jag misstänker stark att jag ljuger. Jag påstår ofta att jag är en person som kräver utmaningar och utveckling i arbetslivet för att må bra i mig själv, men för tillfället ifrågasätter jag min självkännedom. Kanske är jag egentligen en simpel slacker. Kanske är jag nöjd med att dricka fulöl och plöja Netflix. Och göra det jag måste men inte mer på kontoret. På nå vänster blir det aldrig så. Jag gamar, roffar åt mig, säger aldrig nej och även när jag är tyst sitter jag där med en aura som skriker ”jag, jag, jag kan!”.

Fröken duktig. Även slackers som jag lider av fröken-duktig-syndromet. Ibland känns det stört omöjligt att veta vad jag vill, med samhället stressigt skrapandes på axeln. Att inte lägga press på sig själv låter fint i teorin men i praktiken är vi kvinnor i ett patriarkat. Det sitter djupt.

Jag söker bloggar att läsa. Inte kända bloggar, ju mindre desto bättre. Gärna helt temafria. Typ hej jag bloggar om mitt extremvardagliga skittråkiga liv. Bloggar du eller vet du någon? Tipsa mig! Jag ska försöka hålla detta sedan länge sjunkande skepp flytande och skulle behöva lite inspo (det är så man säger nowadays på Instagram! Där jag för övrigt är löjligt aktiv).

groupies24x30

 

 

 

 

 

 

 

..en liten detalj när jag kikade in och sa hej. Det var ju inte meningen att jag skulle tjata uteslutande om mina tänder, men så blev det visst. I alla fall: vi har köpt hus! Det blev klart för några månader sedan, men vi har betalat handpenning nu i dagarna och kommer flytta först om 1,5 år. Vi har alltså köpt nyproduktion. På Hammarö. I många år har Hammarö och inte minst nyproduktion bara varit en dröm långt där borta i framtiden. Flytten ligger fortfarande en bra bit fram i tiden, men nu är det faktiskt ingen dröm längre. I augusti 2017 flyttar vi in i våra nyproducerade 108 kvadrat på Hammarö. Det blir två våningar med halvöppen planlösning mellan kök, vardagsrum och utgång till altan/trädgård på bottenplan + två sovrum, kontor och walk-in-closet en trappa upp. Med skogen, Vänerns klippor och vidderna några minuters promenad bort. Strandpromenaden i närheten av där vi kommer bo är verkligen helt fantastisk, och jag längtar halvt ihjäl mig efter att ha den utanför dörren. Vi kommer byta ”stad” och även kommun. Men trygga Karlstad ligger endast ynka 7 km bort – det går alltså att cykla till jobbet och stan. Som det känns just nu kan det helt enkelt inte bli bättre.

planlösning

Hejsan bloggen, Sverige, världen. Det är jag igen, er favorit bland ej bloggande skittråkiga bloggare. Lucky you. Jag vill bara kika in och dela med mig av hur det är att vara 32 år. Det innebär (i statens tjänst) 6 veckors semester, formgjutna fotbäddar i skorna och ett abrupt slut på legitimationsfrågorna på Systembolaget. Och..tandställning.

Tandställningen skulle inte vara någon big deal. En liten undersökning för att kika på mindre synliga och mer ”32-åriga” alternativ bara. Följt av ytterligare tre undersökningar och sjuttiofyra röntgenbildsförsök. Mottagningen har fått nya röntgenverktyg för ett halvår sedan, berättar tandsköterskan för mig när hon för cirka tjugonde gången fotar min tunga. Hon beskriver de nya verktygen som omöjliga men har löst det genom att bygga sin egen kameragrej av gummisnoddar och plastgem. Hon pratar varmt om denna uppfinning, men dagen för mitt besök har den mystiskt försvunnit och hon tvingas ge sig på den nya tekniken. Folk brukar tro att det är skräp så den ligger i papperskorgen ibland, men idag hittar jag den ingenstans. En halvtimme senare får hon hjälp och 2 min senare är alla bilder tagna.

Det landar slutligen i att det bästa för mitt bettfel är hederlig gammal tågräls i båda käkarna för den nätta summan 36 000 SEK. Som hittat, det tar vi!

..oj vi måste visst dra ut två tänder också. DRA UT TVÅ TÄNDER?! ..jo men det är bara fyrorna (sicken tur va, bara fyrorna, phew).

Oj nu var det mycket fucking och sånt.. säger min tandläkare på grov värmländska samtidigt som han vickar tången fram och tillbaka. Min son gör listor på min Spotify, han är 15 förstår du, då är det mycket sånt dära yo yo och fucking. Knastrandet i mitt käkben hörs dock från insidan av huvudet, så varken musiken eller min tandläkares klockrena Lars Lerin-imitation lyckas få mig att tänka på något annat än att min käke ska lossna och följa med tången ut genom munnen.

En vecka efter det gemytliga avlägsnandet sitter jag här sjukskriven med käkbensinfektion och knaprar antibiotika och Citodon. Detta kan mycket väl vara det mest smärtsamma jag någonsin upplevt, och jag har inte sovit ordentligt på 6 dygn. Då tänkte jag på dig bloggen, du finns alltid här i vått och torrt. Tack för det!

 

tumblr_nbpxspmS4E1s2wio8o1_500.gif

 

 

Antal poster publicerade 2013: 188. Antal poster publicerade 2015: 23. Att jag missade skriva resumé av året som gått kommer inte som någon överraskning direkt. Jag känner mig lite besviken, jag gillar att pussla ihop sammanfattningar av åren som varit och arkivera i denna lilla digitala låda. Att sortera de finaste minnena och bästa lärdomarna och spara till en regnig dag, eller när nostalgisuget sätter in. Nåväl, det hände alltså inte i år, och nu känns det för sent. Som ett krystat måste. Så jag låter bli.

Något jag ändå kan säga om året som försvann är det detta: det hann knappt börja innan det var borta. Är det något jag lärt mig av livet hittills så är det att tiden är lömsk och ganska skrämmande. Hur jag än vrider och vänder på den snurrar den bara fortare. Att ständigt sysselsätta sig eller att göra ingenting alls gör liten om ens någon skillnad. Timmarna springer och dagarna går. Jag fyller snart 32 och får lätt svindel av att tänka på det. Inte för att jag ogillar åldern eller att bli äldre, om något blir livet och jag mer harmonisk med åren. Men jag hinner inte med och inte tusan blir det lättare. Ju mer en lär sig desto mer finns att lära. Och desto tydligen blir orättvisorna och allt som är fel. Och desto svårare blir det att hitta balansen mellan sin egen bubbla och mörkret utanför.

Människan visar sig allt för ofta som en ond varelse, egoistisk och kall. Trots detta vill jag tro att hon i botten är god. Och är det något jag önskar av 2016 så är det mer kärlek och ödmjukhet och mindre av det svarta som speglat så många hörn av världen under 2015 och många år innan dess.

Det känns som vi har nått botten snart, gör det inte? Att det faktiskt väntar förändring, på riktigt. Eller är människan i grund och botten ett rövhål till art? Jag vill inte tro det. Jag vägrar. Det goda ska segra, det är min förhoppning om 2016.